- Project Runeberg -  Industritidningen Norden / Femtioförsta årgången, 1923 /
127

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

INDUSTRI T IDNINGEN NO R D EN

127

Par. 19 reglerar nämndens förhållanden såsom
övervakare av arbetarskyddslagar och dylikt, och
enligt samma bestämmelse skall nämnden äga utse
en arbetare att jämte representant för arbetsgivaren,
försåvitt prövas nödigt, omedelbart verkställa
undersökning vid inträffat olycksfall i arbetet.

Enligt § 20 skall nämnden äga rätt att erhålla
del av arbetsgivarens yttranden till offentliga
myndigheter angående sådana frågor med vilka
driftsnämnden äger taga befattning.

Särskilda straffbestämmelser hava slutligen i
§ 22 meddelats dels till skydd för drifts- och
affärshemligheter, dels för behörig tillämpning av de för
driftsnämndens tillkomst och verksamhet
nödvändiga stadgandena.

Olof Olcén.

Från mässingsdosan till pappersfabrikationen.

Strax söder om Älmhult passerar man gränsen
mellan Skåne och Småland. Något
anmärkningsvärt i naturväg finnes icke som skiljer. Då man åt
norr lämnar det vidlyftiga Småland och kommer in
i Östergötland är brytningen mera påtaglig. Skogarna
krympa samman, bergen försvinna och efter det
man passerat Strålsnäs är man i ett nu ute på den
bördiga östgötaslätten. Här nere kan man
emellertid fara mil efter mil utan att se annan skillnad än
den, att granskogarna försvunnit och fur och bok
trätt i stället.

Den längst norrut belägna socknen inom Skåne
heter Loushult, vars småländskt formade kyrka vi
se på kort avstånd. Det är en stor och betydande
socken, där jordbruket alltid varit skäligen ringa,
men vars befolkning dock genom en mångfald av
handaslöjder förstått att på annat sätt skaffa sig den
bärgning, som jorden icke förmått att ge. För
många har denna varit tillräcklig, och om dess
penningematadorer under äldre tider, torde
beskyllningarna om ärvda snapphanemedel icke vara på
sin plats, som man annars ofta i socknarna söderut
fått höra, utan mången har genom strävsamt
arbete, framtidstanke och affärsblick lyckats grunda
förmögenheter. Det var nämligen här, som
snapphanarna under Karl XI:s tid höllo till, och det var
strax söder om Loushults kyrka, i en hålväg som
ännu utpekas, man år 1676 erövrade hela den svenska
krigskassan och allt konungens bordssilver. Så nog
hade man fog för de påståenden, som i ovan
anförda avseenden gjordes. Ehuru folksägnen påstår
att de som togo dessa pengar dogo som fattighjon,
såvida de icke stupade i kriget.

Sedan gammalt har här varit en genuin
hantverkarebygd och diverse tillverkningar ha här
skett, vilka varit speciella just för denna bygd. I
all synnerhet har detta varit förhållandet med de
smidesarbeten, som man här, liksom i den
närliggande församlingen Ousby utfört. Det har varit
liar, hackor, årbillar samt mångt och mycket av
dessa nödvändighetssaker, som man litet varstädes i
gårdarna behöver. Vidare har man tillverkat bjällror
och koskällor, vilka mer eller mindre orkeslösa
gubbar forslat omkring i de skånska bygderna, ja,
till och med i Danmark till försäljning. Allt detta

har skapat välmåga, samt i enstaka fall också
rikedomar. Bönderna i Loushult och Ousby ha också
ansetts drygare och övermodigare än de flesta andra
i häradet, detta till och med i dess mera bördiga delar.

Av alla de hantverkare och fabrikörer, som
utgått från denna i arbetsavseendet strävsamma socken
torde ingen vare sig i mångsidighet eller skarp
affärsblick ha nått upp emot Olof Olcén. Han var
född å en liten gård i Loushults församling vid
sekelskiftet 1800 och erhöll den vanliga utbildning,
som under den tiden bestods bondpojkarna. Sina
barndomsår tillbringade lian mera vid harven och
plogen än vid boken, och då han stod färdig att
bryta sig en bana genom livet hade han betydligt
mera av praktisk erfarenhet än av bokliga
kunskaper. Olcén tillhörde den sortens människor, som
vid fem års ålder fått lära sig läsa på mors knä
och sedan av en gammal knekt i socknen, vilken i
sin ungdom lärt sig läsa, övat sig vidare.
Nödtorftigt kunde han läsa och skriva, men med åren blev
han rikligt i tillfälle att öva sig än mera i dessa även
för honom så nödvändiga ting.

Gryet låg emellertid i honom, läromästare hade
han runt omkring sig. Snart nog kom han under
fund med att av jorden var bra litet att avvinna,
andra yrken gåvo mera. Det arbetades rastlöst vid
denna tid i den bygden, och det gällde blott få
något nytt, som kunde gå. Inom kort hade Olcén
planen färdig. Han och en hans bror började att
svarva ihop mässingsdosor. Snuset var en vara,
som för varje år blev mera populär bland såväl
ståndspersoner som bönder. Alla människor hade
snusdusor, från de äldre gråhårsmännen ned till de
okonfirmerade pojkarna. Och ett mycket stort
antal kvinnor lade den förr så vanliga pipsnuggan
ifrån sig och grepo till snusdosan i stället. Snus
piggade upp betydligt bättre än röktobak och så var
man samtidigt befriad från den rätt så besvärliga
eldslagningen under en tid, då ännu inga
tändstickor, icke ens fosforstickor voro i bruk.

Det var merendels två sorters snusdosor man då
använde sig av — dels av näver, dels av silver. De
förra hörde egentligen allmogen till, de senare
användes av ståndspersonerna. »Silverrovorna», som
de gemenligen benämndes, kunde väl då och då
hitta ned till någon nämndeman eller storbonde, men
i vanligt folks fickor fann man sällan sådana. Där
hörde merendels näverdosan hemma. Och sådana
tillverkades i stor utsträckning. Runtom i Skåne
traskade gubbar omkring med dylika och på
marknaderna voro stånden fulla därmed. Ofta voro de
vackert utbroderade och på locket, som var av trä,
satt merendels en lädertofs, som man tog fast i,
då detta skulle lyftas av. Men då en sådan dosa
en månad varit i bruk, var den smutsig och ful, så
att man knappast oskammande kunde föra den med
vare sig till kyrka eller gille. (Forts.)

Litteratur.

Skeppsbyggnadstekniska framsteg, av civiling.
Nils Ljungzell, har utkommit på Ab. Gunnar Tisells
tekn. förlag, Sthlm, och utgör med en del
utvidgningar och kompletteringar det intressanta föredrag
som förf. efter en studieresa i Danmark, Tyskland,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 23:11:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/indunord/1923/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free