Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRITID NIN G E N NORDEN
175
flera pannor komma i gång. I bottnen läggas läkten
underst till kvarters distans från marken. Däröver
lägges sedan en tät brädbotten. På sidorna göras %
alns tjocka lerbankar, som ytterst åt karet fodras
med tjocka trädplankor, så att, karet blir 8 alnar i
fyrkant. Öskaret är djupare än de andra karen i
karalaget, emedan vattnet tappas ur dem i öskaret. Först
fylles det ena karet med den i fyren brända skiffern,
som då kallas fyllfyr, till tre kvarters höjd. Sedan
tappas vattnet därpå, som ledes genom rören från
strömmen, och står där över till andra dagen. Emellertid
fylles karet D på samma sätt som karet C med
fyllfyr, och vattnet, som stått i C sedan förra dagen,
tappas nu i öskaret E, varifrån det nu öses i D. Denna
ösning sker med ett träämbar på en stång, som under
arbetet vilar på ett för ämbarstången urhålkat stående
trästycke, vari en kopp sitter, som av arbetarens fot
hålles på marken fast. Vattnet står ett dygn i D. B
fylles med fyllfyr och vattnet tappas från D i öskaret,
varifrån det öses i P. Under detta tappades rent vatten
i C och så vidare, så att aldrig mer än ett kar är tomt
och under arbete att fyllas. På samma sätt fylles A
med fyllfyr och vattnet tappas ur B uti A, sedan det
ock passerat öskaret, och då har detta vattnet
passerat alla fyra karen och tappas då slutligen i öskaret
igen, varest det sedan genom trummor föres till ett
vid rostkar anlagt trumställe, som hava gemenskap
med varandra medelst trummor, ända ner till
pannhuset,, och icke längre emellan var brunn, än att
trummorna bekvämligen kunna rensas, som sker med
alnslånga järntenar fästade vid varandra. Denna lut
kallas rålut och samlas i sina lutkar vid pannhuset.
Vid vart kartlag äro 4 karlar, som, om de ha hustrur,
som kunna hjälpa till, och äro självskrivna till
fyrsät-terskor, kunna förtjäna intill 120 daler i månaden. I det
under läkterna varande rum samlar sig ett siam, som
bortrensas och nyttjas ej vid rödfärgstillverkningen,
som skall anläggas sedan fyra vatten stått ovan var
karfyllning. Sedan köres gamla fyllningen bort och
nyttjas till fyrarnas uppsättning till väg och lag och
får åter i sinom tid passera lutning igen. Sålunda
ömsas fyllning i vart kar efter hand och ny tages från
fyllfyren, som vart karlag har för sig, och ett visst
nummer är därå satt för mera redighets skull. Vid
infallande regn skall ett lock göras åt vart karalag, att
betäcka den bästa luten, men när fyllfyren blir alldeles
oduglig, nyttjas hon till cementering och stampas för
den ändan sönder i stampvasken eller males i kvarnen,
samt siktas på fina mässingssiktar, och brukas till
murningen där hon icke upplöses, om den får en gång
torka. Till Arboga grav föres nu en stor myckenhet,
emedan hon skall repareras och till nya alunverket, där
allt bygges av sten, kommer hon ock att nyttjas.
Pannorna stå alla i ett hus i rad efter varandra,
längs efter. De äro av bly, engelskt, och stöpas vid
bruket på sand. Askan eller kalken samlas och
försättes med torrved, tjärtunnebitar och dylikt, på en
sluttande järnhäll, som eldas över och under, varigenom
mycket bly reduceras. Pannorna äro alnar långa
och ett par alnar breda, samt 6 kvarter djupa viel lag.
De äro på alla sätt omgivna med järnhällar, vilka vila
på valvbågar av tegel av vilka 2 äro under var panna
efter varandra. Elden svävar runt omkring pannan,
på alla sidor och göres på mitten under var valvbåge,
så att där äro två eldstadsöppningar för var panna.
