Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
I N D U STRITIDNINGEN NORDEN
om en maximitolerans av 25 % i merförtjänst utöver
grundlönen per timme och vissa för arbetsgivarna
acceptabla förbättringar i de allmänna bestämmelserna.
Utgången gjorde det tydligt, att fortsatta
förhandlingar på ett så skevt plan, att arbetsgivarnas
underhandlare hade full beslutsmässighet men arbetarnas
gång på gång skulle kunna desavueras av
kommitten-terna, icke nu voro tänkbara. Striden fortgick därför.
Men med riktig insikt om läget begärde
förlikningskommissionen den 13 februari, att förhandlingsdelegerade på
arbetaresidan till den 23 februari förskaffade sig
fullmakt att förhandla och träffa definitiv uppgörelse. Från
arbetsgivaresidan utverkades förbindelse att under tiden
icke utvidga lockouten utöver de redan ikraftträdda
lockouterna vid pappersmassefabriker och sågverk.
Pappersindustriarbetareförbundets styrelse utsände med
tillstyrkande förslaget till omröstning.
Resultatet blev även denna gång ett nej. Röstetalen
voro i stort sett oförändrade, med någon ökning för
nejrösterna. I runt tal 7 800 röstade nej, 2 300 ja. De
indifferenta voro icke mycket färre än förra gången.
Huvudskälet för avslag var givetvis månheten om en
demokratisk och decentralistisk beslutsmässighet. Då
emellertid samma förbund vid ett par föregående tillfällen
givit sin styrelse begärda fullmakter, måste vägran
nu betyda misstro och fruktan att få det en gång
avslagna medlingförslaget antaget. Många arbetsgivare inom
industribranschen äro benägna att tillskriva det
växande kommunistiska inflytandet den negativa utgången.
De sansade elementen inom dessa fackföreningar sakna
eller rättare avstå ifrån att utöva inflytande på
frågornas behandling. Sin otvivelaktiga överlägsenhet i
röstantal låta de överflyglas av de andras storartade
röstresurser. Därtill kommer, såsom en anonym
arbetare-ledare just nu yttrat i pressen, att de svenska arbetarna
sakna ekonomisk insikt men desto mera behärskas av
»Karl den tolftes anda».
Efter detta andra misslyckande har stridsläget blivit
än mera hopplöst. Arbetarna ha bränt sina skepp och
avspärrat sig från möjligheten att uppnå en
överenskommelse. Svenska arbetsgifvareföreningen har
proklamerat lockout vid pappersbruken från och med den
5 mars. Efter den tiden omfattar lockouten i
pappersmassekonflikten 17 500 pappersmassearbetare, omkring
14 000 sågverksarbetare och 13 500
pappersbruksarbetare, summa 45 000 man. Landsorganisationens och
förbundens understöd sluka då omkring 4/s miljon kronor i
veckan.
*
Av mindre omfattning är den andra huvudkonflikten,
den mellansvenska gruvindustrins strid. Kollektivavtal
av olika art äro här uppsagda av arbetareparten, som
representeras av Svenska gruvindustriarbetareförbundet.
De av uppsägningarna berörda arbetsgivarna tillhöra tre
olika förbund inom Svenska arbetsgifvareföreningen:
Mellansvenska gruvförbundet, omfattande järn- och
zinkgruvor huvudsakligen för export (2 000 arbetare),
Järnbruksförbundets gruvor, vilka huvudsakligen
exploateras för de inhemska järnbrukens behov (2 000
arbetare) samt Grängesbergskoncernens Gruvförbunds
exportgruvor i Grängesberg (1 200 arbetare); de
norrbottniska gruvornas avtal kunna icke uppsägas förrän till
den 1 juli 1928. Därtill komma Skellefteå
Gruvaktiebo-lags gruvor i Boliden i Norrland, vilkas exploatering
nyligen tagit sin början med omkring 170 arbetare.
Organisationen på arbetaresidan är långt ifrån enhetlig.
