Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
INDUSTRI TIDNINGEN NORDEN 2
teras också i allmänhet av parterna. Den kritiska
punkten inträffar när endera parten icke önskar förnya
avtalet. Oftast uppsäges då avtalet, i förslag till nytt
avtal hugger man för sig för att lämplig prutmån skall
finnas och förlikningsmannen ha något att »halvera».
Snart nog är pressen med i laget, agitationens vågor gå
höga och parterna, som äro rädda att minsta medgivande
skall tolkas som feghet, kunna förhandla under flera
månader, utan att något resultat uppnås.
Avtalstiden utlöper. Arbetas det utan avtal kunna
arbetarna etablera strejk på för arbetsgivaren
olämpligaste tidpunkt. Arbetsgivarens vapen är lockouten.
Om alla andra medel försökts utan resultat, måste det
tillgripas, men tal. skulle hälsa den clag, då detta icke
längre vore nödvändigt, med största glädje. Då det för
arbetarna så förhatliga ordet »lockout» slungats ut, stå
de om icke förr som en man och visa en enastående
solidaritet. Vardera parten gräver sig ned i skyttegravar
och striden pågår så länge som nödig ammunition finns.
Parterna äro väl mobiliserade, disponera väldiga
summor — ca 40 milj. kr vardera — och »no mans land» är
Sverige, som får sitta emellan och förödas. Vid bruk,
där gott förhållande varit rådande parterna emellan,
sker nu en fullkomlig förändring. Arbetarna etablera
blockader m. m. och i stället för samförstånd intar hatet
den förnämsta platsen. När parterna börja mogna,
ingriper statens förlikningsinstitution, och omsider
kommer en uppgörelse till stånd genom tillmötesgående från
parterna.
Detta sakernas tillstånd är icke förenligt med sunt
förstånd och ekonomiskt vetande. Vi böra icke söka
botemedlet i industriell demokrati eller socialisering,
utan koncentrera oss på att söka ett nytt sätt för
undvikande av förödande arbetsstrider. Tal. ville framkasta
följande positiva förslag:
Arbetsgivarna utse t. ex. 10 representanter och
Landsorganisationen även 10. Dessa 20 skulle utses för 3 år
i sänder. De viktigaste industrierna skulle vara
representerade på vardera sidan. Håller strid på att uppstå
mellan parterna, skulle dessa, om någondera parten så
yrkar (bestämmelse härom kan intagas i avtalen), från
denna frivilliga förlikningsinstitution utse tre personer
från vartdera hållet, som icke äro direkt intresserade i
konflikten, och dessa skulle söka medla i striden och
framför allt söka hindra, att arbetsnedläggelse äger
rum. Man kan också tänka sig, att en opartisk
ordförande kunde utses för varje treårsperiod. En dylik
sammansatt förlikningsinstitution skulle ha stora
förutsättningar att opartiskt bedöma situationen och att kunna
döma utan förutfattade åsikter. Arbetarna skulle svårligen
kunna ignorera vad män av deras egna led anse vara
rätt och skäligt. Så länge som förlikningsinstitutionens
arbete pågår, äga icke parterna rätt att vidtaga några som
helst stridsåtgärder. Varje åtgärd, som kan förebygga
öppen strid, bör ha större utsikter att lyckas än den,
som kommer i efterhand. Kostnaderna för denna
institution böra bäras lika av vardera parten.
