Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
INDU STRITIDN INGEN NORDEN
där omkring som ordentliga utposter. 70 kalvar levde
för detta år. Utav 40 mjölkkor eller s. k. smulor blev
visst ej mera mjölk än efter 4 kor, men så var också
mjölken tjock som en grädda, och användes genast att
kärna smör av. Sedan fingo renarna salt, varefter de äro
mycket begärliga, vilket brukas för att göra dem spaka,
och varvid de så när hade kullstormat mig — som roade
mig — varpå de lade sig ett par timmar för att vila.
Sigrid gick då och då och fångade smulorna, som skulle
mjölkas, med ett av läder tillgjort rep, som kastades
över hornen, och vilket syster Katrina höll uti under
mjölkningen. På kalvarna läggas alla aftnar pinnar i
munnen, som tillbindas med remmar över nacken, att
de ej så mycket måtte suga mödrarna. Fredagar och
lördagsaftnar brakas ej detta till restitution för deras
tänder. Korrenarna eller oxarna voro de vackraste med
sina stora och skinnväxta ludna horn. Brunrenarna eller
tjurarna ha merendels både mindre och spensligare
horn, samt tåla dem aldrig med skinn, vilka de mot
stenarna avskrubba, och ägde deras blodiga vita horn,
varuti ofta hängde skinnslarvor, ett rätt obehagligt
utseende. Smulornas horn äro små. Renarna fälla och
återfå sina horn årligen. Sedan renarna vilat sig ett
par timmar drogo de åter åstad att beta. Sommaren
äta de endast gräs. Vakt ombyttes nu. Sigrid själv
åtföljde dem, följd av två vita hundar, som vid givet
tecken av en sorts vissling kör renarna tillsammans.
Dock får vallaren eller som han allmänt kallas
getaren springa så mycket som han orkar. Men de hundar
jag här såg voro ganska små och svarade intet emot
det begrepp jag gjort mig om lapphundar. Det första
vargen vid sin ankomst kniper blir merendels hunden
— vars syssla dock mindre är att försvara än giva
tillkänna då någon varg är å färde. Det är merendels
kvinnfolkens och barnens lott att följa renarna så länge
någon varg ej visar sig, då lappen själv måste geta
sina renar, åtföljd av flera hundar och försedd med
sin gamla rostiga lobössa. Lappen själv idkar ock
något fiske om sommartiden, ligger annars mest och
sover, far på visiter till andra lappar vintertiden, jämte
små resor till Rörås, samt framför allt super så länge
det finns en enda droppe brännvin kvar. Kvinnfolken
äro uti ett sorts slaveri i jämförelse med männen, ty
utom vad de valla renarna nästan både natt och dag,
det må vara nästan huru fult väder som helst, så sy
de alla kläder och skor.
Läder till skosulor brukas ej av renskinn, utan ha
de funnit uträkning att från Rörås köpa sig oxhudar
härtill, vilka de själva bereda. För övrigt brukas även
renskinn i deras skobonad, som om sommaren än är
av börfritt skinn, som är berett. Kvinnfolken bruka
kläder av vitt vadmal med granna, röda utstickade
kragar. Deras kläder sitta alltid mycket väl.
Husge-rådssakerna förfärdigar lappen själv, som äro rätt nätt
och snsTggt gjorda -— men lära icke behöva att
göras nya.
(Forts.)
Tjänstemännens självhjälpsorganisation.
(Slut fr. sid. 298.)
Nya vindar börja emellertid nu blåsa, som varsla om
krafter, ej förut anade i tjänstemännens led, krafter,
som framhäva självhjälpen, centralorganisation för
landets tjänstemannakårer, såsom det enda riktiga; och
utveckla sig dessa krafter till en verklig samling av
tjänstemännens livsintressen med gemensamma signaler
utåt, ja, då må erkännas, att T. A. K., som endast gjort
en del av arbetslöshetsproblemet till sin uppgift, kräver
antingen en utveckling eller ock måste uppgå i en ny,
hela landet omfattande intresseorganisation.
Att ett sådant de svenska löntagarnes organ skulle
kunna effektivt förmedla lösandet av de stora
intressefrågor, som genom utvecklingens lag tränga sig fram,
finner jag uppenbart, — tiden är utan tvivel mogen
därför, men T. A. K:s insats må därvid ej glömmas.
Frans II. L. Ahlström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
