Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
INDU STRITIDNINGEN NORDEN
för S. E. S. C., varom dess protokoller
och dess »Monthly Bulletin»,
utkommande månadsvis, bära vittnesbörd.
Den senaste »Bulletinen», för juni
—juli 1926, innehåller en allmänt
riktad, till innehåll och form
välskriven ledare »The Game» (Livets
spel), författad av J. S. Gullborg,
en underhållande redogörelse av
Henry A. Moberg över John
Ericssonhögtidligheterna i Washington den
29 maj d. å., uti vilka föreningen
representativt och även aktivt i
anseende till arrangemangen deltog,
vidare ingenjör A. G. Vittings
(föreningens specielle representant vid J.
E .-högtidligheterna) monumentalt
tänkta och formade tal under den
svensk-amerikanska
ingenjörsbanketten i Washington samma dag, en
artikel av L. Swartz om
Bucyrus-grävmaskinerna, samt smärre
meddelanden och notiser.
Svenska ingenjörsföreningen i Chicago verkar i
harmoni med dess äldre systerorganisation i New York
(Brooklyn), Svenska ingenjörsföreningen i Förenta
staterna (The American Society of Swedish
Engi-neers); man finner i bådas medlemsförteckningar ett
avsevärt antal gemensamma namn.
Ett uppskattande av Åkerlinds gärning såsom
Chi-cago-föreningens grundläggare och såsom dess
sekreterare under de egentliga uppbyggnadsåren (1908—
15), bör taga sikte på de speciella förutsättningar,
som karakterisera såväl byggnadsmaterialet som
byggnadsplatsen. Dessa förutsättningar äro nog
likartade beträffande många svensk-amerikanska
sammanslutningar, men mest pregnant torde de göra sig
gällande i fråga om de svensk-amerikanska
ingenjörs-föreningarna. Organisationens stomme måste bildas av
de bofasta äldre, fyllningarna bli de yngre, som komma
och gå — modärna »vandrande gesäller», en talrik
kontingent svenskar i den amerikanska
arbetsmarknaden. I den mån som dessa »fyllningar» bli bofasta
ingå de själva i »stommen», men proportionen mellan
de båda konstruktionsgrupperna torde vara omöjlig att
beräkna, i synnerhet vid starten av ett sådant företag
som det Åkerlindska sommaren 1908.
Belysande i sitt slag är en liten episod från slutet
av min Chicagovistelse. Det var medan å-kerlind ännu
var sekreterare. Jag skulle återvända till Sverige, hade
packat och bagaget avsänt från min f. d. bostad vid
Lasalle st., biljetten till New York låg i fickan och
endast ett ärende återstod, ett för mig mycket
angeläget: avskedsvisiten hos Åkerlind. Jag for upp i
Monadnock building och träffade honom på hans
kontor bland ritningar, kalkyler och skrivmaskiner. En
stunds samspråk och så sade jag farväl. »Vi måste
först ha ditt foto för SESC:s katalog», invände
Åkerlind. »Har intet, det får jag sända dig», menade jag.
»Nej, följ med!» kommenderade ban -— och så ned i
hissen, ut på gatan, in i en närliggande skyskrapa och
upp tätt under dess tak, där Åkerlind hade sin hus- och
livfotograf; en knäpp, och jag var enligt alla
konstens regler konterfejad, och så skildes vi nere på
gatan. Allt tog inte mer än 20 minuter, tror jag, ty
Gustaf Åkerlind.
Åkerlind hade bråttom. — Jag var
nog i hans uppfattning en »fyllning»
av det vanliga slaget, som kommit
och nu ämnade försvinna, men
katalogen skulle dock ha sin
vederbörliga tribut, därmed basta.
Hur många sådana »fyllningar»
hade väl Åkerlind passat in i
SESC-byggnaden, när lian lämnade sitt
ämbete? Vid denna tidpunkt var
föreningens medlemsantal uppe i över
300. Och man kan vara förvissad om,
att åtskilliga av dessa nykomlingar
funno behag icke blott i sitt ägandes
»job» utan även i Amerika, i
Chicago, i SESC och i Åkerlind och
numera hava ingått uti och ansenligt
förstärkt själva stommen.
Föreningens historia intill våra dagar ger
vid handen, att dess förste
sekreterare kunde lämna portföljen åt nästa
man utan misströstan.
En annan sak är den kritiska blick
på Svenska ingenjörsföreningens i Chicago verksamhet,
som Åkerlind alltid ägt och ådagalagt. Han kom till
Amerika 1887, efter utexamen från Tekniska skolan i
Stockholm och några års svensk praktik (Bolinders,
Södra varvet i Stockholm, Graham Brothers i Visby).
Sin amerikanska praktik började han ungefär på det
vanliga sättet, men höll segt ut och blev alltmer
amerikan. På sin svenska tekniska underbyggnad byggde
han upp solida kunskaper och en rapp rutin att
manövrera sina »job», såsom en gocl amerikan bör kunna
göra det, och med sin pigga, intelligenta blick sökte han
genomskåda vad han såg i den amerikanska miljön och
draga sina slutsatser. Sålunda hade ban även bildat sig
uppfattning om, vilka förutsättningar för en
sammanslutning av svenska ingenjörer i Chicago borde krävas
såsom tillräckligt bärande, när han satte in sin sega
kraft i agitationen 1908, vid en tidpunkt då »tanken
att bilda en ny ingenjörsförening i de flestas ögon
ansågs dödsdömd» -—■ såsom det erinras i senaste
numret av »Monthly Bulletin». Åkerlind har själv företagit
en återblick på föreningens start uti ett tal vid dess
årsmöte 1923, ett kort kärnfullt anförande, där
blommorna lysa sparsamt, men där kritikens kärva lärdomar
äro desto flera. Han påminde bl. a. om, huruledes de
skolbildade svenska ingenjörerna visat sig vara skickliga
i sitt fack, men hQgst få hade ådagalagt någon förmåga
såsom affärsmän, och att det stora flertalet dessutom
vore i en sådan ekonomisk ställning att de ej ansågo sig
kunna betala sådan avgift, som vore nödvändig för
uppehållande av en ingenjörsförening. Detta och andra
omständigheter hade bibringat Åkerlind den
övertygelsen, att föreningen måste för sin del demokratisera
yrkesbegreppet ingenjör. Han hade i denna anda därför
genomdrivit, att byggmästarefacket medräknades,
varigenom den ekonomiskt solidaste delen av svenska
tekniker i Chicago blev vunnen för föreningens intressen
och utveckling. Men talaren sade även framåt syftande
ord; särskilt manade han de svenska ingenjörerna i
Chicago att spänna sina krafter till det yttersta för
bevarandet av sin förening såsom alltjämt en
ingenjörsföre-nmg och för ägandet av dess vackra klubbhus. —
Vem kan väl tro att Gustaf Åkerlind fyllt sina 70
år! Nyligen var han hemma i sitt fädernesland och
hälsade på: en vidlyftig tur genom riket både på
längden och tvärsöver, med en tripp genom Tyskland och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
