Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 INDUSTRI TIDNINGEN NORDEN
101
inundation. Men som berget är beläget på en högland
•och bergaktig trakt, och ligger nästan 40 svenska mil
ifrån havet, kan ingen annan inundation än den
allmänna syndafloden få skulden därtill. Man kunde
kanske gissa, att detta berget, som tillförene varit
alldeles nedgravet i sanden, blivit genom vattnets häftiga
rörelse avsköljt och lämnat bart. Detta vore
sannerligen troligt, om hela landet däromkring vore slätt
—-men tvärtom, det är en mycket ojämn trakt, ej heller
finnes däromkring det minsta spår av sand, som blivit
förd eller annorstädes ifrån kastad. Det synes mig
därför mera sannolikt att tillskriva bergets ursprung eller
formation några underjordiska orsaker, som med
häftiga skakningar ändrat jordens facies på detta stället,
och lämnat berget således upphöjt och bart; emedan vi
hava intet exempel, som kunde komma oss att tänka
(om vi ville draga conclusion av dylika händelser) att
berget blivit allt igenom mineraliserat, så upphöjt och
naket, som det nu står. Det allenast är visst, att det
någon gång varit alldeles nedgravet i sanden. Om andra
particulariteter äro vi okunniga. Detta är så mycket
mera probabelt, som det synes vara överensstämmande
med förnuftet, än andra luxuriantia imaginaria
syste-mata, som mera tvinga sanningen än upplysa och föga
instämma med naturens lagar.
Vilken har härtills riktigt förklarat bergens
ursprung? Vi veta kanhända några particularia orsaker.
Men huru kunna vi därav draga gener ala slutsatser?
Djurben, som ofta finnas i bergens sprickor, visa, att
de blivit formerade pr causas ruinosas. Detta gör ej
tillfyllest att utreda, utan allenast att upplysa
saken.» —
Jag har alldeles icke tänkt uppå att nyttja mina
anmärkningar till annat än den nämnda privata
korrespondensen. Men sedan jag funnit, att herr doktor
Aschanius ganska mycket misstagit sig uti själva
bergets avtecknande och uti själva beskrivningen,
anföres några tankar, som med själva ortens och bergets
natur ingalunda äro överensstämmande, så har jag trott
mig vara allmänheten skyldig en säkrare underrättelse
om bergets anseende och själva ortens beskaffenhet,
och varav lärer finnas, att det i sig själv
förundransvärda Tabergets märkvärdigheter, icke äro vände på
rätta sidan, men att herr Aschanius, ävensom flera
andra, och även min förenämnde korrespondent, hållit
sig alldeles vid Tabergets ruiner, utan att gå längre
in i saken och undersöka bergets fasthet och oviginaira
klippans förhållande.
Till att om alltsammans giva så mycket redigare
begrepp, har jag hållit nödvändigt, att över hela trakten
upprätta en geografisk karta.
I. Belägenheten. Då man är på stora landsvägen,
stadd emellan Stigamo och Barnarp, som går igenom
ett jordstarkt hedländigt landskap med mycken fin mo
och djup sand, och vill vika av åt Taberget, % mil,
så begynner landmånen småningom att höja sig, och
formera några backländiga höjder, särdeles vid
Gran-arp. Därefter sänker landmånen något litet, men
återhämtar sig strax, med ett starkare, fast långsamt
stigande tills belt nära inemot Taberg, formerande där
en landhöjning, som vida övergår den landtrakt, där
landsvägen sträcker fram. Men rätt invid Taberget
stupar landmånen, helt djupt till en nog trång dal,
varigenom för sydöstra ändan av Taberget, där strömmen
framlöper, som med höga och starka vattenfall driver
Månsarps och Sanderyds masugnar.
Således lärer man av själva belägenheten kunna dö-
ma, om icke av annat, av vattendrag och svängningar
och krökningar, att orten måste vara, om icke klippfull,
dock mycket bergländig.
II. Sanden och den djupa mo, varav denna orten
överflödar, fordrar någon närmare uppmärksamhet,
sedan herr Aschanius i sin berättelse är något tveksam
vadan den härkommit. Hela den sandiga traktens vidd
och omkrets är jag, som jag allenast en encla gång
funnit, icke i stånd att utstaka. Men följande kan jag
dock för visso anmärka. Hela den 15 mil långa
Wätter-stranden, tillika med den där inom belägna Wisingsö
består nästan över allt av en djup sand. Allt ifrån
Hjo stad i Westergötland, intill Wättern, landsvägen
till Jönköping och som sträcker sig längs samma
sjö-strand på mer eller mindre avstånd, förefaller en
ganska jordstark landmån, ofta med de djupaste
sand-moar, vilka, ehuru de stundom avskäras med fastare
tillvallad jordmån, så förefaller ändå ganska sällan
på hela den trakten någon rätt stark bindande lera. Vid
Jönköping börjar det här framföre nämnda
nedländi-gare landskapet med allvar att taga vid, sträcker sig
förbi Barnarps, Stigamo och nästan allt utföre till
Svenarums gästgivaregård på landsvägen till Wrigstad
och Wäxiö, där det så småningom emot Svenarum
stannar i fast vall. En resande kan bäst determinera
besvärligheten av denna djupa sandiga vägen. Icke dess
mindre kan jag lägga till, att jag knappast vet mig
någonstädes i den inre delen av riket sett en så stor
längd och sträcka av djup sand som denna, helst den
trakten, som är emellan Jönköping förbi Barnarp och
Stigamo; ehuru orten skulle vara flaekländig, så sägs
ändå, särdeles omkring den därstädes framlöpande
strömmen och trakten kring Kråkebo masugn,
åtskilliga ställen, som man väl kan tillägga åtminstone 7 à
8 famnars djup sandgrund, eller vad bergsmän kalla
dam jord.
Härtill jag nu lägger, att ifrån Taberget från dess
norra och östra sida är ett alldeles öppet fält allt fram
till AVättern, ty de landhöjningar, som där emellan
kunna vara, äro emot Tabergets höjd helt ringa att
anse, så lärer man ej allenast lätt kunna föreställa sig,
vad verkan inunclationen uti den stora flodströmmen
kunnat hava på Taberget, dels med söndersprängande
av den branta klippan, dels med sands inskvalpande
och inblandande emellan de nedrasade bergsstyckena,
utan ock finna, att han ej behöver söka igen sandens
härkomst ifrån Oceanen eller någon havsstrand.
III. Själva Taberget begynner utmed den lilla
strömmen, som sades fraiiilöpa vid Tabergets fot, att strax
stiga upp igen med en så stark brant, att det med
största möda rätt fram kan bestigas, och då man
kommer längre upp blir det nästan en omöjlighet.
På denna branten ber jag mina läsare fästa
uppmärksamhet, emedan där förekomma de som gängse
varande järnmalmsbrotten; men för övrigt följa mig
vidare omkring, till att förut inhämta en tydelig
beskrivning om Tabergets vidd och läge.
Taberget är i sig själv en lång bergsträckning, som
till hela sin längd, innan den av någon dal för bägge
ändar termineras, kan ungefär sträcka sig en
fjärdedels mil i längden; men till sin högsta rygg kan den
ej stort mera räknas än 2 000 alnar eller högst % mil.
Begjmner man att anse denna bergsträckning på
längsta ändan, så ligger den i N. N. V. och är ej annat att
anse än som en lagom bergshöjning; men småningom
begynner den att stiga mot S. S. O., yttrar sig med
en tämligen hög rygg, och åter sänker sig något litet,
men reser sig strax därpå och formerar till slut den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
