Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
INDU STRITIDN IN GEN NORDEN
Differentialtelefonen
och dess användande för mätning av kapacitet, självinduktion och motstånd.
Av ingenjör Joh. Härden.
Vid genomseendet av en del mätningsprotokoll från
tidigare laboratoriearbeten kom förf. att återuppliva
en bortglömd mätningsmetod, som på grund av
enkelheten i anordningarna förtjänar att omnämnas, speciellt
i kretsen av radiointresserade. Mätning av kapacitet,
självinduktion och motstånd höra där snart sagt till
ordningen för dagen, men anskaffandet av lämpliga
instrument lägger ofta hinder i vägen.
Nedanstående metod, som, såvitt det är förf. bekant,
ej tidigare använts i någon större utsträckning, gör ej
anspråk på teoretisk noggrannhet, på grund av smärre
felkällor förorsakade av läckning och egenkapacitet hos
apparatdelarna, dock kan en noggrannhet på ± 0,5—
1 % ernås, vilket för tekniska ändamål torde vara fullt
tillräckligt.
Som indikator användes vid denna metod en med två
fullständigt likvärdiga lindningar på vardera spolen
försedd dubbeltelefon, en s. k. differentialtelefon.
Utgående från det bekanta faktum, att en god
telefon vad känsligheten beträffar väl kan jämställas med
en ganska god spegelgalvanometer, men att dess
användningsgebit i detta hänseende inskränker sig endast
till noll-avläsningsmetoder, måste mätanordningarna
inriktas i enlighet härmed. Ett välbekant sådant fall är
Kohlrausch’s metod att med hjälp av en vanlig telefon
och mätbrygga bestämma motståndet hos elektrolyter.
Telefonen ifråga utgöres helst av en vanlig
dubbeltelefon med huvudhållare, av t. ex. L. M. Ericssons
välbekanta modell, dvs två hopkopplade dostelefoner,
å vars spolar två parallellt liggande lindningar
samtidigt upplindats, så att alla lindningarna ha så nära
Fig. 1. Kapacitetsmätning.
som möjligt likvärdiga elektriska egenskaper.
Ändamålsenligt är att giva vardera lindningen å varje spole
ett motstånd av ca 500 ohm, så att då de två
telefonerna kopplas i serie vardera diferentiallindningen får
2 000 ohm; dock kunna även lägre värden med fördel
användas, ehuru kravet på fullständig likhet då blir
något större.
1) Kapacitetsmätning.
Fig. 1 visar den koppling, som bäst lämpar sig för
kapacitetsmätning. C1 och C2 äro kapaciteterna
(kondensatorer) som skola jämföras; härvid är
förutsättning att Co är större än C1. T är differential-telefonen,
r—r1 två likvärdiga, fasta induktionsfria motstånd, R
ett föränderligt induktionsfritt motstånd (helst med
glidkontakt). A är en växelströmkälla (t. ex. över en
glödlampa uttagen från växelströmsnätet för belysning
eller motsvarande).
Själva mätningen är synnerligen enkel: Motståndet
R förändras långsamt tills ett tonminimum erhålles.
(Telefonen blir endast då helt tyst om växelströmmen
är sinusformad, utan utpräglade övertoner och i övrigt
motstånden äro såvitt möjligt induktionsfria.)
Är nu den ena kapaciteten känd, t. ex. en på förhand
beräknad luftkondensator, så blir förhållandet:
C, _ rt1 + rl + R rt2 + rt + Il _
C, ~ Rjrto + rj’ R ’ 1 ~~ 2
1
rU +
Om telefonens lindningar äro så valda, att värdet
för deras motstånd väsentligt överväger värdet för
självinduktionen, kan den senare försummas; för
säkerhets skulle bör dock motstånden r—rt vara minst ca
1 000 ohm, så att självinduktionen i kretsen ej behöver
tagas med i räkningen.
Metoden lämpar sig särskilt väl för mätning av små
kapaciteter, sådana som vanligen förekomma inom
radiotekniken, förutsatt att den använda strömkällan har
tillräckligt hög spänning och periodtal. Vidare för
mätning av kablar under betingelser analoga med de under
vilka kabeln skall användas, samt för dielektriska
undersökningar.
För att ge ett begrepp om noggrannheten av de
erhållna resultaten, särskilt vid små kapaciteter, återges
här en jämförelse mellan kapaciteten hos tre
leydner-flaskor, A—B—C. Som normalkondensator användes
en luftkondensator med mässingsplattor, vars
kapacitet beräknades (enligt Rein-Wirts) till 0,00054 mf.
Cl. mt C2 beräknad ur: rt2 ri R
0,ooo54 A = 0,ooiosoo 140 1000 1145
» B = 0,0011934 140 1 000 945
» C =0,ooioo44 140 1000 1320
(eller, för A:
140 + 1000 + 1 145 .
......—pjjg––-X 0,000 54 = 0,00108 ~ )
För att prova resultatens noggrannhet
sammanställdes de tre leydnerflaskorna i olika kombinationer, som
gåvo följande resultat:
C\ c2 rt2 rx R c.
mf (gruppvärden)
0,00054 A + B 140 1000 353 0,0022788
» B + C 140 1 000 365 0,0022248
» A + B + C 140 1000 225 0,0032778
Införes nu som kontroll värdena för C2 i föregående
mätning och beräknas därur motsvarande värden för
dessa grupper, så erhålles:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
