Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utgives och redigeras av
ingenjör Chr. Sylwan, adr.
Holländaregatan 20,
Stockholm. Publikationsorgan för
Svenska Uppfinnareföreningen.
Bilaga: Svensk Tidskrift för
Industriellt Rättsskydd,
innehållande redogörelser för
patent m. m. utfärdade av
K. Patent- och Registreringsverket
Nr 50 STOCKHOLM DEN 12 DECEMBER 1928
Innehåll. Ind. Norden: Slöseri med material. Ref. av H. W. — Metod att skilja äkta naturpärlor från japanpärlor. Ref. av Riz. —
Höstens tekniska utställningar i Stockholm. Av Chr. S. — Teknisk översikt. — Dieselmotorn i textilindustrin. — Julvädjan från TAK.
— Notiser. — Sv. tidskr. f. ind. rättsskydd: Patentbeskrivningar. — Kungörelser ang. patent. — Eftertryck utan angivande
av källan förbjudes. — Bed. påtager sig ej någon obligatorisk åsiktsöverensstämmelse med ärade förf:s uttalanden.
SLÖSERI MED MATERIAL.
OERHÖRD NONCHALANS MED NÄSTAN ALLA VÅRA RÅÄMNEN.
Industrins rationalisering gör väldiga framsteg, och
man finner ofta den tanken uttalad, att man först på
de senaste åren börjat arbeta verkligt förståndsmässigt.
Hur mycket ännu återstår, påvisar dr Eduard
Farter i en uppsats i »Umschau». Vid kemiska
processer uppstå, man kan säga alltid, biprodukter,
avfallsämnen, därigenom att ämnesomvandlingarna icke
uteslutande gå i den riktning man önskar. Ingen
kemisk reaktion förlöper hundraprocentigt. A^idare måste
energi förbrukas, och detta, medför åter biföreteelser:
eldstädernas avgaser, vattnets förorening. Fabriken
andas: den tar upp ren luft och rent vatten och
avgiver förbränningsgaser och avloppsvatten.
Om dessa förluster av material ännu anses
oundvikliga och ogripbara, så finnes det andra, som
visserligen för närvarande icke kunna undvikas eller
gripas, men som vid ett noggrannare betraktande befinnas
vara ganska ansenliga både i vikt och i värde. Sålunda
har fastställts, att i Canada dagligen 500 ton svavel
gå förlorade i luften såsom svavelsyrlighetsgas. Man
får en bättre föreställning om detta tal, om man
betänker att Sicilien, Europas viktigaste
svavelproduce-rande land, år 1926 bragte 208 741 ton svavel i
marknaden. En kvantitet, som motsvarar 75 % av denna
väldiga produktion, bortslösas således i ett enda land!
Stora fabriksanläggningar, såsom Montecatinis,
producera i stora, därför inrättade fabriker blott hälften av
denna mängd (72 500 ton år 1926). Även om vi
bortse från vad luftens belastning med så stora mängder
av ett giftigt ämne betyder i hygieniskt avseende, så
blir i alla fall själva ämnesförlusten högst
anmärkningsvärd. Visserligen bortgå dessa
svavelsyrlighets-gaser i stor utspädning. Detta minskar deras skadlighet
och försvårar deras återvinnande. Vi ha här ett typiskt
exempel på ett i stor utspädning uppstående
avfalls-ämne. Men vi hava även sedan årtionden en »de största
utspädningarnas kemi». Det tekniska förverkligandet
måste komma, även om det först skulle påfordras icke
från ekonomisk, utan från hygienisk sida.
I stor utspädning uppstå såsom dimma och rök de
stofthaltiga avgaserna. Man hade visserligen genom
analys av några liter därav fastställt halten av stoft,
men blev likväl överraskad, när man efter införande av
den elektriska stoftavskiljningen (t. e. efter
Cottrell-Möller) ur tusentals kubikmeter även erhöll många ton
fast material: flygstoft ur kisugnar, vilket nu som
värdefull metallförening kunde användas på nytt,
eller cementstoff från cementfabriker, som nu icke blott
icke längre var till skada för omgivningen och
arbetarna, utan uppträdde som pius i produktionen. Men
ännu ryka skorstenar, därför att värdet och mängden av
de produkter, som gå förlorade, icke förmå bära
kostnaden för en avstoftningsanläggning. Det finns också
enklare filter, gallerverk överspända med stoftfångande
material, vilka dock mången gång icke så lätt tillåta
återvinnandet av det förlorade. Procentuellt äro de i
fråga kommande mängderna små; men man måste
förstå att läsa siffror. Om vid en svår kvantitativ analys
en förlust av 0,2 % ännu utgör ett mycket gott
resultat, så kunna i andra fall 100 ton betyda en väldig
förlust och ändå endast representera. 0,1 % av clen
omsatta mängden.
Rent uppskakande äro siffrorna för slöseriet med
metaller. Man talar i dag om knappheten på tunga
metaller och börjar framgångsrikt att vända sig till de
lätta metallerna. Men vi äro ännu icke så värst
sparsamma med de hittills oundgängliga tunga metallerna.
Föreningen av tyska blyfärgsfabrikanter, som ivrigt
bemödar sig om metallskydd, sammanställer ur
litteraturen följande siffror: En miljon ton järn förstöras
årligen i Amerika genom rost. Hela Storbritanniens
järnproduktion skulle icke förslå att ersätta det, som å
stål-och järnkonstruktioner sönderfrätes genom rost och till
största delen förloras. Skotska järn- och stålinstitutet
har upprättat en statistik över åren 1890—1923.
Under denna tid skulle 1 760 miljoner ton metaller ha
producerats; men icke mindre än 40 % eller 718 miljoner
ton skulle gått förlorade genom korrosion. Man må
använda all försiktighet inför sådan statistik. Men även
vid kritiskt betraktande äro siffrorna märkliga. Det är
ju icke endast fråga om den värdeminskning järnet
undergår, när det övergår till rost. Järnoxiden skulle man
kunna upparbeta på nytt till järn. Men en stor del av
den så till ett minskat värde nedsjunkna metallen går
förlorad i stor utspädning såsom stoft och såsom avfall.
Å andra sidan finnes det tillfällen, då till exempel en
icke fullt utnyttjad järnkran i ett kemiskt
industriområde slukar så stora underhållskostnader för
skydds-målning, att man nästan arbetar billigare utan sådan.
Järnet, som vi mödosamt hava förvandlat ur dess
beständigare oxidform till den värdefullare metallformen,
faller småningom tillbaka till urtillståndet. Vi måste
förädla dess.yta för att bibehålla hela dess mängd.
Icke mycket bättre än med metallerna umgås man
med träet, ja på så sätt ännu sämre, som en stor del
därav förbrännes med otillräckligt utbyte. Hos träet
spelar den växta formen en så stor roll, att ännu så
länge förbränningen är lättaste sättet att tillgodogöra
det genom sin form obrukbara: ris, kvistar, avfall från
bearbetningen. En förbättring i det industriella till-
INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
GRUNDLAGD <872
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
