Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRITID NIN G E N NORDEN
167
kallas särarm, att svavlet ej stelnar. Recipienterna
bäras till denna panna av två kasar, som hållas med
trä inunder och med en hake med skaft på i det lilla
hålet. Detta kallas med ett ord att riva och sker
precis kl. 4 em., då drängarnas hustrur hjälpa sina
män och få därför 5 daler i månaden. Härmed är
slut kl. 6. Befinnas krukorna sönder, så lagas de med
en tackjärnsplåt, som lägges över hålet och luteras
med ler och det finare gruset, som blivit rivet ur
krukorna, då de öppnades. Emellertid ligga recipienterna
till svalning. Den gamla och brända malmen, som
blivit riven ur krukorna och kallas slagg, köres ut och
ny malm in, varmed krukorna fyllas och recipienterna
sätta före. Allt sker inom föresagda tid. Det i kitteln,
som är av bly, församlade svavlet är nu nog svalt
att gjutas i sina former, som utgöras av träkäppar,
satte i den ställning bredvid varandra, att svavlet får
den form, i vilken det vanligen förekommer. 5 eller
6 stänger få rum på bredden och 10—16 på längden,
och käpparna äro med järntenar, som gå igenom dem,
fästade tillsammans. Innan svavlet släppes på dem,
fuktas de, att de må släppa på det ingjutna svavlet,
som då det är stelnat, är färdigt. När malmen är god
kan av dessa 16 krukorna om dygnet tillverkas
1 skepp, och några pund svavel. Kronan tager mesta
tillverkningen här för ett betingat pris av 2% rdr lisp.
Andra ge 50 rdr skepp, och 2,50 pr lisp. Ugnen går
så länge krukorna hålla. De, som ligga mitt på, gå
gemenligen först sönder och när en kruka blir obotlig,
slåss hålet för henne igen. Kojan hade nu gått i 10
månader och plägar hålla ut 15 à 20. Tvenne stänger
stå i varje pelares hörn, och hållas med järnband
tillhopa med andra på andra sidan, att muren må hålla
ihop.
Vid andra ändan av ugnen är rödfärgsugnen, som
eldas med samma rörena, som stiger upp från
svavelugnen. En aln högre upp än eldstaden i själva
svavelugnen är, står en botten av tegelsten och lika högt
över den en dylik, med öppning emellan, för värmen
att spela in. Även vid översta ugnen, emellan dess
botten och ugnsvalvet. Där lägges rödfärgsleran in att
brännas. Tillverkaren mente, att det kunde snarare
ses än sägas, när det är lagom och väl bränt. En tunna
rödkrita kostar 54 daler och tillverkas flera tunnor
sådan än de hade räkning på, om året.
Slaggen, som föres ut från kojan vid rivningen,
lägges på varphögarna, bränner där länge och förvandlas
omsider efter flera år till en vitriols- och rödfärgsjord.
Dessa jordsorter skiljas åt vid upptagandet.
Rödfärgs-jorden föres till sina vaskdammar, varest vatten av de
därmed uppfyllda gruvorna ledes genom rännor på
densamma, när det blivit väl omrört och stått litet och
det grövsta fått sätta sig. Då tappas det i en annan
damm, varest, då det satt sig, vattnet tappas av och
rödfärgsjorden föres till ugnen. Vitriolen föres in i
bis-pannor, som förut äro fyllda med det i gruvorna
varande vattnet, sedan det uppkokat. Då man rört om
och det oartade och grova satt sig, tappas vattnet ut
i en nedanför varande damm och kallas rålut. När den
klarnat kokas den om — ad pellieulana (?) och andra
märken, som man ej fick reda på — i blypannor, som
alla göras vid verket och tappas därifrån till dammarna,
elär den ventileras på utlagda riskvistar. Tunnan
härav kostar 120 daler k:t. Till förlag fordras årligen
mellan 50 à 60 000 daler k :t, allt som årsväxten blir
vid gården, som består av tre hela hemman,
bergs-frälse. Tillgången på slaktkreatur, i anseende till
hö-förrådet, är större eller mindre. Svaveltillverkningen
drives alltid med förlust, emedan krukorna falla så
kostsamma, men denna brist ersättes rikligen av
rödfärgs- och vitriolstillverkningen, då avgång därpå ej
felar.»
Det är, som synes, en ganska ingående beskrivning,
som Hjelm ger av tillverkningsförhållandena vid det
dåvarande Dylta. Han övergår sedan till Garphyttan.
(Forts.)
Pollopas, ett nytt »glas».
De båda wienkemisterna F. Pollak och K. Ripper
hava, enligt »Die Umschau», lyckats framställa ett
»glas» av karbamid och formaldehyd, vilket kan
förbrännas utan att kvarlämna aska. Det är olösligt i
vatten samt fullkomligt genomskinligt och färglöst såsom
glas. Dess hårdhet motsvarar kalkspatens. Medan
vanligt glas endast kan slipas, etsas eller smältas, kan
pollopas utan svårighet bearbetas genom svarvning. Det
låter fila, borra, slipa, polera, etsa och färga sig.
Därför kan det användas till smycken av varjehanda slag,
men det lämpar sig på grand av sin ringa hårdhet icke
till alla slag av optiskt glas.
Pollopas angripes i köld varken av vatten- eller
alkohollösningar. Det smälter icke vid uppvärmning, utan
förkolas vid 200°. Dess tryckhållfasthet är 2 230
kg/kvcm, specifika vikten 1,44. Dess lätthet och
elasticitet gör det lämpligt till reseffekter. På grund av sin
mjukhet och elasticitet splittras pollopas icke såsom
glas, utan brytes med mussligt brott. Dess elasticitet
gör det lämpligt till skyddsglasögon och
automobil-rutor, så att det redan har väckt de engelska
automo-bilfabrikanternas intresse.
Pollopasens brytningsindex är i likhet med
flintglasets 1,6 à 1,9. Med sin ringa färgspridning kommer det
nära bergkristallen, vilket är särskilt viktigt för
spegeltillverkningen. Eör ultravioletta strålar är det
genom-släppligare än flintglaset, en egenskap som är viktig
för lungsotssanatorier, där de sjuka hittills även vid
stor köld måst ligga i det fria, ävensom för växthus.
Pollopas låter exakt färga sig, vilket framför allt
kommer till nytta för färgfotografin.
Vid framställningen av pollopas erhåller man såsom
biprodukt ett limämne, som under namnet
»sehellun-lösning» skall komma i handeln och finna användning
för impregnering av tyg och såsom bindemedel för
tryckfärger.
Wt.
Monumentavtäckningen i Washington.
John Ericsson-föremål utställas.
I Amerika äro nu starka krafter i rörelse för att den
29 maj samla så många svenskar som möjligt till
Washington. Enligt vad Svensk-amerikanska
nyhetsbyrån meddelar cirkulerar f. n. ett upprop inom
pressen undertecknat av hrr Carl R. Chindblom, H. G.
Leach, Charles K. Johansson, J. G. Bergquist och
Carl E. Bohman, vari det bl. a. heter, att »clen 29 maj
blir det ett tillfälle för alla svensk-amerikaner att
förenas i ett gemensamt högtidlighållande, avtäckandet
av ett monument över den störste svensk, som någonsin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
