Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261 INDU STRITIDN INGEN NORDEN
ganisationsfrågan, så giva de undersökningar som i
samband med uppgörandet av 1925 års förslag verkställts
rörande krigsmaktens behov av ingenjörer av olika slag,
•otvivelaktigt vid handen, att den av chefen för
fortifikationen och Svenska teknologföreningen gjorda
erinran rörande väg- och vattenbyggnadsfackets
dominerande betydelse i ifrågavarande avseende är riktig. Av
ingenjörsbehovet i dess helhet vid mobilisering och krig
lärer betydligt över hälften komma på nämnda gren.
Ser man emellertid till de verksamhetsområden —
staberna och formationerna för tillförseltjänsten — där
det fordras militära kunskaper utöver dem, som
värnpliktstjänstgöringen och reservofficersutbildningen
skänka, eller just de områden, vilkas tillgodoseende med
kvalificerad ingenjörspersonal borde åvila en redan i
fredstid organiserad och uppövad kår, finner man, att
mellan 80 och 90 procent av de behövliga
ingenjörskrafterna utgöras av väg- och vattenbyggare. Då vidare
från chefens för fortifikationen sida framhållits, att de
för stabs- och förbindelsetjänst erforderliga
ingenjörerna av andra fack, åtminstone vad fortifikationen
beträffar, näppeligen behöva högre militär utbildning än
reservofficerstjänsten kan skänka, så förefaller det, som
om man tills vidare skulle kunna inskränka frågan om
arméns förseende med särskilt utbildade
ingenjörskrafter till att avse endast väg- och vattenbyggnadsfacket.
Härmed synes dock icke frågan om övriga
ingenjörskrafters tillgodogörande för försvaret få anses helt
avförd. Tvärtom synes det ej osannolikt, att, om med
avseende på väg- och vattenbyggnadsfacket lämpliga
arbetsformer utfinnas, dessa skola kunna tjäna som
förebild, om det senare befinnes önskvärt att för
krigsmakten bättre nyttiggöra även övriga ingenjörsgrupper.
Under förutsättning, att frågan på nu angivet sätt
begränsas, kommer det förevarande
omorganisationsspörsmålet att inskränkas till frågan om de åtgärder,
som böra vidtagas, för att väg- och vattenbyggnads-
kåren skall kunna väl fylla sina militära uppgifter.
Denna tekniska och organisatoriska fråga lärer
lämpligast kunna utredas av de på området sakkunniga
myndigheterna, cheferna för generalstaben,
fortifikationen och väg- och vattenbyggnadskåren. Dessa
myndigheter torde alltså böra nu anbefallas att inkomma med
förslag i ämnet.
Ett närstående spörsmål torde böra i detta
sammanhang särskilt beröras.
Såsom en fördel av nu rådande samband mellan
kåren och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
framhållits, att därigenom det nödvändiga samarbetet mellan
styrelsen och militära myndigheter på ett enkelt sätt
upprätthålles. Det må emellertid påpekas, att så länge
väg- och vattenbyggnadskårens organisation och
ställning icke kan tillfredsställa de militära fordringarna,
värdet av det befintliga sambandet ur förevarande
synpunkt måste bliva ringa. Är från militär sida en
verklig kontakt med det löpande arbetet inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen av nöden, måste härför, såsom i
1925 års utredning påpekas, vidtagas särskilda
åtgärder. Närmast till hands synes ligga att beträda den
väg, som anlitats vid samarbetet med andra civila
organ, såsom järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen, eller
tillsättande av en militärassistent i styrelsen. Frågan
härom bör upptagas till närmare prövning vid
behandlingen av kårens organisation.
I anslutning till detta anförande hemställde
statsrådet, att K. m:t måtte anbefalla chefen för
generalstaben, chefen för fortifikationen och chefen för väg- och
vattenbyggnadskåren att gemensamt utarbeta och
senast den 1 oktober 1927 till chefen för
försvarsdepartementet avlämna förslag angående omorganisation av
väg- och vattenbyggnadskåren i överensstämmelse med
de riktlinjer, som ovan angivits, vilken hemställan ock
blev bifallen.
Mensings högtryckskvartslampa.
Som bekant blir en kvartslampas för ljusstyrkan
erforderliga wattförbrukning vid överskridandet av en
bestämd belastning resp. specifik spänning mindre,
ju högre denna spänning drives. Hänsyn till ekonomisk
drift synes då giva vid handen, att man bör låta
lampan brinna med så hög elektrisk belastning som
möjligt, (s. k. högtryckskvartslampa). Emellertid
förefinnes vid de vanliga lamporna en viss gräns, som redan
av praktiska skäl icke kan överskridas, emedan vid
denna belastning i lysrörets inre uppstår en
temperatur, vid vilken nämnda rör ständigt befinner sig i
mörkröd glödning. Vid ytterligare höjning av
innertemperaturen skulle lysröret vid de känsligaste
ställena börja att mjukna och skulle lätt kunna blåsas
upp av innertrycket, som ökas med temperaturen. Man
bar därför hittills måst nöja sig med vissa värden på
ljusstyrka eller ekonomi.
Efter dessa påpekanden anmäler K. Mensing, Hanau,
uti sv. patentbeskrivningen nr 63440 ett av honom
uppfunnet medel att stegra lampans elektriska belastning
betydligt över de hittills bestämda gränserna, utan att
olägenheter för lampans praktiska drift uppträda. Den
nya kvartslampan arbetar å ena sidan med omedelbar
vattenavkylning för lysröret och polkärlen, och å andra
sidan uppvisar den den egenheten, att lysrörets inre
diameter är mycket minskat jämfört med vanliga rör,
ungefär till den hittills använda ljusbågens tjocklek,
under det att väggtjockleken är betydligt ökad,
nämligen så mycket, att den blir lika med rörets inre
diameter.
Såsom medel för ökning av den elektriska
belastningen har kvartslampans vattenavkylning likväl icke
kommit i betraktande, emedan den enligt alla
erfarenheter bringat motsatt verkan. Om nämligen
kvartslampans lysrör omedelbart omspolades av vatten, så
avlägsnades det inuti röret alstrade värmet i sådan
grad, att trycket och temperaturen där sjönk långt
under de för en gynnsam drift erforderliga värdena. För
att undvika denna skadliga verkan vid vattenkylda
eller i vätska nedsänkta högtryckbrännare har man
tillgripit den utvägen, att omgiva lysröret med en vid
dettas ändar vidsmält kvartsmantel, som är skild från
lysröret medelst ett så mycket som möjligt
luftför-tunnat rum. Man var emellertid icke ens då i stånd till
att överskrida de vid luftkylning uppnåbara värdena
alldeles bortsett från den olägenheten, att manteln
vanligen under driften gick sönder vid
vidsmältnings-ställena.
Det har nu visat sig, att en omedelbar avkylning
av lysröret medelst en vätska är möjlig utan menlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
