Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRITID NINGEN*! NORDEN
133
nämnt är, men då man kommer inemot Kilvo ser man
mera lövskog, och någon mera bördighet visar sig,
synnerligen vid någon bäck.
Kilvo eller Killvovare har en god belägenhet, men
fastän det ligger tämligen högt, lär stället icke ofta
vara frostfritt, ehuru i år ingen olycka på årsväxten
träffat dem. Där äro två åboar och nybygget är krono.
Den ena av dem är lapplänsman uti Sockjocks by —
hans hustru talar god svenska, På hela resan mellan
Över-Luleå och Gellivare är man bäst logerad i hans
hus. Han föder sju kor, ett par oxar och flera får.
Hö-fång felar honom icke. Sin renhjord har han hos
när-gränsande lappar.
Den andre åboen är tolvman. De avbarkade träden
omkring gårdarna vittnade om att sädesskörden
föregående år varit klen. I anseende av brist på renhorn
hade limkokningen under senare år avtagit.
Den 26 juli
foro vi från Kilvo till Gellivare. Vägens längd räknas
efter vintervägen till 4 mil men gångvägen 4V2 samt
hästvägen något längre. Nära mil från Kilvo
passerades bäcken Saimojock, som var tämligen bred och syntes
föra mycket vatten. Några smärre bäckar passerades
sedermera, vilka alla samlas till Råneå älv. Andra sidan
Saimojock vidtog en skogbeväxt sandhed, som fortfor
under % mil. Sedermera blev landet mera sumpigt.
Skogseld hade här och där avbränt någon skog på de
smärre hedarna i orten. Ett ymnigt gräs växte efter
förödelsen, vilket av ingen bärgas. Vi mil innan man
kommer till Ripas passerades detta nybygges avrösade
gräns mot tillstötande lappland.
Renvallar och tomma lappkåtor såg man under denna
vägen och efter vanligheten gräsrika myrar, som av
ingen nyttjades. Troligen skall av alla dessa genom
dikning framdeles kunna erhållas goda ängar.
Ripas nybygge räknas vara halvvägs mellan Kilvo
och Gellivare. Dess läge är på en höjd vid en liten sjö,
och har flera myrar vid södra sidan.
Nybygget har fordom tillhört kronan, men genom
något utbyte tillfallit Meldersteins bruk, med villkor
att åboarna skulle förnöjas, som dock aldrig skett. Här
äro 2:ne åboar, bägge lappar, som gift sig hit, den
ena från Kaijtom och den andre från Sockjocks by.
Denne senare är även »skickare», ett ämbete, som
avser att biträda byalänsmannen med ordres
utskickande. Dessas egentliga näring är boskapsskötsel. Åker
hava de ganska obetydligt och säden fryser ofta.
Åbyggnaden är högst usel och konsten att timra har
icke sträckt sig hit.
Från Ripas blev landet mycket lågt och sumpigt.
Jordmånen visade sig vara bättre än förr, stundom nog
stenbunden. — Gellivare Dundret började snart att
på nära håll visa sig, med sina flera stötar och tvenne
snöfläckar, vilka sades sällan försvinna. Fjällberget
syntes vara ansenligt högt, ehuru dess höjd ingalunda
svarade emot vad man berättat därom. Skogsväxten
sträckte sig ansenligen högt där uppå. En bäck kom
därifrån, kallad Dunderbäcken, vilken förenade sig med
Harrbäcken och Seiperbäck innan den faller i
Vassera-ån och Lina älv. En lanthöjd emellan Kalix och Råneå
älvar hade vi således nu passerat.
På Dundrets nordöstra sida ligger sjön Harrisjaur,
som räknas vara i/2 mil lång, och stöter intill berget
Likavare, från medlet av denna sjö räknas en mil till
Kaptensgruvan. Vintervägen dit framlöper här över.
Jordmånen var här lerblandad och stundom mycket
stenbunden. Hällar av röd granit visade sig. Landet
började slutta mot väster. Utsikten blev snart
vidrym-lig. En fond av berg visade sig, bland vilka mitt öga
genast sökte och fann Malmberget.
Kyrkan började ock snart synas och efter en stund
stannade hela karavanen vid stranden av Vasseraälven,
vilken på båt överfors mitt för skolmästaregården. Logi
togs hos klockaren Köhlers och för folket blev lämnat
en borgarestuga. Vi voro nu alla framkomna och jag
var glad över, att ha kunnat tillryggalägga en sträcka,
som kunde beräknas till 12 mil.
(Forts.)
Lerjordscement enligt Voisin.
Lerjordscement brukar fabriceras antingen genom
smältning eller genom klinkerframställning. Den första
metoden, som är den äldsta, består i att upphetta den
råa blandningen av t. ex. bauxit och kalk ända till
smältning. Den andra, vilken är av betydligt senare datum,
består i att upphetta den råa blandningen endast till
uppmjukningstemperaturen under undvikande av
smältning. Båda dessa förfaringssätt kännetecknas av höga
upphettningstemperaturer, vilka man ansett vara
oundgängligen nödvändiga för erhållande av goda produkter.
Enligt en av fransmannen U. B. Voisin uppfunnen
metod, nyligen publicerad genom sv. patentet nr 64 977.
framställes lerjordscement genom bränning utan
smältning av blandningen av bauxit och kalksten eller kalk
på så sätt, att den fint söndermalda blandningen brännes
under tillräckligt lång tid vid en så låg temperatur, att
icke någon klinkerbildning eller uppmjukning skall
inträda. Det har visat sig, att det är tillräckligt för att de
kemiska föreningarna skola bildas på passande sätt vid
denna låga temperatur, att utgångsämnena, som ingå i
sammansättningen av cementmassan, äro mycket fint
söndermalda och intimt blandade och att upphettningen
fortsättes under en tillräckligt lång tid.
Såsom exempel anföres följande. Man utgår från en
mycket fint söndermald och intimt blandad blandning
av 33 viktsprocent släckt kalk och av 67 viktsprocent
röd järnhaltig bauxit; denna blandning ältas efter
fullständig homogenisering och sammanpressas sedan till
briketter; efter torkning upphettas briketterna i en
vanlig upprättstående ugn till en temperatur av 1100 till
1200° C under 6 till 8 timmar. Den brända, omsorgsfullt
sorterade massan lämnar efter söndermalning ett cement,
som icke endast i hög grad besitter de anmärkningsvärda
egenskaperna hos de genom smältning eller
klinkerframställning erhållna lerjordscementen, utan dessutom vissa
egenskaper på grund av de särskilda omständigheterna
vid dess bränning såsom större regelbundenhet i
bindandet och hårdnandet, mindre skörhet, nästan ingen
minskning i volym, etc. Bränningens varaktighet varierar med
temperaturen så, att ju lägre temperaturen är, desto
längre måste bränningen vara; användes en temperatur
av 900 till 1000° C upphettas blandningen under 9 till
12 timmar.
Man kan för metodens utförande använda alla ugnar,
som brukas för framställning av kalk oeh cement samt
keramik. Brikettering kan undvikas genom att använda
en roterande ugn. Man kan genomföra en betydande
besparing av bränsle till följd av den låga temperaturen
för bränningen och genom det möjliga användandet av
billiga bränslen. Metoden möjliggör även att uppnå en
stor besparing i kostnaderna för den brända massans
(Slut å sid. 135.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
