Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
INDU STRITIDNINGEN NORDEN
övriga. Om de båda strålarnas fasförskjutning är lika
med en halv våglängd (fig. 4 c—d), dvs om clen ena
börjar sin rörelse uppåt och den andra nedåt från
samma punkt, är amplituden av den resulterande vågen
lika med skillnaden mellan de båda övriga, I fig. 4 d
är skillnaden mellan de båda ljusvågorna i varje punkt
lika 0, och den resulterande ljusvågen övergår i en rät
linje, således amplituden är lika med 0. .Därigenom är
också intensiteten av dessa båda samverkande strålar
lika med 0. Populärt kan man uttrycka detta fenomen
sålunda: ljus till ljus giver inte alltid förstärkt ljus,
utan kan även i vissa fall resultera i mörker. I fall den
vägskillnad (fasförskjutning, se fig. 4 b), som
uppstått mellan tvenne strålar, är lika med V2, 3/2 eller i
allmänhet ett udda antal halva, våglängder, försvagas
de eller utsläcka varandra. Däremot förstärka de
varandra, om fasförskjutningen är lika med 1 eller 2
våglängder eller i allmänhet ett jämnt antal halva
våglängder. Att man i allmänhet inte kan iakttaga
inter-ferensfenomenen beror på, att de från olika punkter av
en ljuskälla utgående strålarna icke komma i
samverkan och sålunda ej kunna interferera. Ett medel härför
är den förut omtalade luftkilen, som vi tänka oss
innesluten av den övre ytan av en passbit P och den undre
ytan av ett planglas G, fig. 5, där en ljuskälla L
antages så långt avlägsen, att de båda strålar som träffa
Fig. 5.
i punkterna A och C tänkas vara parallella, Vidare
förutsättes enfärgat ljus, emedan vi då hava ett ljus
av endast en viss bestämd våglängd. De från ljuskällan
utgående strålarna träffa på två olika sätt ögat. Den
ena går över C till T), reflekteras här och brytes vid A
i riktningen AE. Den andra strålen tänkes råka clen
reflekterade strålens E brytningspunkt med
glasplattan i A och reflekteras i riktningen AB; clen går
således ej genom luftkilen. De från ljuskällan L utgående
strålarna befinna sig i samma svängningstillstånd.
Strålen LCDAE har på grund av den längre väg den
tillryggalagt ett annat svängningstillstånd i punkten A
än strålen LA, som omedelbart råkar denna punkt,
Således hava de strålar, som träffa ögat, undergått en
fasförskjutning. Är nu denna fas förskjutning ett udda
antal halva våglängder, så utsläckas eller dämpas
vågorna, och punkten A förefaller mörk. Om däremot
vågorna täcka varandra så förstärkas de och punkten A
synes ljus. Graden av den ljusstyrka, som iakttages i
punkten A, är således beroende av avståndet mellan
ytorna P och G. Alla punkter med samma ljusstyrka
ligga således på ytor med likformigt avstånd från
planglaset. Höjdskillnaden mellan tvenne nivåytor är lika
med en halv våglängd eller t. ex. för rött ljus omkring
0,3 fj,. I fig. 6 a—d visas en schematisk framställning
av dessa nivåytor. Mitt emellan de mörka linjerna ligga
de ljusaste, vilka motsvara cle nivåytor, vid vilka de
Fig. 6. Interferensbilder vid luftkil.
likartade svängningarna förstärkas. Tilltager clen
mellan planglaset och passbiten begränsade luftkilen
likformigt i tjocklek, så erhållas på lika avstånd från
varandra belägna ljusa och mörka linjer (fig. 6 a),
inter-ferenslinjer, vilkas storlek och avstånd ökas i den mån
kilvinkeln minskas (fig. 6 c). Av fig. 6 b torde man
kunna bilda sig ett begrepp om, huru man med
tillhjälp av interferensfenomenet kan bedöma en ytas
planhet. Den vågiga ytan betecknar ytan av en mindre
plan passbit. På cle ställen, där kilvinkeln är mindre,
ligga interferenslinjerna längre från varandra än på
de ställen, där denna vinkel är större. Man torde ofta
behöva veta om kilvinkelns spets ligger till höger eller
till vänster, vilket inte utan vidare framgår ur
interferensbilderna, Trycker man lätt på planglaset, sä
vandra interferenslinjerna från vänster till höger,
alltså bort från spetsen. Man kan föreställa sig detta
sålunda, att de i kilen visade lodräta linjerna föreställa
stavar av olika längd, vilka genom kilvinkelns
förminskning allt mer undanträngas å.t kilöppningen.
I fig. 7 a, är visat ett fall, där de båda planen äro
vridna, så att clen vinkel, som bildas av de båda bakre
begränsningslinjerna, är mindre än clen som inneslutes
av cle båda främre. Av vad som förut sagts, är tydligt,
att avståndet mellan cle främre interferenslinjerna är
mindre än mellan cle bakre. Bilden får således det
utseende, som framgår av fig. 7 a,
Om man lägger ett planglas på en sfärisk yta, som
i fig. 7 b, så bildas koncentriska interferenslinjer. Enär
lutningen på grund av den buktiga ytan emellan
planglasets undre yta och sfärens övre yta inte är
proportionell mot avståndet från mittpunkten, så närma in-
Fig. 7. Interferensbilder vid snedvridna och konkava (eller
konvexa) sfäriska ytor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