Där lägges skiffren in på järnstången så mycket, som
får rum upp till valvbågarna, och påtändes nerifrån
med några riskvistar, som läggas på ett därunder va-
rande galler av lösa järnstänger, vilket ock lyckas att
maka på den nedbrända schiffren, att hon faller ned
genom gallren i de bägge springorna, som äro under
varje eldstad. Därifrån föres hon sedan ut till sättning
för fyrarne. Eldstadsöppningarna äro nu i form av
cirkelbågar ovantill, med annars ojämna sidor; den
nedersta en aln lång viel pass och på sidorna V2 aln;
lika skapade järndörrar, som lyftas upp när elden skall
lagas med en undertill vigt inrättad mention. Viel vart
kok äro två karlar sysselsatta och varar det i 15 till 18
timmar. De få två daler var och hava det ackord, att
% tunna råg gives dem i månaden, efter 48 daler i
ond och god tid, men vad de taga mera betalas efter
gångbart pris. Spannmålen avräknas på deras lön.
All lut, som fylles i pannorna eller tömmes kokad ur
dem, väges på det sättet, att en flaska fylld av rent
vatten, sättes i jämvikt på vågbocken; när flaskan sedan
fylles med lut, och väger följaktligen upp de vikterna,
som höllo vattenflaskan i jämvikt, så värderas lutens
styrka efter den vågtyngd, som fordras, och åter
kommer vågen i balans igen. Denna vikt kallas här
pens-vikt, varom man icke kan få nöjaktig upplysning,
emedan det anses som en hemlighet. Emellertid är
proportionen egentligen den, att råluten väger 3, då
mutter-luten väger 5, och följaktligen bör luten, då hon är
kokad, vara dubbelt av vikt eller 10. Då luten är
befunnen riktig, stannar eldningen och luten tappas
genom rännor därifrån i kylkaret, varifrån hon svalas
litet och sätter ifrån sig ett siam, som är grönt och
köres ut under bar himmel att sedan nyttjas till
färgämnet. Ifrån kylkaret fordras luten genom rännor in i
saffianskarhuset, där karen stå i 4 kar bredvid
varandra på golvet, ned i jorden, 6 eller 4 alnar långa till
2 alnar breda, samt på längden av detta, med
brädväggar i 4—6 avdelningar, som under ett namn kallas alla
kar. När en av dessa avdelningar fyllas, fylles hela
karet; men emellan såväl som omkring vart kar, varav
hela huset är uppfyllt, äro lerbänkar, och jämväl under
vattnen, som är av bräder. I dessa tappas nu luten och
står där i fem dygn, då kristallerna sätta sig på sidorna
och väggarna. Det tyckes, som ju smärre avdelningarna
i karen göras, ju mera är luten i tillfälle att
kristalliseras. Men svårigheten blir endast att få dem rena, när
de äro så trånga. Dessa kristaller kallas saffian, och
sedan luten är avtappad ur karen i rännan, som går
mitt igenom karhuset, föras de i vaskhuset, varest
golvet ä^något glest, och en brunn under golvet. Det slås
där rent vatten på saffian, som sedan rinner ner i
brunnen. men saffian kastas på den del av golvet, som ingen
brunn är under. Det grova och orena, som vid
sättningen i bottnen av saffianskaren och viel vaskningen
samlas, lägges i därtill utmed väggarna avsedda kar.
Luten, som lämnades sist i rännan föres därifrån
genom trummor i en brunn, och därifrån lika väg till
mutterbrunnen, och kallas då mutterlut. Så fort
pannorna tappas ut fyllas de med mutterluten, som vindas
upp ur mutterbrunnen och sysselsätter 2 karlar samt
rinner åter in i pannhuset, ty mutterbrunnen är belägen
både utanför pannhuset och saffianskarhuset, men i
bredd med det senare, som står med gaveln emot sidan
av pannhuset.–-
Tillverkningen av alun uppgavs vid denna tid utgöra
4 à 5 000 fat om året och heter det att denna
ackorderades bort utrikes, detta för en summa av 200 daler k:t
pr tunna. I närheten av kalkbruket fann Hjelm en höjd
benämnd Hjulåsen, från vilken en hänförande utsikt
utbredde sig åt olika håll både åt Östergötland och
Södermanland, och framförallt åt Örebro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
