Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303 INDU STRITIDN INGEN NORDEN
Bergmästare Swabs resa i Härjedalen 1796.
(Meddelat av Pehr Johnsson.)
Uncler sommaren 1796 företog bergmästaren Anton
Swab en resa genom vissa delar av Norrland. Vi ha
förut redogjort för hans besök vid Ljusnedals bruk.
Därifrån for han sedan till Rörås i Norge för att bese
därvarande kopparverk. Efter clet han återkommit,
fortsatte han sina geodetiska forskningsfärder i Härjedalen.
Det är denna han här på följande sätt skildrar.
Ben 31 augusti.
På fjället Mettakläppen, efter där förrättade
mätningar, uppbröt jag med min karavan från
bergmästaren och hans karavan, och tågade vi norrut att söka
skatter i öknarna — att finna ett rikt malmsträck
emellan Helags- och Sylfjällen, som blivit av lappen Jonas
Torkelsson angivet. I mitt sällskap var
brukspredikanten Tollstadius, som även är lapparnes präst. Vi
anfördes av Staffan Backman. Metakläppen överskreds
på dess västra sida, och var dess norra sida så brant
att det var med största möda vi med hästarna kunde
komma utföre. Lilla Mettakläppen ligger nedanföre i
Mittådalen. Denna passerades väster om, och vi
nedkom-mo således i Mittådalen, som på detta innesluter emellan
fjällen Mettakläppen och Axhögen. Dalen var bred och
neduti beväxt med jämt- och fjällbjörk. Var för övrigt
god gräsväxt nedom fjällfötterna, ganska sänk med
tomma lappkojor, som nyligen övergivits av de
bort-flyttande lapparna. Mittåälven framstryker här mitt
uti dalen, därav dess namn, från upprinnelsen ur
Ne-sjön % mil sydväst om Helagsfjällen, tills den utfaller
vid Långå skans i Ljusneälven. Den var här vid pass
30 alnar bred och hade ett mycket grunt vatten, och
överreds på ett ställe, där bräddarna bestodo av
glim-merskiffer, som för övrigt var mycket skivrig.
Axhögen passerades vidare väster över, och vidare
överreds en lång, låg fjällsträcka, vilken mer och
mindre jämnt sträcker sig mot Helagsfjället. Den hade icke
något namn, vilket även var förhållandet med
åtskilliga större och mindre tjärnar, som passerades. En
kallades Kroktjärn, ett na-mn, som den i sanning tycktes
förtjäna. Intet fast berg var blottat •— fjället var
jordbe-täckt. Några fasta klyftor uppstucko hitom
Kroktjärnarna, av vit kvarts; förövrigt krafsades blott
geschei-ber av kvarts med vit glimmer i flera förändringar. Ju
mera jag nalkades Helagsstötarne, ju mera voro ock
stenarna frätta i ytan, och hade nästan utseende av
pimpsten, emedan alla glimmeraktiga delar voro
förtärda av det fasliga vädret. Närmare Helagssjöarna
funnos flera större gescheiber av en svart skiffer med
fina vita insprängda glimmerf jäll, och voro dessa i ytan
nästan alldeles murknade.
Ripor funnos här i myckenhet. Ungarna sprungo
framför hästfötterna, och som jag ej medfört min bössa,
slogo vi ihjäl flera med stenar. Helagssjöarna äro tre
stycken, och äro dessa mycket betydande vatten.
Helagsfjället är beläget i närheten och är detta särdeles
vilt på dess södra sida, samt även naturen med detta.
Aftonen var klar och alla dess klyftor voro synliga
mot den vita glänsande snön, som där var i myckenhet
kvarliggande och aldrig heller därifrån lär försvinna.
Fjället har denna ganska höga toppen och en
mellan-hängande fjällrygg, som kallas skal, samt ett åt nord-
väst uppskjutande s. k. »skaft». Den västra stöten är
mera rund än den östra. Den västra har på södra sidan
en utvälvning som kallas Predikstolen — ett namn,
vilket i anseende till skapnaden ej är illa träffat. Den
östra stöten har från foten en uppgående rygg, som
går ända upp på översta spetsen, och efter denna
rygg kan man på spetsen uppstiga —• foten av fjället
sluttar emot Helagssjöarna. Vid dessa sjöar passerades
över dem å väg, som från Hundshöjden i Jämtland
går här förbi åt Skarvdören — den var nu nästan
osynlig, sedan den i våra dagar icke nyttjas av andra
än rymmare.
En dimma började uppstiga och jag fruktade att
fjället skulle bortskymmas, varför jag genast ville
avteckna ett till sin skapnad och för sin höjd så
märkvärdigt fjäll, men hann ej långt i min teckning innan
dimman alldeles bortskymde fjället. Och från dess strand
såg jag det aldrig mera — hoppet att få komma till
dess spets förlorades och de till mätningar medförda
instrumenten blevo onyttigt lagda på Staffan
Backmans rygg. Vi började frakta det molnen skulle sänka
sig så lågt att vi skulle komma vilse, helst som vi till
närmsta lappkoja kunde räkna ännu V^ mil. Vägen
krökte kring västra ändan av norra Helagssjön,
åtföljde dess norra strand tills mitt på sjön, där lappmannen
Tomas Olssons koja var på den utskjutande fjällfoten
x/2 mil sydväst från v. Helagsfjället. Från
Mettakläppen räknades två mil hit och ankommo vi i fulla
mörkningen. En allmän glädje spridde sig bland
lapphushållet vid åsynen av prästen, vilken var av dem älskad
mera än man kan föreställa sig någon präst kan bli.
Jag blev även gästvänligt emottagen ehuru jag nog
var oväntat främmande. De berättade sig dock ha hört,
att en hög herre — bergmästare — vistades på orten,
men trodde icke att han skulle besöka dem. Jag kröp in
i kojan på händer och fötter samt lade mig omkring
elden som en stor orm. Värdinnan var sysselsatt med
att göra ost och bad mig ligga ner och lät icke störa
sig i arbetet av min ankomst. Kojan städades därpå
något. Det råa renköttet nedtogs ur taket, man körde
ut hundarna och de minsta barnen samt gjorde mig
rum. Man framlade nya renskinn att ligga på, vitt
vadmal att äta på och renmjölk att dricka, som dock
måste vara uppkokt för att kunna drickas av en ovan.
Den var ganska mäktig och hade smak av mandel.
Kojan var tre alnar i diameter, hoprest med störar och
täckt med torv, en öppning lämnad överst i taket för
röken.
Eldstaden var mitt på golvet. Sedan jag här legat
en stund på golvet och gjort mina betraktelser på vad
jag såg och vad jag sett under ett beständigt studerande
av lapphemmen och barnen, som sinsemellan talte
lappska med hastighet som var otrolig, men tämligen redig
svenska med mig, hörde jag ett underligt läte liksom
av svin. Jag blev underrättad om, att renarna
hemkorn-mo, skyndade ut och fann liksom en skog av horn, och
huru fjället kröp av renar, ehuru det_ ändå sades, att
det ej var mera än 3- à 400. Denna lappen hade ingen
trä- eller stänggård, utan nedlade renarna- sig å en slät
plats vid kojan, och om någon ville skilja sig ifrån de
andre, blev han hindrad av hundarna. Dessa höllo sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
