Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
407 INDU STRITIDN INGEN NORDEN
Fig. 15. En av Ostkustbanans kombinerade 2 kl.- och 3 kl.-vagnar.
stor, att den även medför en betydande ökning i
bruttoinkomsterna ocli en förbättring i driftsöverskottet.
Dylika kraftiga nedsättningar i taxorna kunna däremot
icke tillämpas vid biltrafik, där på grund av det ringa
utrymmet i varje bil, en ökad resandefrekvens utöver
en viss snäv gräns även betyder motsvarande ökning i
omkostnaderna, under det att järnvägarna utan
nämnvärda kostnadsökningar ofta kunna möta en ökad
trafiktillströmning endast genom insättandet av flera
vagnar i tågen. Järnvägarna hava således i detta avseende
ett avgjort övertag över bilerna. Om detta övertag rätt
utnyttjas, torde järnvägarna kunna avsevärt förbättra
sin ställning. En viss tendens härtill kan kanske
förmärkas, men ännu icke i clen utsträckning, som mecl
hänsyn till järnvägarnas ekonomi vore önskligt.»
Till detta ett psykologiskt observandum, gällande
icke blott Ostkustbanan och andra järnvägar kontra
biltrafik utan även spårvägar. Och det är, att svenska
folket behöver gott utrymme för sin stofthydda, i
synnerhet vintertid, då ytterplaggen ansenligt öka bredden,
samt att man lär vara den mest pretentiösa nation i
världen i avseende på bekvämlighet. Sannolikt är även
därför, att mecl tiden, när clen nuvarande bilfröjden
blivit mera invand, bantågen åter frekventeras — även
på kortare distanser — till den välförtjänta grad deras
betydligt större trafiksäkerhet och komfort påkalla.
Ostkustbanans passagerarevagnar äro förträffliga
exempel på en järnvägsdirektions gocla blick för vad sorts
resenärer nutidens svenskar äro.
Chr. Sylwan.
Nordiskt samarbete å det industriella rättsskyddets
område 1926-1927.
Av generaldirektör E. O. J. Björklund.
(Forts. fr. föreg, nr.)
Att ett märke, som är förväxlingsbart ined tidigare
för annan registrerat märke, i allmänhet icke skall
kunna registreras, är tydligt. Emellertid uppstår därvid
frågan, huruvida så skall kunna ske, om innehavaren av
det tidigare registrerade märket lämnade sitt tillstånd
till den sökta registreringen. Denna fråga skulle
visserligen ur clen synpunkten kunna anses böra besvaras
nekande, att genom antagande av nämnda princip ett
avsteg gjordes från själva varumärkesrättens idé och
allmänheten därigenom tilläventyrs kunde komma att
vilseledas. Emellertid har sedan gammalt denna
princip tillämpats av den svenska
registreringsmyndigheten utan att någon olägenhet därav visat sig. Även i
Danmark och Norge kan tillstånd av den tidigare
registreringens innehavare i förevarande fall hava en viss
betydelse. Praktiskt sett torde även kunna sägas, att
om genom ett märkes registrering för en senare sökande
något vilseledande av allmänheten vore att befara, den
tidigare märkesinnehavarens eget intresse manade
honom att icke lämna sitt medgivande till registreringen.
För övrigt läte det sig ej göra att effektivt skydda
konsumenterna; man kunde nämligen icke gärna förbjuda
en näringsidkare att låta annan, utan registrering,
begagna sig av den förres märke.
Från dansk och finsk sida uttalades sympatier för
den svenska ståndpunkten, och enade sig samtliga
delegerade om den princip, att i undantagsfall skulle
registrering av ett med tidigare registrerat märke
förväxlingsbart märke kunna medgivas, såvida
förhållandena gåve viel handen, att fara för vilseledande icke
förelåge.
Överhuvudtaget borde icke märke utan vederbörligt
tillstånd få registreras, som gjorde intrång i någon,
annan tillkommande rätt med avseende å märket. En
sådan rätt kunde vara en varumärkesrätt — registrerad
firma, såsom varumärke använt personnamn eller
utländsk firma, inarbetad varautstyrsel — eller ock en
rätt av annat slag, såsom rätt till mönster- eller
konstverksskydd. Även adliga vapen ansågos falla härunder.
Visserligen kan det icke vara möjligt för en
registreringsmyndighet att hava- kännedom om alla sådana
existerande rätter, men därför skulle skyldigheten för
myndigheten att vägra registrering endast gälla sådana
fall, där intrånget vore uppenbart. Hade ett
kolliderande märke registrerats, borde givetvis talan om
registreringens undanröjande kunna föras viel domstol,
även om kollisionen icke kunde betecknas såsom
uppenbar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
