Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
INDU STRITIDNINGEN NORDEN
telefonering och rundradio. Räckvidden hos,den
förstnämnda är betydligt större på grund av att signalerna
när de utsändas alltid hava samma styrka,
motsvarande hela den effekt varmed stationen ifråga sänder.
Räckvidden hos den senare metoden åter beror på
styrkan hos den minsta i mottagaren hörbara signal, som
stationen utsänder, då ju moduleringen i allmänhet sker
genom amplitudförändringar, och det är amplituden som
bestämmer räckvidden. Moduleringsmetoden är också
mycket känsligare för störningar än avbrottsmetoden.
Vid bildtelegra.fering på långa avstånd kan man nu
undvika de två huvudsakligaste störningskällorna,
luftelektriciteten och den periodvisa försvagningen
(fadin-gen), på så sätt att signalernas minimistyrka avpassas
till ett sådant värde att den överstiger maximistyrkan
av förekommande luftelektriska störningar, och att
mottagaren icke registrerar några signalvärden, som
understiga detta värde.
För reproduktion av halvtonsbilder grupperas
samtliga tonvärden i fem eller flera grupper, t. ex. vitt
ljusgrått, mellangrått, mörkgrått cch svart eller
motsvarande benämningar, vid längre gående uppdelning.
Bildsändaren är sedan gjord så att den i varje
ögonblick ur bilden utväljer den gråton, som ligger närmast
den, för vilken respektive väljare är inställd, och
sänder ut den i form av sin karaktäristiska avbrottssignal,
som i sin tur påverkar motsvarande ljusrelä på
mottagningsstationen. Genom den synkrona gången av
bildsönderdelaremekanismen och
bildsammansättareme-lcanismen på de båda stationerna komma de olika
impulserna automatiskt i rätt ordning på den slutliga
bilden. En bild gjord enligt detta system på General
Electrics laboratorium visas på fig. 2. För att
möjliggöra ett realiserande av fjärrseendet dvs ett
framförandet av dylika bilder med en hastighet omkring 16 st.
per sekund, har Alexanderson nu kommit till en
anordning för bildsönderdelning och sammansättning, som i
princip visas av fig. 1 och som här, delvis med hans
egna ord, skall beskrivas. Figuren visar projektorn på
mottagningsstationen och består av en ljuskälla, ett
linssystem och en trumma med ett antal speglar
utefter periferin och drives av en motor. När trumman
står stilla avbildas en ljuspunkt på skärmen medelst
linssystemet. Denna ljuspunkt är det, som så att säga
målar upp bilden. När trumman roterar, kommer
ljusfläcken att röra sig över skärmen. När nästa spegel
därpå kommer i tur, kommer denna på grund av sin
något ändrade vinkel gentemot ljusstrålen att låta
ljusfläcken beskriva en likadan bana bredvid den som
ljusfläcken från den första spegeln beskrev. På samma sätt
gör varje efterföljande spegel, så att hela skärmen
kommer att bestrykas. Om vi nu vilja ha en ljusbild av
något så när god kvalitet, så är det minsta som behöves,
för att vi skola bliva tillfredsställda, 10 000 särskilda
intryck av ljusfläcken på skärmen. Detta betyder att
densamma måste kunna passera över skärmen i 100
sinsemellan parallella linjer och på varje linje vara
i stånd att kunna återgiva 100 olika intryck av ljus
och mörker. Skall detta dessutom ske med en hastighet
av 16 gånger per sekund, så blir resultatet det, att
160 000 olika punkter skola kunna återges per sekund.
Att arbeta med en sådan hastighet är praktiskt taget
omöjligt, och dessutom behöver en god bild ett
betydligt tätare raster än 100 linjer per bild. Allt som allt
anser Alexanderson att ett totalantal av ca 300 000
punkter skall behöva återges per sekund. Alldeles
frånsett att härför måste användas så korta vågor, att dessas
frekvens tillåter överförandet av en dylik punktmängd,
Fig. 2. Tidningsillustration reproducerad i enlighet med
ett flertonsförfarande användbart yid vanliga
radiotelegrafstationer.
så måste dessutom en ljuskälla av sådan styrka
användas, att den är tillräcklig för belysning av hela
projektionsskärmen, oaktat den endast stannar på varje
punkt 3oo ooo sekund. Det var denna svårighet, som
gjorde att den modell av en fjärrseende projektor, som
fig. 1 visar, konstruerades, och resultatet av försöken
med densamma visa nu hän på en möjlig lösning.
I stället för endast en ljusfläck användas 7 st.,
varigenom 49 gånger bättre belysning erhålles. Det är
visserligen inte så lätt att inse, varför man vinner i
ljusstyrka på skärmen i förhållande till kvadraten på
det använda antalet ljusknippen, men, med
hänvisning-till modellens konstruktion, skall en förklaring här ges.
Den roterande trumman på fig. 1 har 24 speglar, och
medan den gör ett varv går alltså en stråle 24 gånger
över skärmen och 7 strålar ■—■ åstadkomna av 7
ljuskällor -— göra alltså 7x24 = 168 ljusfläckspassager
per varv av trumman. Vinsten i belysning uppkommer
nu först och främst 7 gånger genom att densamma sker
med sju ljusknippen och vidare 7 gånger ytterligare,
därigenom att varje ljusknippe endast behöver gå 24
gånger över skärmen i stället för på samma yta och
tid annars 168 gånger. En ytterligaie fördel erhålles
dessutom i det att varje ljusknippe, som endast behöver
bestryka Vt av hela bildytan, också endast behöver
återge Vt av hela det antal punkter, som bilden består
av. Då detta enligt ovan var ca 300 000 blir resultatet
nu i stället endast ca 43 000, vilket visserligen är en
hög men ingalunda svåruppnåelig modulationsfrekvens.
Prov ha utförts med apparaten för att se hur dessa
sju ljusknippen skulle komma att verka. När trumman
står stilla synas alla sju ljusfläckarna så som bilden å
fig. 1 visar. Vid trummans rotation beskriva
ljusfläckarna sju parallella linjer över skärmen och gå sedan
över och beskriva sju nya, med de förra parallella,
linjer medan var ljusfläck för sig varierar i ljusstyrka,
allt efter det sätt på vilket motsvarande fotoelektriska
cell på avsändningsstationen moduleras. Ty varje
ljusfläck måste naturligtvis moduleras oberoende av de
övriga, och de från samtliga för detta ändamål använda
cellerna kommande strömimpulserna få därpå påverka,
antingen sju särskilda hjälpbärvågor, vilka i sin tur
påverka sänclarstationens huvudbärvåg, eller också
utsändas var för sig för att på mottagarestationen i det
förra fallet åter filtreras isär, eller också i senare fallet
direkt påverka den del därav, som reglerar respektive
ljusfläcks ljusstyrkeförändringar.
Den hastighet, som Alexanderson hittills har
uppnått, uppgår endast till 7 sekunder per bild med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
