Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
INDU STRITIDN IN GEN NORDEN
lämpar sig för transport annat än möjligen
till omedelbar närhet av sulfitfabrikerna.
Vidare innehåller luten i sistnämnda fallet
syror, som fräta på transportkärlen, skada
lackeringen på bilar m. m.
Den indunstade sulfitluten är en
tjockflytande, klibbig, sirapsliknande vätska med
specifik vikt omkring 1,3. Distributionen av
större mängder sker pr järnväg i tankvagnar
på ca 15 000 kg.
Genom ytterligare koncentrering av den
förutnämnda indunstade sulfitluten avlägsnas
vattnet, och luten erhålles då i form av ett
grått pulver. Den pulverformiga luten
distribueras i papperssäckar på samma sätt som
cement.
Vid användandet till vägbegjutning
utspädes den koncentrerade luten med vatten.
Lämpliga proportioner äro 1 del instundad
lut -f- 2 delar vatten (räknat i volym).
Fölen lutlösning på 1 000 liter blir detta alltså
ca 330 liter indunstad lut och 670 liter
vatten. Användes pulverformig lut, vilken som
nämnts är mera koncentrerad och icke i sig
själv innehåller något nämnvärt vatten, bliva
proportionerna i stället 1 del pulverformig lut 3 \2 delar
vatten (räknat i vikt). För att erhålla 1000 liter
lutlösning åtgå närmare bestämt ca 240 kg pulverformig lut
och 860 liter vatten. Båda dessa lösningar erhålla en
specifik vikt av 1,1.
Blandningen sker lämpligen i en vattenvagn, om en
sådan finnes till förfogande. Denna användes då även
för begjutning av vägbanan. I annat fall kan
exempelvis ett järn- eller träfat iordningställas för ändamålet.
Vid mindre begjutningar kan även en vanlig strilkanna
användas. För att förhindra, att den tunga luten
rinner ner i bevattningsvagnens rörledningar, bör en del
av den för blandningen erforderliga vattenmängden
först ifyllas. Luten skall alltid vara väl blandad och
upplöst i vattnet, vilket lätt sker genom omrörning.
De i sulfitluten ingående organiska ämnena bindas
på vägbanan på så sätt, att desamma medelst
kalkmjölk omsättas till vattenolösliga asfaltliknande
föreningar. Detta tillgår så att man bereder två lösningar-,
den ena innehållande sulfitlut, den andra kalkmjölk,
varefter man lämpligen genom strilning begjuter den
vägbana, som skall behandlas, först med
sulfitlutlös-ningen och sedan med kalkmjölken. Iakttagas skall
därvid, att med varandra i kemiskt avseende möjligast
likvärdiga mängder av de båda lösningarna tillföres varje
del av vägbanan. Kalkmjölkens kalkhalt (CaO) skall
därvid motsvara 1,5 à 2 % av lutlösningens
torrsubstans. Om man, för att taga ett exempel, har en
lutlösning på 1 000 liter av den förut nämnda
sammansättningen, dvs 330 liter indunstad lut och 670 liter vatten,
eller 240 kg pulverformig lut och 860 liter vatten, så
skall den häremot svarande kalkmjölken innehålla 1,5
à 2 % av 240 kg dvs 3,6 till 4,8 kg osläckt kalk eller
4,8 till 6,3 kg släckt kalk löst i en lämplig proportion
vatten t. ex. 500 liter.
Vid beredning av kalkmjölken måste man tillse, att
den brända kalken blir riktigt släckt, helst med den
kemiskt beräknade mängden vatten. Till 100 kg bränd
kalk skall sålunda användas 32 liter vatten, helst
varmt. Vid riktigt utförd släckning skall den brända
kalken falla sönder till ett fint pulver, som vid
blandning med vatten bildar kalkmjölk. Beredes
kalkmjölken direkt i vattenvagnen, lägges den förut släckta kal-
Fig. 2. Den pulverformiga sulfitluten tömmes direkt i den förut med vatten
fyllda bevattningsvagnen.
ken i en cylindrisk sil av metalltrådsduk med c.a 500
maskor pr kvadratcentimeter, genom vilken vattnet
sedan tappas i vagnen. På så sätt undgår man, att
eventuella föroreningar i kalken slamma igen
vattenvagnens rörledningar.
I stället för begjutning med kalkmjölk kan man även
strö ut den släckta kalken direkt på vägbanan
omedelbart före sulfitlutbegjutningen. Iakttagas måste dock
alltid de ovan angivna proportionerna mellan sulfitlut
och kalk.
Som det är ytterst svårt att genom detta förfarande
jämt fördela kalken på vägbanan bör sistnämnda
förfaringssätt endast användas, då vatten är svåråtkomligt.
Genom överskott på kalk blir vägbanans yta spröd
och får man bitvis underskott på kalk fixeras ej de
organiska ämnena i luten.
Den kvantitet sulfitlut, som åtgår för vägbanans
impregnering, är till stor del beroende på vägens
beskaffenhet och därför varierande. Av den förut nämnda
lutlösningen torde som regel omkring 2 liter pr
kvadratmeter vägbana vara lagom vid den första begjutningen.
Detta motsvarar ej fullt 1 kg indunstad lut eller något
mindre än V2 kg pulverformig lut pr kvadratmeter. Det
är nämligen lämpligt att göra den första
impregnerin-gen grundlig. För att vidmakthålla impregneringen
fordras sedan endast enstaka lätta överstrilningar med
lutlösningen.
Begjutningen bör helst ske när vägbanan är något
fuktig, emedan luten då fördelar sig jämnare och lättare
nedtränger genom ytan. Det är därför bäst att utföra
lutbehandlingen efter ett lätt regn eller efter vattning.
Ur det omdöme Stockholms stads Gatukontor
avgivit om sulfitlutmetoden — daterat 5 nov. 1925 —
återgives följande.
Gatukontoret prövade redan under föregående år
(1924) sulfitluten i stor skala, och på grund av de
gynnsamma erfarenheter, som därvid gjordes, har
luten under innevarande år kommit till användning i
betydande utsträckning.
Så gott som samtliga makadamgator i den inre
staden och en stor del av de mera trafikerade vägarna
inom villasamhällena i Bromma och Brännkyrka hava
sålunda begjutits med sulfitlut.
(Slut å sid. 134.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
