Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139 INDU STRITIDNINGEN NORDEN
större användning i praktiken, oeli det var förbehållet
åt en annan svensk ingenjör att framställa en kedja,
som äntligen skulle bli en marknadsvara. Det var
ingenjör E. A. Hilding, som år 1923 uppfann kedjan
»Antislir», vilken redan blivit, föremål för en avsevärd
tillverkning. Uppfinnaren har emellertid icke vilat
på sina lagrar, och under den gångna vintern har en
ny typ framställts, som fyller mycket stora anspråk
på ett effektivt skydd mot slirning i såväl längdled
som sidoled. Denna kedja har ett korsformigt
grip-organ, se fig. 6. En känd tillverkare av
jäxnmanufak-tur håller också just på att igångsätta stortillverkning
av ifrågavarande kedja, som döpts till »St järnkedjan».
Intresset för densamma har visat sig mycket livligt,
och även flera utländska firmor ha uppträtt som
spekulanter på tillverkningsrätten för densamma. En
bidragande orsak härtill är säkerligen, att denna
kedja är något alldeles nytt i sitt slag. Den utgör
nämligen en kombination av gliclskydd och ringskydd,
varför gummiringen i stället för att skamfilas av
kedjan, av denna i viss mån skyddas mot vägbanans
ojämnheter, vilket på frasen barmark är av stor
betydelse.
Ett par år efter det ing. Hilding uppfunnit sin
första kedja, framkom en annan svensk uppfinnare,
K. Knutssan, med en kedja, vilken sedan den
undergått en del förändringar även den blivit föremål för
tillverkning. I detta fall har uppfinnaren i första hand
tagit sikte på avhjälpandet av slirning i sidoled, och
de prov, som denna kedja underkastats, bl. a. vid årets
vintertävling, ha visat att »Gripfast» — så kallas
snökedjan — ur den synpunkten är mycket effektiv.
*
Tack vare svenska uppfinnare kan därför
glid-skyddsproblemet numera anses vara löst. Med de
kedjor, som nu finnas, är det möjligt att köra på vägar
belagda med de svåraste isgator, och
automobiltrafiken kan sålunda fortgå obehindrat under alla
vägförhållanden.
Hur Nyberg-elementet kom till.
Av fil. magister Herman D. Nyberg.
När jag först korn in på området primära
galvaniska element var det icke några uppmuntrande
upplysningar, som mötte mig. Jag mottogs nämligen av
män, som under 20 à 30 år arbetat på området med
upplysningen att det icke fanns något nytt att göra,
»området var fullkomligt genomtröskat». Uppmuntrad
av tidigare framgångar på andra områden tänkte jag
emellertid »nog finns det väl änclå något att göra,
bara jag går till botten av problemet och grundligt
skärskådar alla detaljer.» Snart nog kom jag på det
klara med a.tt en av hörnstenarna i ett verkligt gott
element borde bygga på depolarisation genom
medverkan av luftens syre, enär därmed en mycket jämn
och god spänning teoretiskt kunde förväntas.
Brunstenen — depolarisatorn i de vanliga torrelementen —
har nackdelarna att öka volymen och vikten på
elementet. Dessa ölägenheter skulle bortfalla om man
i stället kunde använda luftsyret.
Efter vad jag då kände till, fanns det redan
element med zink, koksaltlösning och kolblock med
sistnämnda delvis nedsänkt i lösningen. Kolblocket var
vid den yta, som vätte mot luften, till ett visst djup
paraffinerat. Genom detta övre skikt i kolet kunde
luftsyret komma in och verka clepolariserande. Ett
särskilt kärl av glas eller plåt användes -som
behållare.
Nu var det från de vanliga torrelementen känt, att
samtidigt använda zinkelektroden som behållare för
den halvfasta elektrolytmassan. För våta element
hade man ej vågat sig på att använda zinken som
behållare, enär ett hål kunde uppstå i den vid
ström-uttagning och kanske även vid lagring enbart,
Då kolet ju borde erbjuda luftsyret så stor yta som
möjligt för att bli så verksamt som möjligt, borde ju
i det ovannämnda koksaltelementet det porösa (n. b.
kanalporösa) kolet och ej zinken utbildas till
behållare.
Att tänka på att använda som behållare för en
vanlig vattenlösning ett kärl, som redan från början hade
icke bara ett utan millioner hål, det måtte väl i alla
fall vara rena, rama vanvettet?
Jag gjorde sommaren 1920 det djärva försöket att
slå icke bara två utan tre flugor i en smäll dvs
använda kolet dels som elektrod, dels som behållare och
dels som förmedlare av luftsyredepolarisationen.
Försöket lyckades och ledde till patentansökningar (Case
I) 1921, som numera resulterat i patent i femton
länder.
Förklaringen till att vätskan ej rinner ut, fastän
luft kan komma in, är följande:
Diet porösa kolet kan betraktas som en samling vid
varandra belägna kapillära rör. Bekant är att vatten
kan stiga till avsevärd höjd i ett kapillärt glasrör,
såvida röret är fritt från feta ämnen. Finns det
emellertid på rörets väggar en ringa mängd av något fett
ämne, så hindras vattenuppstigandet i röret.
Paraffinet i kolet är just ett sådant fett ämne och därför
tränger ej vätskan ut genom väggen i kolbehållaren
om porerna äro fina och paraffinerade. —
Härmed var det första steget taget. Grunden syntes
säker. Så länge vi människor leva behöva vi säkert
både luftsyre och stenkol och så länge vi hava dem
kunna vi också göra och använda den nämnda
kolbe-hållareelektroden. Kolet angripes ej heller av de
vätskor, som kunna tänkas vara användbara som
elektrolyter.
Det återstod nu — hösten 1921 — att närmare
skärskåda de två ytterligare delar, som ovillkorligen även
måste ingå i varje primärelement dvs elektrolyten och
lösningselektroden.
Som elyter voro kända och i användning
huvudsakligen koksalt, salmiak och’ stark alkali.
Koksaltet och salmiaken visade sig båda hava det
felet att i samband med luftsyredepolarisation (och
zink) ge en rel. låg arbetsspänning 0,7—0,8 voit vid
telefonströmstyrkan 0,1 amp. Då 0,75 voit allmänt
anses som undre gräns för användbarheten av element så
ställde de sig ej gynnsamma oaktat särskilt koksaltet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 11:01:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/indunord/1927/0141.html
