Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXVI. För en folkets kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den 16 februari kom jag tillbaka till Warangal. Jag kunde inte ta
kontakt med mina vänner. Jag kom under solförmörkelsen och måste
hålla mig gömd ty jag var på väg till de "störda områdena" och
myndigheterna visste inte att jag var i Andhra Pradesh. Jag hade
också aktat mig för att ta kontakt med mina vänner bland författarna
för att de inte skulle kunna anklagas för att ha illegala kontakter.
Det stod affischer på väggarna i Warangal om Jnaneswar Keerti.
Han var död. Han var död sedan en vecka. Han hade avlidit på
sjukhuset på morgonen den 9 februari med de lokala poeterna från
Revolutionära Författares Förbund runt sig. Man sade om Jnaneswar
Keerti att han var en lovande poet.
Han var skräddare och kom från ett fattigt skräddarhem. Han hade
sin bod bakom en studentfabrik i Warangal. Det var poesien som gjort
honom politiskt medveten. Genom sin kärlek till äldre telugudiktning
hade han kommit att älska Sri Sris dikter och så småningom hade han
lärt känna Varavara Rao och andra poeter i Warangal och börjat
skriva själv. Han hade publicerat dikter. Som poet hade han blivit
medlem av Revolutionära Författares Förbund.
Dagligen såg han från sin arbetsplats i skräddarboden hur
studentfabriken sköttes. Det finns ett uttryck som lyder: Vill ni bli rik i
Andhra öppna då en studentfabrik. Där tvingas de studera som inte
har möjlighet att besöka vanliga skolor och dit sänder överklassen sina
oduglingar för att de skall fösas fram. Den som drev denna
studentfabrik hette Kondaya. Han var nära lierad med den lokala ledningen för
Congress (I) och hade förbindelser med delstatsregeringens
medlemmar.
Lärare skall betalas med sjuhundra rupier i månaden ungefär. Men
det är arbetslöshet bland intellektuella och officiellt betalar
studentfabriken bara fyra- eller femhundra. Men det är inte bara arbetslöshet,
det är en djup arbetslöshet bland intellektuella i Andhra Pradesh.
Lärare och journalister står att fa för nästan ingenting. Kondaya
anställde alltså kvinnor. De är billigast. Han gav dem hundra rupier i
månaden. Fem timmars arbete om dagen. Kvinnor är lättare att
skrämma än män. De vågar inte protestera då de har dåliga
möjligheter på arbetsmarknaden.
Kondaya utnyttjade kvinnorna. Han utnyttjade dem också sexuellt.
Om de inte gick med på att ligga med honom avskedades de och då
förlorade de också de hundra rupier i månaden de nu tog hem till
familjen. De vågade inte anmäla honom. De var rädda. De var rädda
också att bli utskämda.
Men när Kondaya våldtog en av de unga lärarinnorna då menade
Jnaneswar Keerti att det gått för långt. Han gick därför upp till
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
