Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293 INDU STRITIDN INGEN NORDEN
fanérstycket 25 och pressar detsamma med dess med
lim bestrukna kant mot fanérstyckets 24 motstående
kant, så att båda fanérstyckena komma att anligga
stumt mot varandra och hoplimningen äger rum. På
detta sätt kan man arbeta i kontinuerlig drift, varvid
av intill varandra limmade fanérstycken bestående
fa-nérplattor kunna framställas. En utvikning av fanéret
uppåt, åt sidan eller bakåt är fullständigt utesluten,
så att en felfri limning med säkerhet åstadkommes.
Skall tunnare fanér (ned till V2 mm) hoplimmas, så
inkopplas lämpligen en längden av det fanérstycke, som
skall framställas, motsvarande platta 26 mellan bordet
och balken 12, vilken platta jämte fanéret ledes genom
maskinen.
Såväl bordets som balkarnas rörelse kan förmedlas
på annat sätt. Så kunna kulissliderna 14 förflyttas mot
och från bordet med tillhjälp av knähävtyg eller
spindlar eller även medelst cylinder och kolv med
användande av något tryckmedium; på liknande sätt kan även
bordet 5 höjas och sänkas. Huvudsaken förblir härvid,
att balkarna förflyttas parallellt med sig själva mot
bordet på sådant sätt, att desamma fasthålla
fanérstycket och förflytta detsamma mot kanten av det andra
fanérstycket resp. pressa de båda kanterna mot
varandra, när någon rörelse icke längre är möjlig. Det har
visat sig, att för uppnående av detta ändamål rörelsen
mot bordet måste ske under en lutning av ca 30°, i
det att vid en mindre lutning än 30° den vinkelrätt mot
bordet verkande komposanten blir alltför liten, medan
vid en större lutningsvinkel än 30° nämnda komposant
blir för stor, så att den horisontala komposanten blir
lidande och ingen förskjutning av fanérstycket äger
rum i horisontal led.
Man skulle under vissa omständigheter kunna ha en
enda balk 12 och i stället för den andra balken använda
någon anordning för att fasthålla fanérstycket och
pressa detsamma mot bordet resp. mot plattan 26. Den
här visade utföringsformen erbjuder emellertid —
påpekar uppfinnaren — den fördelen, att man på ett och
samma sätt kan arbeta såväl från höger till vänster som
från vänster till höger.
K. Nn.
Hur metern kom till.
I denna månad skall den 7: de internationella
konferensen för mått och vikt hållas i Paris, vid vilken,
även Sverige blir representerat:
Såsom ett apropå kan därför vara av intresse se
tillbaka på det tillfälle, då metersystemet hade sin
urpremiär. Detta ägde rum på en scen, vilken historien
upplåtit för ett av sina väldigaste, mest lidelsefulla och
omgestaltande dramer: den stora franska revolutionen.
Nationalförsamlingen tog itu med icke blott rensningen
av ett Augiasstall utan även med kulturella, sociala och
politiska nydaningar i rikaste mångfald, bland vilka
metersystemets etablerande var en. Hur detta tillgick —
vid sammanträdet den 26 mars 1791 — berättar den
franske skriftställaren och politikern Jean-Berncnrd uti
sin »Franska revolutionens historia i anekdoter.»1
Icke endast varje land, varje landskap hade — säger
Jean-Bernard —• sina olika vikter. Det fanns centner,
skålpund, mark, uns, gross, gran och alla möjliga slags
vikter, fördelade på olika trakter och stater. Så var det
ock med måtten. Det fanns linje, tum, steg, fot, stång,
plogland.
Som målkärl för våtvaror förekommo: poisson,
demi-septier, chopine, pinte, pot och en mängd andra.
Mål-kärlen för torra varor voro: litron, boisseau och minot.
Men särskilt i Frankrike begagnade man olika mått
inom varandra närliggande trakter, och detta inverkade
så menligt på handeln, att de lärde i flera hundra år
beklagat sig över att vikterna och måtten växlade inom
provinserna; hela luntor som avsågo en reform i detta
avseende hade av folkombuden överlämnats till den
lagstiftande församlingen. På förslag av Talleyrand hade
nationalförsamlingen den 8 maj 1790 utfärdat ett
dekret, enligt vilket konungen av Frankrike uppmanades
att söka förmå konungen av England att utse ett antal
medlemmar av Royal Society, som tillsammans med
lika många medlemmar av den franska
vetenskapsakademin skulle bestämma längden på en enkel pendel, som
1 Övers. fr. franskan av H. Flygare. Beijers Bokförlags ab.,
Sthlm, 1910.
slog sextio slag i minuten på 45° latitud i jämnhöjd
med havsytan. Denna längd skulle tagas till enhet för
de nya måtten, som de båda nationerna skulle förbinda
sig att införa. Den franska vetenskapsakademin utsåg
en kommitté, bestående av Börda, Lagrange, Laplace,
Monge och Condorcet.
Vid sessionen den 26 mars uppläste Talleyrand denna
kommittés utlåtande, redigerat och undertecknat av
Condorcet. I utlåtandet sades, att akademin, som ansåg
enhetligheten i måtten önskvärd, icke ansåg sig böra
stödja den på redan gjorda mätningar, ej heller böra
inskränka sig till enkla pendelobservationer. »När man»,
sacle Condorcet, »arbetade för en mäktig nation på
uppdrag av upplysta män, som förstå att giva det goda de
utföra en storslagen karaktär och inom sin synvidd
innesluta alla människor och alla tider, borde man
mindre söka uttänka det som faller sig lätt än det som
närmar sig fullkomligheten.»
Tre system förelågo till bringande av enhet i
längdmåtten, som skulle tjäna till lagar för alla andra mått:
pendeln, ekvatorkvadranten och meridiankvädranten.
Efter Talleyrands mycket klara anförande, som
överensstämde med slutklämmen i vetenskapsakademins
utlåtande, dekreterade nationalförsamlingen, att »för att
lyckas genomföra likformighet i mått och vikt är det
nödvändigt att bestämma en längdmåttenhet som är
naturlig och oföränderlig, och att enda sättet utt utsträcka
denna likformighet till utländska nationer och förmå
dem att gå in på ett lika måttsystem är att välja en
enhet, i vars bestämmande icke ingår någonting
godtyckligt, ej heller någonting för det eller det folket på
jordklotet egendomligt.»
Enligt akademins önskan, avvisande pendeln och
ekvatornskvadranten, antog nationalförsamlingen
meri-diankvadranten som grund för det nj^a systemet och
bestämde att vetenskapsakademins ledamöter skulle
uppmäta en meridianbåge från Dunkerque till Barcelona.
Man hade ju godtyckligt kunnat bestämma enhetens
längd; men för att kommande sekler skulle kunna
återfinna den, ansågo sig dessa franska lärde böra binda den
vid jordens storlek. Medelst uppmätning av cirkelns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
