Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
I N D U STRITIDNINGEN NORDEN
kunna slipas och poleras på vanligt sätt. Finslipning
och polering måste göras på samma sätt som man skär
diamant, eller med diamantpulver uppslammat i
olivolja. De så erhållna polerade ytorna kunna etsas för
mikroskopisk undersökning, exempelvis med en
alkalisk vattenlösning av kaliumferricyanid eller en
blandning av stark salpetersyra och saltsyra.
Även utan etsning ger den mikroskopiska
undersökningen av de polerade ytorna intressanta upplysningar,
särskilt med hänsyn till den starkt markerade porositet
som finns hos alla dessa ämnen. Om de kunde
framställas med tät, icke porös struktur skulle sannolikt
ytterligare förbättringar vara möjliga.
Hgt.
Framställning av aluminiumoxid enl. Haglund.
Enligt en metod, som uppfunnits av bergsingenjör
T. R. Haglund för framställning av aluminiumoxid eller
andra aluminiumföreningar ur aluminiumsulfidhaltigt
material,1 behandlas materialet för överförandet av
alu-miniumsulfid till aluminiumoxid eller
aluminiumoxid-förening. Detta kan utföras på olika sätt, ex. genom
sönderdelning medelst behandling med vatten eller
vattenånga enligt formeln A12S3 + 6 H20 = 2 Al (OH)s +
3 H2S. Därest sönderdelningen sker medelst vattenånga
vid temperatur över 325° C, bildas ingen nämnvärd
mängd aluminiumhydrat utan i stället direkt
aluminiumoxid. Sönderdelningsprodukterna behandlas sedan för
avlägsnande av föroreningar av i vatten förhållandevis
svårlösliga eller olösliga sulfider, ex. sulfider av järn,
titan och kalcium. Detta tillgår enligt den Haglundska
metoden så, att sönderdelningsprodukterna behandlas
med klor eller klorföreningar eller ock medelst andra
föreningar av sådana metaller, som fällas av svavelväte
i sur lösning, under sådana förhållanden, att i
förorenande sulfider bundna metaller helt eller delvis
överföras till klorider eller klorurer resp. andra
vattenlösliga salter utan att i sönderdelningsprodukterna
ingående aluminiumföreningar annat än eventuellt till en del
överföras till aluminiumklorid resp. annan vattenlöslig
aluminiumförening.
I det följande angives ett flertal olika förfaranden för
åstadkommandet av detta resultat, vilka bland annat
grunda sig dels på det förhållandet att aluminiumoxid
resp. aluminiumhydrat reagerar i mycket ringa
utsträckning med klor, för så vitt den icke i närvaro av
reduktionsmedel upphettas till inemot 800 à 1 000° C
och dels därpå, att under vissa förhållanden ej heller
klorväte förorsakar bildning av aluminiumklorid, enär
denna förening vid upphettning i närvaro av
vattenånga sönderfaller under bildning av aluminiumoxid och
klorväte. FeS och CaS kunna däremot genom behandling
med klor lätt omsättas till FeCl2 eller FeCl3 och CaCl2.
Även titansulfider kunna, särskilt genom behandling
med klor i värme, överföras till titanklorföreningar.
Behandlingen med klor eller klorföreningar kan ske
antingen i torrt tillstånd eller i närvaro av vatten eller
vattenånga, Behandlingen kan tillgå så, att klor eller
klorföreningar, ex. sulfoklorider, i gasformigt
tillstånd ledas över sönderdelningsprodukterna, som,
därest de innehålla aluminiumhydrat, eventuellt
kunna först helt eller delvis kalcineras, varvid
föroreningar av exempelvis FeS, TiS och CaS, överföras
till klorider. Behandlingen kan ske vid så låg
temperatur överstigande 100° C, att de bildade kloriderna
icke förgasas, exempelvis mellan 100° och 200° C.
Behandlingen förlöper dock raskare, om den sker vid så
hög temperatur, att bildade klorider av järn och titan
direkt förflyktigas. För att undvika oxidering av
exempelvis järnföreningarna är det lämpligt att utföra
behandlingen i neutral eller reducerande atmosfär. I
stället för att överleda klor eller klorföreningar kan
man, exempelvis för det fall att
sönderdelningsprodukterna innehålla aluminiumhydrat, uppblanda dessa
med aluminiumklorid eller ock genom behandling med
HCl överföra en del av aluminiumhydratet till klorid
samt därefter upphetta i H20-haltig atmosfär.
Vattenhalten kan härvid antingen erhållas från fuktighet i
produkterna, eller från vid upphettningen avgivet
hyd-ratvatten eller ock genom tillförande av vattenånga. Vid
dylik upphettning, ex. till 300°-—400° C, sönderdelas
aluminiumkloriden genom inverkan av vattenånga, och
härvid frigjort klorväte sönderdelar föroreningar av
svaveljärn och kalciumsulficl under bildning av
järn-klorur respektive kalciumklorid. Upphettningen kan
under eller efter behandlingen drivas så långt, att
aluminiumhydratet övergår till i utspädda syror svårlöslig
aluminiumoxid. Ur de med klor eller klorföreningar
på ovan angivna sätt behandlade
sönderdelningsprodukterna kan bildade och kvarvarande klorurer och klorider
utlösas med vatten eller utspädda syror, varefter de
renade aluminiumoxidhaltiga produkterna i
förekommande fall torkas eller glödgas eller utnyttjas på i och
för sig känt sätt för framställning av
aluminiumföreningar.
Såsom nämnts kan behandlingen med klor eller vissa
klorföreningar även ske i vatten, varvid
sönderdelningsprodukterna, ex. medelst rörverk, hållas uppslammade
i vattnet. Behandlingen kan ske vid vanligt
atmosfär-tryck eller i autoklav, vid högre tryck, och kloren kan
tillföras antingen i form av gas eller löst i vatten eller
annat lösningsmedel eller ock i till vätska komprimerat
tillstånd. Även i detta fall kunna med fördel
sulfoklorider användas i stället för eller jämsides med klor.
Kloren omsätter sig vid förfarandet med förefintligt
svaveljärn till järnklorur, som går i lösning.
Aluminiumhydrat reagerar däremot icke i nämnvärd mån, utan
förblir i huvudsak olöst. Kalciumsulfid överföres till
kalciumklorid, som går i lösning. Lösningen
frånfiltre-ras sedan. För att icke den i lösningen erhållna
järnklo-ruren redan under behandlingen skall oxideras så att
basiska järnsalter utfalla, bör man tillse, att så litet
syre som möjligt medföljer den tillförda kloren. Man
kan även tillföra särskilda reduktionsmedel, såsom H„S,
eller ämnen som med vatten utveckla H2S, exempelvis
Al2S3-haltigt material. För det fall, att
sönderdelningsprodukterna innehålla alkaliskt reagerande
beståndsdelar, är av samma skäl lämpligt att neutralisera dessa
med någon syra före behandlingen med klor eller
klorföreningar.
Innehålla sönderdelningsprodukterna
aluminiumhydrat och samtidigt föroreningar av i syror lösliga
sulfider, kunna dylika föroreningar oskadliggöras genom
att de omsättas i närvaro av vatten, ex. under
upphettning, med klorföreningar av sådana metaller, som fällas
av vätesvavla i sur lösning, varvid järnet i järnsulfiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
