Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRITID NIN G E N NORDEN
99
isolering beklädd med ett metallhölje än med tygbindor
har, har jag utarbetat och till patent anmält en metod
att ersätta de hittills brukliga v ä
v-bindorna med sådana av lämplig
metallplåt, som likaledes spiralformigt lindas kring
det förut isolerade röret.
Något polerad kopparplåt har ett
värmeutstrålningskonstant C = 0,79. Aluminium något högre, matt
mässing och zinkplåt omkring C = 1 under det att
hyvlat trä eller oljemålat tyg, som nu användes, har
C = 3. Detta betyder att värmeförlusten genom
strålning är 3 gånger så stor om det isolerade röret omgives
på hittills brukligt sätt med bomullsbindor än
exempelvis med bindor av mässing, zink eller aluminiumplåt
under förutsättning, att t = den yttre ytans
temperatur är densamma. Järnplåt, bly eller tjärpapp hava
en mycket stor värmeutstrålning och lämpa sig således
icke för detta ändamål.
Nu kan man ju invända att med en kraftig isolering
utstrålningen icke spelar stor ekonomisk roll, och det
kan ju vara sant, men fixerar man den värmeförlust
genom strålning man anser tillåtlig, och bestämmer
efter dessa grunder huru tjock beläggning av
isoleringsmassa, som skall påläggas, erhålles samma
resultat med rätt betydligt minskad tjocklek av
isoleringsmassan, om den sedan betäckes med plåtbindor enligt
min uppfinning. Att så även förhåller sig i praktiken
visas bäst av ett prov vid en fabrik i södra Sverige.
Där bekläddes ett redan för flera år sedan fullt
färdigisolerat 40 meters ångrör spiralformigt
utvändigt med zinkplåtsbindor. Ångtemperaturen var cirka
200°, och termometrar voro inmonterade vid vardera
ändan av ångledningen. Avläsningen under likartade
förhållanden före och efter pålindningen gåvo till
resultat, att man konstaterade 8 graders högre temperatur
vid ledningens ända efter pålindningen än förut.
Lindningen sker alltid nedifrån och uppåt, så att
vattenspolning kan icke skada den under plåten
varande isoleringen, vilket väckt intresse hos
brandinspektörer. Huru lindningen skall ske vid krökar, T-rör o. d.
är naturligtvis utexperimenterat.
Fördelarna med denna uppfinning äro dels större
hållfasthet mot yttre påverkan och större prydlighet
och dels minskad värmeutstrålning eller med andra ord
ökad isoleringseffekt.
På åtskilliga ställen är också denna min metod
använd vid isoleringsarbeten utförda av Isoleringsfirman
Värme och Köld, vars tekniske ledare jag är, och jag
kan visa intresserade, hur det tager sig ut exempelvis
med zinkplåtsbindor på en mängd ytterledningar vid
Värtagasverket eller med mässing och
aluminiumbindor vid Värtaelektricitetsverket, där alla
ångled-ningarna till den nya stora de Lavals ångturbin äro
isolerade enligt min metod.
t
Albert Osterrieth.
Albert Osterrieth är död! Tätt
komma sorgebuden om bortgången av
märkesmän å det industriella rättsskyddets
område. Det är icke många veckor
sedan dödskorset stod ristat över Ernest
Röthlisbergers namn. Belgaren
Capi-taine, även han en av förgrundsmännen
å konferensen i Haag, har nyligen gått
ur tiden, och den 2 i denna månad
avled i Leverkusen den kände
industrimannen, ordföranden i den tyska
föreningen för industriellt rättsskydd
professor Kloeppel.
Albert Osterrieth! Kring det namnet
samlar sig liksom i en brännpunkt allt,
för vilket under de senaste årtiondena
kämpats och arbetats å det industriella
rättsskyddets område, icke blott i
Tyskland utan vida ut över dess gränser.
Under många år generalsekreterare i den
internationella rättsskyddsföreningen var Osterrieth för visso
den levande själen i denna förenings arbeten. Jag
minnes honom från kongresserna i Brüssel 1910 och i
London 1912. Alltid i händelsernas centrum, alltid
omgiven av en skara kongressdeltagare, som önskade
diskutera, begära råd och upplysningar, och alltid beredd att
stå alla och en var till tjänst. Så kom kriget och med
det de abderitiska förhållanden, som gjorde det omöjligt
för en tysk att utöva en funktion i en internationell
förening. Men jag minnes också den första kongress,
som denna samma förening efter kriget höll i Zürich
sommaren 1925. Man hade samlats till kongressens
Alb. Osterrieth. (Foto. 1908.)
första sammanträde cch stod i väntan
på förhandlingarnas början i en
—-så föreföll det åtminstone mig •—
ganska tryckt stämning. Då
öppnades dörren, och in trädde Osterrieth.
Genast blev det rörelse, man
skyndade från alla håll fram för att trycka
hans hand; det var som man ville
hälsa en kär gammal vän. Det låg
också något alldeles ovanligt
trohjärtat och vänfast över Osterrieths hela
uppträdande.
Att man i Haag skulle återfinna
honom såsom medlem av den tyska
delegationen var självfallet. Hans
inlägg i diskussionerna åhördes nu,
såsom alltid, med det allra största
intresse. Det var icke heller mången,
som kunde tävla med honom i ett
klart och distinkt framförande av en mening; och
då denna alltid stödde sig på en djup insikt i
ämnet, en rik erfarenhet och ett praktiskt
förstånd, förstår man, att hans ord vägde tungt. Han
betroddes även med ordförandeskapet i en av de
vid konferensen tillsatta subkommissionerna,
nämligen den, som hade att behandla
ursprungsbeteckningar och illojal konkurrens. Han skötte detta
uppdrag med vanlig brio; och då vid ett av konferensens
sista sammanträden Portugals minister i Haag
framförde ett tack till de särskilda
kommissionsordförandena, ägnade han sin hyllning »à la solidité et à la
souplesse d’esprit, à la largeur de compréhension, à la
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
