Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
I N D U STRITIDNINGEN NORDEN
goslavien. Att Ab. Flygindustri i saknad av någon
större omsättning inom landet och i konkurrens med
den utländska marknaden dock äger bestånd är ett
eklatant bevis på det Flormanska namnets styrka inom
svensk luftfart. Statsutskottet erinrar också i sitt
utlåtande till riksdagen i maj 1926 i samband med Ab.
Aerotransports statssubvention, att »vid
anslagsfrågans bedömande kan man icke underlåta att taga
hänsyn till förefintligheten av detta företag, (Ab.
Flygindustri), desto mer som något statsunderstöd till
detsamma i övrigt icke utgår. Det vill synas utskottet, som
om företaget vore värt uppmuntran vid kommande
leveranser för flygvapnets behov.»
Ryttmästare Florman fick dock ej länge ägna hela
sin ledareförmåga åt Ab. Flygindustri, ty känd och
uppskattad som han är i försäkringsvärlden, utsågs han
den 1 september 1927 till förste innehavaren av en
nyinrättad organisationschefsbefattning inom
försäkrings-anstalten Gothia, men fungerar fortfarande som chef
för Flygindustris Stockholmsavdelning.
*
En produkt av bröderna Flormans okuvliga energi i
arbetet för höjandet av den svenska civila luftfarten
kan man säga att Svenska luftfartsförbundet är, till
vilket de även äro initiativtagare, och i vars styrelse de
sitta. Ännu torde man hava att vänta många goda
uppslag från deras sida till fromma för svenskt näringsliv
och svensk luftfart.
TI. Martin.
Rekuperativ luftförvärmning vid ugnar.
Rekuperatorns uppgift är att medelst
avloppsgaserna från en ugn uppvärma den för bränslets
förbränning erforderliga luften, vilket således innebär ett
återförande av en viss del av det värme, som annars skulle
gå förlorat genom skorstenen.
I vissa fall avses härvid endast en sänkning av
bränsleåtgången, i andra fall önskas även en högre
förbränningstemperatur än som kan ernås med
användande av kall luft, eller också önskar man genom
luftens förvärmning göra förbränningsförloppet
gynnsammare, så att bränslet förbrinner på kortare tid eller
sträcka, varigenom avloppsgaserna komma att
innehålla mindre kvantitet oförbrända beståndsdelar.
Då som bekant bränsleekonomin vid de allra flesta
ugnar — speciellt sådana som användas för
upphettning av metaller för dessas bearbetning eller
värmebehandling — är ytterst dålig (verkningsgraden ligger
vanligen mellan 10 och 35 %), är det förklarligt att
re-kuperatorproblemet sedan lång tid tillbaka varit och
ännu alltjämt är en mycket viktig ekonomisk fråga.
Det är klart, att man för uppvärmning av enbart
förbränningsluften (i detta fall sekundärluften, då det
ju är mycket omstritt, huruvida uppvärmning av
primärluften ens medför några fördelar) vid vanliga
väll- eller glödgugnar med förhållandevis höga
temperaturer på avloppsgaserna endast kan utnyttja en del
av de tillgängliga kalorierna. Vid mycket korta ugnar,
exempelvis smidesugnar, kunna avloppsgasernas
temperatur ofta uppgå till 1 000 à 1 100° C, vid
glödgugnar till 700 à 800° och vid frammakningsugnar
till 500 à 800°. Då nu, grovt räknat,
avloppsgasernas volym är dubbelt så stor som sekundärluftens, och
då specifika värmet är ganska lika för båda, är det
tydligt, att temperaturen på den uppvärmda luften blir
ungefär dubbelt så stor som temperatursänkningen på
avloppsgaserna.
Nu går man av praktiska skäl (högre
anläggningskostnad, större påkänningar på materialet, för hög
ungs-temperatur för värmningens säkra skötsel, etc) ej gärna
över 400 à 500° temperatur på luften, vilket enligt
ovanstående skulle motsvara en sänkning av 200 à 250°
på avloppsgasernas temperatur. Vanligen nöjer man sig
t. o. m. med en lufttemperatur av 300 à 350°.
Även med sådana temperaturer är det emellertid
tydligt, att avsevärda bränslekvantiteter kunna sparas med
en rekuperator.
Härtill kommer, såsom redan påpekats, frågan om
den önskvärda förbränningstemperaturen, som
exempelvis vid generatorgaseldade ugnar ofta helt enkelt
nödvändiggör luftförvärmning. Ugnsregleringen och
skötseln i allmänhet underlättas också påtagligt genom
användandet av förvärmd luft. Härtill kommer, att
värm-ningskapaciteten hos en given ugn mecl oförändrad
storlek ofta ökar vid införande av luftförvärmning.
Många äro de olika rekuperatorkonstruktioner, som
varit eller äro i användning vid industriella ugnar, och
flera äro säkert de uppfinningar och uppslag, som ej
någonsin kommit i bruk, då de ej stått sig inför den
praktiska kritiken.
Materialfrågan är emellertid även den av ofantlig
vikt vid varje rekuperatorkonstruktion. Vid låga
temperaturer på avloppsgaserna ■— under 500° — är saken
enkel nog, då man ju i detta fall med full riskfrihet
kan använda vanligt järn.
Fig. 1. Hopmonterad Sandviksrekuperator.
Vid de allra flesta industriella ugnar överskridas
dessa temperaturer redan vid normal drift, och i varje
fall kan detta tillfälligt inträffa på grund av
olämplig ugnsskötsel. Man har därför hittills mest använt
tegel som byggnadsmaterial för rekuperatorer,
åtminstone då man haft för avsikt att uttaga någon avsevärd
del av värmet ur avloppsgaserna.
Tegelrekuperatorer-na ha emellertid tyvärr vissa påtagliga svagheter, som
äro mycket svåra att övervinna. Materialet är mer
eller mindre poröst och tillåter därför luften att delvis
läcka ut, varigenom effektiviteten per ytenhet blir låg.
På grund av sprödheten uppstå förr eller senare
sprickor, som få alldeles samma menliga inverkan som poro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 11:02:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/indunord/1928/0072.html