Den syndikalistiska riktning, som ej tillhör
Landsorganisationen, är starkt representerad i de mellansvenska
gruvorna (och i Norrbotten) ; den har icke tagit initiativ
i avtalsuppsägningen, men dess avgjorda frontställning
mot Gruvindustriarbetareförbundet har icke hindrat
deltagande i de stridsåtgärder, som det senare förbundet
vidtagit.
De olika grupperna av den mellansvenska
gruvindustrien äro i driftsekonomiskt och lönetekniskt avseende
olika ställda. Mellansvenska gruvförbundets och
Järnbruksförbundets gruvor äro bundna vid en sedan åratal
tillbaka synnerligen ogynnsam och osäker konjunktur.
Avsättningen har varit svag och ofta omöjliggjort
gruvornas exploatering; driftsstillestånd av längre
varaktighet ha ofta förekommit. I samband härmed har
lönenivån haft en bestämd begränsning uppåt.
Oförsiktighet i löneavseende sätter driftskapaciteten på spel.
Lönerna medgiva en rimlig arbetsförtjänst, som dock står
på ett betydligt lägre plan än vid Grängesbergsbolagets
gruvor i Grängesberg och än mera långt under de
norrbottniska. gruvarbetarnas arbetsförtjänster. Ehuru de
förstnämnda gruppernas fackorganisation har haft de
smärtsammaste erfarenheter av arbetslöshetsrisk på
grund av driftens bristande räntabilitet, har den år efter
år oroat arbetsgivarna med avtalsuppsägningar och krav
på högre löner. Det har nu skett för tredje gången,
sedan de föregående försöken misslyckats. Även detta
försök måste betecknas såsom vanvettigt; att det
upptagits och fullföljts med förut okänd envishet, måste
ovillkorligen tillskrivas sovjetryskt inflytande, sedan
förbundet med ryska gruvarbetareförbundet ingått en
ekonomisk pakt, som redan äventyrat den svenska
organisationens medlemskap i gruvarbetareinternationalen.
Det är från denna subventionssynpunkt förbundets
samtliga åtgärder i denna konflikt måste ses.
Om det som sagt var en ekonomisk orimlighet att
begära höjda löner (20 %) i den övriga mellansvenska
gruvindustrin, så var kravet på förhöjningar vid
Grängesbergsfältet icke mindre oberättigat. Lönenivån där
har på minsta motståndets väg drivits upp till en höjd,
som icke blott är ojämförlig med den normala i orten
och industrigrenen utan även är enastående inom alla
industrigrenar på landsbygden i Södra Sverige. Den
giver i genomsnitt en timförtjänst av snarare över än
under kr 1: 50. I insikt om att även ett världsföretag och
halvstatligt bolag måste säga stopp för årliga
löneupp-skruvningar har Grängesbergsbolaget med kraft och
ihållighet tagit konsekvenserna av sin vägran: strejk
i Grängesberg (1 200 man) och sympatistrejk vid de
norrbottniska gruvorna i Kiruna och Malmberget (2 555
arbetare).
Sedan förhandlingar mellan Mellansvenska
gruvförbundet och Järnbruksförbundet å ena sidan och
Gruvindustriarbetareförbundet å den andra strandat i medio
av december, förklarade arbetsgivareparten den 16
december lockout vid de till nämnda båda förbund
hörande gruvorna att träda i kraft den 2 januari, då båda
förbundens två riksavtal vore utlöpta.
Förlikningsförhandlingar ägde därefter rum i två repriser men utan
resultat. Det förlikningsförsök, som gjordes just i årsskiftet,
visade, att ståndpunkterna voro oförenliga.
Arbetsgivarna, som på grund av motpartens uppsägningsåtgärd
och löneförhöjningskrav gjorde en naturlig ripost genom
att fordra, nedsättningar, sträckte nu, under
förutsättning av överenskommelse, sina medgivanden till status
quo, under det arbetarna vidhöllo kravet på höjning av
ackorden, vilka i denna industri hava avgörande
betydelse. Lockouten trädde i kraft den 2 januari.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 11:02:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/indunord/1928/0144.html
