- Project Runeberg -  Industritidningen Norden / Femtiosjunde årgången, 1929 /
141

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

62 INDUSTRI TIDNINGEN NORDEN

141

daföreteelse med centralkvarter i Pekings universitet.
Då rörelsens huvuduppgift lär vara utrotandet av all
auktoritet, så kan med visst fog .spörjas, huruledes man
ämnar i fortsättningen hålla ihop det gamla Kina såsom
en statsbildning eller åtminstone såsom ett kulturellt
helt. Faktum är emellertid — om mr Hutchinsons
iakttagelser peka rätt — att det är »renässansrörelsen» som
för närvarande i en eller annan form står som utgivare
av Kinas mest betydande tidningar och tidskrifter.

Rörelsen har tagit sig an en kommunikationsteknisk
uppgift av utomordentlig betydelse, nämligen det
litterära skriftspråkets, Wen Changs, reformering till
överensstämmelse med samtalsspråket, Kuo-yü. Endast den
speciellt lärde kan skriva Wen Chang, vilket för
vanligt s. k. studerat folk är för svårbegripligt.

Naturligtvis möttes denna nyhet, säger mr
Hutchinson, på sina håll av bittert motstånd, men när »Den
kinesiska filosofins historia», författad av doktor Hu Shih
med användande av den nya litterära stilen, förenklad
men dock med värdighet i formen, utkom i
bokmarknaden —■ även just för att visa det nya skriftspråkets
användbarhet för varje slag av litteratur — blev det
arbetet det lättast sålda i bokmarknaden. I början av

1927 voro redan inemot 300 periodiska skrifter
avfattade enligt den nya stilen, och det ser ut som om
Kuo-yü avgjort hävdat sin överlägsenhet över det gamla
Wen Chang.

Den närmast liggande praktiska avsikten med
Kuo-yü, »det nationella, fonetiska skriftspråket», var att
skapa ett system eller en sats skrifttecken, medelst vilka
varje kinesiskt skolbarn kunde läras maindarinspråket
med ett och samma uttal över hela landet. I synnerhet
är det missionärerna och de mest bildade ämbetsmännen,
som uträtta det praktiska arbetet inom
»renässansrörelsen». Graden av skriftens resp. tryckets förenkling
inses i någon mån av det förhållandet att man med 39
skrifttecken vill ersätta de mer än 200 skriftrötter
(motsvarande det västerländska alfabetet), varav de
kinesiska skrifttecknen äro bildade.1

Men, anmärker Hutchinson, det kommer att krävas
lång tid för att övertyga 400 miljoner människor, att
vad en liten grupp reformivrare uppfunnit är bättre
än de vises alltsedan uråldrig tid vördade skrifttecken.

Chr. S.

1 De s. k. stamorden uppgå till ett antal av omkr. 500.

De båda kusinernas resa genom Roslags bergslag 1807.

(Meddelat av Pehr Johnsson.)

Vi meddelade år 1926 en del av de båda »kusinerna»
— myntguardieren Petter Jacob Hjelm och professorn
Johan Henrik Gistréns — resa genom Roslagens
bergslager 1807. I fortsättningen förekommer, efter
manuskriptet i Lunds universitetsbibliotek, slutet av samma

reseskildring, som ur flera synpunkter har sitt intresse.

*



»Forsmarks bruk är utan allt tvivel det ordentligaste
och mest städade av alla bruk i Roslagen och även i
hela riket. Allt är där liksom nytt och i fullt stånd.
Vid ankomsten finner man kyrkan nybyggd, vilket
tempel eller torn ligger fritt, mitt för alléen, på vars
bägge sidor smedernas hus och själva smedjan ligga,
och, då man kommer på andra sidan strömmen, stora
huset med sina flyglar, som har kyrkan framför sig i
fonden av alléen, och är onekligen den ansenligaste av
alla i orten. På vänster hand kör man förbi huset upp
till värdshuset, som ej är synnerligen att skryta med.
Vi drogo därin just då betjäningen höll på att äta
middag och voro så hungriga, att vi ock måste äta innan
vi kunde gå något omkring. Det var ock så varmt, att
vi gärna sutto inne något den tiden på dagen. Men
greven spatserade likväl ute på gärdet med
inspektören. Då vi vågade oss ut ur kojan mötte oss en stor
järngallerport mot trädgården genom en mindre port
och besågs den och parken, som därmed är förenad och
har många broar och kanaler, holmar, eremitage!-,
grottor och obelisker, vars påskrifter Radloff till en del
anför (i sin beskr. över Roslagen), men resten hade
vi ej tillfälle att avskriva. Vi gingo sedan upp i
kyrkan och funno den skön för sin enkelhet. Altaret
utgöres av en fristående sarkofage, som tjänar till
prydnad för familjens grav, vilken är inunder, med ett

förgyllt kors ovanpå. På ena sidan av altaret är
orgelverket och på andra sidan sakristian med predikstolen,
allt inne i kyrkan och utan utbyggnad. I tornet
uppöver klockorna är en salong med tolv fönster omkring,
rymlig nog, då uppgången igenlägges, varifrån
utsikten är rätt täck och sträcker sig utåt Norrboda, men
är på landsidan ej så vidsträckt. Man tecknar här sina
namn i en bok, som börjar med kyrkans grundläggning
av konungen 1794 och är sedermera fortsatt av alla.
som besökt stället. Vi tecknade också våra namn däri.
Kyrkan står på en hög granitfot med en plan runt
omkring och igenstänges på allésidan av ett järnstaket
med galler och dörrar, så att ingen kan komma till
henne utan genom dessa.

Innan avresan gjorde jag ett besök hos greven och
presidenten uppe i stora huset, som är rätt propert och
rymligt inuti. Han hade ännu ej hunnit svalna efter
promenaden, och i sanning var det rätt varmt. Jag
undskyllde reskamraten, som ej infann sig, och greven
sade, att Gistrén är rätt elak. Jag drack ett par glas av
excellensens svagdricka, som nu smakade gudomligt.
På värdshuset hade de ock gott dricka. Grevinnan och
fröken voro ock ute och den senare kom in till greven
under det jag var inne. Baron Åkerhielm anlände även
dit. Vår skjutsbonde hade väntat på oss och var nu
nöjd att få transportera oss till Frebbenbo och släppa
oss där. Under vägen hade vi Berkinge masugn på
vänstra handen ett stycke från vägen. Vi måste betala
för oss att slippa igenom en låst grind, inrättad för
brukets säkerhet i anseende till järn och kol. Hästar
fingo vi snart i Frebbenbo till Leufsta, en mil. Men
gamle skjutsbonden kunde aldrig få nog, utan reste
bort i vredesmod och svor mellan tänderna så långt vi
kunde höra honom. Folket här skrattade åt honom och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:02:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/indunord/1929/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free