- Project Runeberg -  Industritidningen Norden / Femtiosjätte årgången, 1928 /
65

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Dtgives och redigeras av
ingenjör Chr. Sylwan, adr.
Holländaregatan 20,
Stockholm Publikationsorgan för
Svenska Uppfinnareföreningen.

INDUSTRITIDNINGEN NORDEN

GRUNDLAGD 1872

Bilaga: Svensk Tidskrift för
Industriellt Rättsskydd, Patent,
Varumärken m. m.,
innehållande av svenska patentverket
utfärdade patent m. m.

Nr 9 STOCKHOLM DEN 29 FEBRUARI 1928

Innehåll. Inà. Norden: En tvekamp genom tiderna. Av Vemsomhelst. — Pionjärerna för den svenska lufttrafiken: Bröderna Carl
och Adrian Florman. Av H. Martin. —- Rekuperativ luftförvärmning vid ugnar. Av Skg. — Föreningsmeddelanden. — Prisuppgifter på
järn. — Notiser. — Sv. tidskr. f. ind. rättsskydd: Patentbeskrivningar. — Kungörelser ang. patent. — Eftertryck utan
angivande av källan förbjudes. —■ Bed. påtager sig ej någon obligatorisk åsiktsöverensstämmelse med ärade förf:s uttalanden.

En tvekamp genom tiderna.

Öppet brev till Envar från Vemsomhelst.

Herr Envar!

Jag känner Er inte personligen och likväl är Ni mig
icke obekant. Jag bar under århundraden lyssnat till
Era argument och noga övervägt varje ord som gått
över Era visa läppar. Vart enda ord Ni sagt kommer
jag ihåg, ty i själva verket är Ni icke svår att minnas
i Era argument, i vilka Ni visserligen alltid använder
många ord, medan innehållet alltjämt förblir detsamma.

Ni känner icke mig och dock är jag Er icke belt
obekant, ty vi ha ofta dryftat de evigt gamla frågorna.
Det är, som Ni torde minnas, alltid jag som kommit
upp med frågan och Ni som alltid besvarat den på
samma sätt. Era åsikter frångår Ni som bekant aldrig,
ehuru man skulle tycka att århundradena igenom Ni
dock skulle ha lärt Er något nytt. Då jag alltid haft
rätt och alltid kommer att få rätt, borde Ni dock
åtminstone ha kunnat variera något litet på det ohållbara
i Era svar. Ja, så tycker jag men inte Ni. Och kanske,
när allt kommer omkring, finner Ni Ert svar riktigt, ty
fastän jag alltid haft rätt och Ni alltid haft orätt, så har
Ni dock alltid vunnit, även om jag icke alltid förlorat.
Se det är det märkliga med Er, herr Envar! Ni kan
inte förlora. Det tillkommer bara mig, stackars
A7emsom-helst.

Ni förstår nog, herr Envar, att vem som helst dock till
sist måste tröttna att diskutera evigt nya, ehuru dock
lika evigt gamla frågor med Er utan att någonsin se
skymten av en god vilja att, även om det går över Er
fattningsförmåga, åtminstone låtsa som om Ni förstode.
Jag tar mig därför friheten att öppet rekapitulera våra
gamla tvistefrön, törhända skall det ändå till sist lyckas
mig att få Er över på min sida. Ställningen oss emellan
kommer ändå alltid att förbli oförändrad i allt övrigt,
men vi skulle kunna göra oss nyttigare här i världen,
om vi åtminstone inte behövde spilla så lång tid på en
argumentering, som alltid och utan undantag slutar med
att jag, Vemsomhelst, får rätt, och Ni, herr Envar, med
samma precision får orätt. Ni drar ju ändå alltid vinsten,
ja närapå bela vinsten, av de uppslag Ni så energiskt
förnekar hållbarheten av. Detta finner Ni paradoxalt.
Ja, jag medger att Ni har rätt, om ordet täckte saken.
Om Ert nej svarade mot en verklighet skulle Ni utan
tvivel fått rätt och jag orätt, men, ser Ni, det är just
motsatsen som är sanning, och därför får jag alltid rätt.
Jag medger att Ni borde någon gång haft rätt, bara för
att få känna hur det känns att få rätt, att en gång få

veta vad det vill säga, vad det betyder att ett ord täcker
en sak. Tänk Er ett fall, bara ett enda, och Ni skall
strax inse hur farligt det kan bli!

Herr Envar, vem som helst vet mycket väl att Ni är
ofantligt rik. Vem som helst behöver, som Ni vet, alltid
pengar. Går därför en dag upp till Er och ber att få
låna. Er vana trogen svarar Ni: Omöjligt! Alldeles
omöjligt, kära vän. jag äger ju ingenting! Detta vet
Ni vara en osanning, det vet ju också Vemsomhelst,
men ändå så säger Ni: Omöjligt, jag äger ingenting.
Om nu — jag säger bara om — något övernaturligt
väsen med tillräcklig makt gjorde Era ord till sanning,
alltså läte ordet täcka saken, hur ginge det då? Ja
det bleve förfärligt för Er, t.y Ni miste allt! Detta är
att låta ord täcka sak. Men vem som helst vill, som Ni
vet, inte låna Era pengar, herr Envar. Det var bara
ett exempel, som jag önskade ge Er för att visa
skillnaden i våra ståndpunkter, skillnaden mellan Ert nej
och mitt ja.

Ni skall efter detta icke kunna försvara Era åsikter
mera, ty vem som helst skall efter detta inse, att Ni
aldrig haft någon mening om någonting. Ni har endast
kunnat vara motspänstig, men lika ofelbart liar Ni
måst vika. Om Ni nu efter så många år likväl vill
ursäkta Er med dåligt minne, så skall jag i det följande
dra fram i dagsljuset våra gamla mellanhavanden.

Se här komma de!

Kära herr Envar, vi måste börja från början. Ni
minnes nog när jag ville lära Er konsten att försvara Er,
och räckte Er den första flintyxan. Det är nu många
tusen år sedan dess, några argument — jag har
nämligen, dumt nog, även lärt Er konsten, som Ni ändå
aldrig fattat, att argumentera — hade Ni den tiden
icke tillhands. Men Ni slängde flintyxan ifrån Er och
skrattade åt mig, därför att jag spillde tid på att hugga
i sten. Detta bekom mig ingenting, ty jag visste att till
sist envar skulle komma att vilja ha en flintyxa. Jag
gjorde mig så småningom flera flintyxor, byggde mig
den första hydda som någonsin byggts med en flintyxa.
Och när Ni, herr Envar, överfölls av den där
grottbjör-nen — vad hade blivit av Er och Era efterkommande,
de som aldrig skulle blivit Era efterkommande, om
icke jag räddat Er med min flintyxa?

Det dröjde. Det gick många månvarv och ännu flera
solvarv. Jag for mina färde, mötte nya synpunkter
och fick nya idéer. Den första bågen gladde mig, när
jag hade fått den färdig och med den sände iväg den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:02:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/indunord/1928/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free