Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
INDUSTRITID NINGEN NORDEN
Besluten å Haagkonferensen 192 5.
»Die Haager Konferenz 1925 zur Revision der Pariserübereinkunft von 1883 für gewer-
blichen Rechtschutz.»
Posthumt utkommen bok av Albert Osterrieth.
Den 6 november 1925 avslutades den månadslånga
konferensen i Haag för revision av Pariskonventionen
rörande industriellt rättsskydd och den 18 mars 1926
gick Albert Osterrieth, en av förgrundsmännen vid
samma konferens, ur tiden. Det är alltså mellan dessa
båda data, som Osterrieth nedskrivit sina
kommentarer till besluten å Haagkonferensen, vilka
kommentarer, enligt hans på sjukbädden uttalade önskan, efter
hans död offentliggjorts och nu föreligga i en å Yerlag
Chemic, G. m. b. H., Leipzig, Berlin, utgiven
publikation med titel: »Die Haager Konferenz 1925 zur
Revision der Pariserübereinkunft von 1883 für
gewerb-lichen Rechtschutz».
På samma gång man med djupaste vemod på
titelbladet ser dödskorset efter Albert Osterrieths namn,
är det med tacksamhet och tillfredsställelse man
mottager detta hans posthuma arbete. Det ligger i sakens
natur, att det skall vara förenat med icke oväsentliga
svårigheter att i fullt koncis form avfatta besluten vid
en stor konferens, där förslagen äro legio och besluten
ofta utgöra en kompromiss mellan rent stridiga
åsikter. Även för den, som själv deltagit i konferensen, kan
tvekan uppstå angående räckvidden av ett givet
stadgande. Det måste därför vara synnerligen värdefullt
att hava tillgång till en av förklaringar åtföljd
redogörelse för Haagbesluten av en person, vilken själv
befann sig i konferensarbetets medelpunkt och var i
besittning av en .så allmänt erkänd auktoritet på
ifrågavarande område. Den tankens klarhet och den
formens fulländning, som alltid utmärkte Osterrieth vare
sig i de av honom utgivna verk, i debatterna eller i
ordförandestolen, återfinnas i oförminskad grad i detta
hans sista arbete.
Det kan givetvis icke ifrågakomma att här ingå på
en detaljgranskning av de Osterriethska
kommentarerna. Jag vill endast något närmare redogöra för den
enligt min mening mycket intressanta utredning, som
Osterrieth fogar vid ett av de fattade besluten. Detta
beslut, som i sin slutliga avfattning syntes mig något
dunkelt, avsåg en av de viktigaste frågorna vid konfefc
rensen, nämligen utövningstvång i fråga om patent och
tvångslicens.
I programmet för Haagkonferensen var föreslaget
att utesluta såsom påföljd för bristande utövning
patentets förlust och ersätta detta med tvångslicens.
Amerikas förenta stater föreslog, att unionsmedborgare icke
skulle kunna i något unionsland åläggas något annat
utövningstvång än det, som ålåg honom enligt
hemlandets lagstiftning. Då detta förslag stötte på allmänt
motstånd, ingrep England, som röstat för
programmets förslag, med ett nytt förslag, genom vilket i
konventionen skulle upptagas en i den engelska rätten
förekommande bestämmelse. Enligt detta förslag skulle
principiellt förlusten av ett patent på grund av
bristande utövning vara utesluten, men däremot unionsstaterna
inrymmas befogenhet att upprätthålla utövningstvån-
get såsom sådant med tvångslicens såsom rättspåföljd
och dessutom att föreskriva patentets förlust, om
tvångslicensen visade sig icke vara tillfyllest att
förhindra ett missbruk av monopolet.
Detta förslag — säger Osterrieth ■— som förefaller
främmande för hithörande förhållanden, får sin
förklaring i den engelska patenträttens historia. Den
första engelska patentlagen, »statute of monopolies», av år
1623 hade tillkommit på den grund, att parlamentet
efter mångårig kamp mot de av Kronan i tid och otid
meddelade privilegier och monopol genomdrev en
lagbestämmelse, att meddelande av monopol och
privilegier av Kronan principiellt skulle vara otillåtet med
undantag för patent å nyttiga och nya uppfinningar.
På denna lag av år 1623, som ingalunda tillerkände
uppfinnaren något anspråk på patent och uteslutande
medgav meddelande av patent såsom ett undantag från
det allmänna förbudet mot privilegier och monopol,
har den engelska patentpraxis under de följande
århundradena ända till år 1852 blivit byggd. Samtidigt
med utfärdande av 1623 års lag tillades domstolarna
rättigheten att förklara monopol eller privilegier
ogiltiga, vilka blivit beviljade med orätt, alltså utan att
förutsättningarna för meddelande av
uppfinningspatent förelågo. Det är detta, som i England av ålder
ansetts såsom missbruk av ett monopol: medgivandet
av en uteslutanderätt i sådana fall, där föremålet icke
utgör en ny och nyttig uppfinning. Denna bestämmelse
har också blivit bibehållen i clen nyare engelska
lagstiftningen. Den avser allså, strängt taget, icke
uppfinningspatent utan patent på föremål, som icke äro
att anse såsom nya och nyttiga uppfinningar. Även
i alla andra länder medgives patent blott å nya
tekniska uppfinningar, och tillkommer det domstolarna
eller andra vederbörande myndigheter att upphäva
patent å sådana saker, som icke motsvara denna
förutsättning, som alltså icke äro några tekniska
uppfinningar, icke äro nya. Även i England är ett förfarande
för upphävande av med orätt meddelade patent i
lagstiftningen uttryckligen förutsett. Det oaktat har, tack
vare den konservativa andan i den engelska rätten,
fasthållits vid det allmänna skyddet mot monopol. Vid
de gamla monopolen var det fråga om privilegier
rörande sill, tobakspipor, guldtråd o. s. v., alltså
föremål för dagligt bruk, som icke hade det ringaste att
göra med tekniska uppfinningar.
Så främmande och olämpligt upptagande av en
sådan bestämning i den internationella konventionen än
föreföll, har Haagkonferensen dock fått nöja sig med
det engelska förslaget, då detta för de länder, vilka
principiellt ville fasthålla vid utövningstvånget,
öppnade möjligheten att antaga programmets förslag.
På yrkande av Canada upptogs i stadgandet såsom
exempel på missbruk av den genom ett patent
medgivna uteslutanderätten bristande utövning av
uppfinningen.
Osterrieth framhåller, hurusom ifrågavarande stad-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