Även från arbetaresidan gjordes positiva uttalanden
av stort intresse. Exempelvis av redaktör Sigfrid
Hansson:
Sedan tal. redogjort för huvuddragen av
fackföreningsrörelsens inställning till samförståndsproblemet
och sir Alfred Monds, representant för en engelsk
arbetsgivaregrupp, konferensinbjudan till den engelska
fackföreningsrörelsens generalråd, yttrade han bl. a.:
»Sannolikt kommer häremot att göras den
invändningen, att förhållandena i England icke utan vidare
kunna jämföras med förhållandena i vårt land, och att
det engelska initiativet bör ses mot bakgrunden av de
exceptionella svårigheter, vari vissa av de brittiska
industrierna råkat till följd av cle av världskriget vållade
rubbningarna på den inhemska och internationella
marknaden. Det svenska näringslivet har det visserligen även
bekymmersamt, men — skall man kanske säga —
svårigheterna här hemma äro i allmänhet icke av det slag,
att cle skulle kunna övervinnas genom att arbetarna och
övriga i företagen anställda tillerkännas rätt att utöva
inflytande ifråga om företagens skötsel. Naturligtvis
kan det inte bestridas, att denna invändning innehåller
en hel del sanning. Men den kan säkerligen icke
betraktas som avgörande och slutgiltig. Det förhåller sig nog
ändå så, att företagen numera, trots den högt uppdrivna
mekaniseringen, äro i behov av icke blott arbetarnas
händer och armar utan även deras hjärnor. Man gör sig
icke skyldig till en överskattning av de andliga
tillgångar, som vår tids arbetarklass förfogar över, om man
säger, att det vore ett slöseri om dessa icke toges tillvara
även i den ekonomiska och industriella utvecklingens
tjänst. Ett utbyggande av arbetsgemenskapen på detta
sätt skulle icke innebära ett underkännande av den av
den moderna produktionsapparaten betingade
funktionella arbetsfördelningen eller ett uppgivande av det på
personlig duglighet och speciell utbildning grundade
ansvaret. Det skulle däremot vidga basen för
samhörigheten samt väcka och utveckla ansvarskänslan hos dem,
som hittills varit avstängda från så gott som varje
möjlighet att göra sig förtrogna med de förhållanden, vilka
varit avgörande för företagens och deras eget
ekonomiska väl och ve.»–
»Om alltså huvudvikten måste läggas vid
förhållandet mellan företagaren och de i hans tjänst anställda,
torde det likväl bli nödvändigt att även låta
samförståndssträvandena komma till uttryck i en hela
industrigrenar och hela näringslivet omfattande
arbetsgemenskap. Det är säkerligen lämpligt att tillfälle beredes till
utbytande av erfarenheter och rön de olika företagen
emellan. I viss mån har man ju redan sörjt därför. Jag
tänker då på sådana industriella sammankomster som
t. ex. Arosmässan. Skulle man inte kunna tänka sig, att
det inom varje industri, yrke och näringsgren årligen
anordnades en konferens, vid vilken representanter för
arbetsledningen och arbetarna kunde överlägga i
aktuella tekniska, ekonomiska och sociala frågor? Även
härvidlag skulle man kanske kunna knyta an vid det
organisationsväsende, som redan finns, till arbetsgivarnas
och arbetarnas yrkes- och industriförbund. Det skulle
utan tvivel gagna samförståndet och arbetsfreden, om
parterna i riksavtalen gemensamt finge dryfta de
industriella och näringspolitiska problem, som de nu var
på sitt håll nödgas brottas med. Det är naturligtvis ett
fel i systemet, att dessa parter endast kunnat komma i
kontakt med varandra när det gällt frågor, ur vilka
intressemotsättningarna framträtt mer eller mindre skarpt.
Om det är sant, att det existerar en intressegemenskap
mellan företagarna och arbetarna inom de olika
företagen, måste det också vara sant, att förhållandet är
detsamma inom de olika industrierna. Man lär väl ej heller
komma någon vart med syftet med denna konferens,
om icke denna sida av samförståndsproblemet ägnas
vederbörlig uppmärksamhet. Jag har i varje fall icke
velat underlåta att peka på den. Det blir konferensens
uppgift att försöka utröna, huruvida förutsättningar finnas
för ett förverkligande av en sådan tanke. Själv tror jag
att de finnas, om icke den goda viljan och det allvarliga
uppsåtet saknas.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
