Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47 INDUSTRITID NINGEN NORDEN
duglig arbetskraft ut till andra arbetsmarknader tack
vare nedrustningsbeslutet.
Slutligen kan man erinra om den pressning, som
strömmen från den ena samhällsgruppen till en annan,
vilken anses ha bättre ekonomisk och social ställning
eller angenämare arbete, utövar. Denna forcerade
ståndscirkulation — bl. a. uttryckt i den stegrade
tillströmningen till universitet och andra högre
läroanstalter — är väl en företeelse, mot vilken samhället och
det ekonomiska livet efter åtminstone en eller annan
generation blir i stånd att automatiskt utnyttja den
otvivelaktigt förefintliga anpassningsförmågan, och
detta gäller även om andra av de uppräknade orsakerna.
Men det ena som det andra visar, att arbetslösheten
inom medelklassen icke beror uteslutande på nuets
ekonomiska konjunkturer och att åtgärderna mot densamma
väl må taga sikte på stundens svårigheter, men
samtidigt också behöva inställas på längre sikt.
Genom ett av Tjänstemannaorganisationernas
arbetslöshetskommitté för några dagar sedan i Stockholm
anordnat möte fästes ånyo uppmärksamheten på dessa
frågor. Närmast var mötet avsett att göra propaganda
för kommitténs kolonisationsprojekt. Men det kunde ju
icke undgå att -samtidigt länka uppmärksamheten på
utgångspunkten för detta projekt.
Under mötet berättade kommitténs chef, major
Ahlström,1 om svårigheterna att få till stånd en
tillfredsställande statistik över den ifrågavarande arbetslöshetens
omfattning. Det är också så — vare sig nu
arbetsförmedlingsanstalternas uppgift ansetts ligga på sidan om
manschettyrkena eller de icke tillvunnit sig riktigt
förtroende från dessas utövare — att man icke genom
dessa institutioner får något riktigt grepp om saken.
Hjälpinstitutionerna av ena eller andra slaget kunna
lika litet ge tillräckliga besked. Den nöd, som
medelklassens arbetslöshet framkallar, är till kanske
väsentligaste delen en tyst nöd.
I tanke att det dock skulle vara möjligt att vinna en
upplysning, som på ett ungefär tillät en uppskattning av
arbetslöshetens omfattning, vände sig
Handelstidningens Stockholmsredaktion till major Ahlström. Han var
emellertid alltför samvetsgrann för att ens
gissningsvis vilja nämna någon siffra. Hos den sedan ungefär
ett halvt år arbetande kommittén hade mellan 600 och
700 personer anmält sig, men man behöver bara ett
ögonblick se omkring sig för att förstå, att en dylik
siffra endast kan omfatta en ringa bråkdel av den verkliga
arbetslösheten.
Vad major Ahlström så mycket starkare tryckte på,
var just behovet att få till stånd en verklig statistik.
Han hade därvid olika vägar att föreslå. Man kunde
tänka sig, att på mantalsblanketterna upptoges en
kolumn, däri uppgiftslämnaren finge meddela, om han
vore arbetslös och hur länge han varit det. Ett annat
sätt vore att arbetsförmedlingarna åtoge sig uppgifterna.
I båda fallen borde väl uppgifterna till sist samlas
hos socialstyrelsen. Ännu ett sätt vore, att
pastorsämbetena medverkade till statistikens åstadkommande. I
dylikt fall vore kanske diakonistyrelsen den
institution, hos vilken de borde samlas. För att få fram
anmälningarna från de arbetslösa — något som icke
kommer alldeles av sig självt — borde man kunna vänta
mycket bistånd från pressens sida.
Det finns i Stockholm åtminstone ett par
organisationer, som speciellt tagit sig an medelklassens
arbetslöshetsfråga, men det torde vara Tjänstemannaorganisatio-
1 Egentligen kommitténs chef för byrån och
understödsverksam-heten. Kommitténs ordf. är disponent J. E. Brundin. Red. av I. N-
nernas arbetslöshetskommitté, som är mest
representativ och har den största räckvidden. Dess stadgar antogos
någon gång förra våren och efter det förberedelserna
avslutats sattes det egentliga arbetet i gång på
sensommaren. Det är givetvis först och främst huvudstaden, som
är representerad i kommittén, men dess förbindelser
sträcka sig ut över landet och strävandena gå ut på
att ständigt utvidga organisationen.
(Här nämnas de organisationer av tekniska och
merkantila tjänstemän, som bildat
»Tjänstemannaorganisationernas arbetslöshetskommitté».)
Under ledning av sin energiske och för sin uppgift
utomordentligt entusiastiske chef, major Ahlström, har
kommittén till en början strävat efter att finna medel,
varigenom man i högre eller mindre grad kunde komma
arbetslöshetens offer till direkt hjälp. En av kommittén
föranstaltad julinsamling hade till den 31 dec. givit
ett belopp av mellan 15 000 och 16 000 kr och i
bokslutet för förra året upptagas de utbetalda understöden
till kr 12 743,40. Summan krymper ihop till en
bagatell i jämförelse med syftet, men om man tar hänsyn
till den korta tid kommittén haft på sig och till den
omfattning, söm dess ekonomiska verksamhet i övrigt
har och till dess resurser, är den långt ifrån obetydlig.
Behovet av medel till kommitténs verksamhet äro
emellertid givetvis mycket stora. Man har planer på ett
lotteri, och efter tillstyrkande utlåtande från
underordnade myndigheter, väntar man nu på regeringens
besked om den saken. För att bereda arbetstillfälle
åtminstone åt några få, har kommittén i Stockholm
upprättat en räkenskapsbyrå, där man sysselsätter 6 à 8
personer. Det är en slags revisionsbyrå, därifrån man
bispringer särskilt småhandlare och andra med böckers
uppläggande, bokslut, deklarationer osv.
Major Åhlströms och förmodligen hela kommitténs
stora fråga är likvisst den om kolonisationen. Det
räcker icke med att man lyckats lämna ett eller annat
understöd eller bereda en eller annan sysslolös
arbetstillfälle. Spörsmålet går djupare. I längden vinnes ingen
hjälp, om man icke lyckas minska strömmen till och
konkurrensen inom de yrken, som anses tillhöra
medelklassen, och särskilt inom skrivbordsyrkena.
Kolonisationsarbete inom främmande världsdelar och — i någon
mån — en återgång till jordbruket, dvs kolonisation
inom landet, är därvid den utväg, som först tycks öppna
sig. Vid årsskiftet skrev kommittén till k. m: t rörande
möjligheten att bereda arbetstillfällen på av svenska
staten direkt eller indirekt arrenderade eller inköpta
större områden för odlande av kaffe, ris, kakaobönor,
oljehaltiga frukter, kautschukträd osv samt hemställde
om utredning.
Man kan fråga sig, varför icke kommittén hellre sökt
att verka för en övergång från manschettyrkena till det
manuella arbetet inom landet. Därför •— naturligtvis —
att den utvägen är ganska väl tillstoppad. Det gäller
ju icke att söka flytta svårigheterna över på andra
områden utan att söka komma ut ur dem.
Att staten under någon nära liggande framtid skulle
ha medel till övers, så att den kan engagera sig i
kommitténs kolonisationsplaner, lär väl inte vara så värst
troligt. I alla händelser kan det antagas, att frågan i
den ena eller andra formen — om inte på annat sätt så
genom en interpellation — kommer under riksdagens
behandling i vår. — Att kommitténs planer framkallat
mycket intresse, särskilt bland sådana näringsidkare,
som ha kontakt med de påtänkta kolonisationsländerna,
är känt och vittnat. —
Jc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
