Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
INDUSTRITID N INGEN NORDEN
efter varandra i den mån föryngringen av det föregående
hygget skett.
Å områden, där trädtopparna äro glest besatta med
grenar, t. ex. i tallbestånd, är det tillräckligt om endast
grenarna förkortas, vilket minskar vindens böjande
kraft.
Metoden koncentreras på en förändring av
naturkrafterna, nämligen på ett skydd mot luftströmmarnas
skadegörande inverkan på cle levande trädens massa. Detta
är icke ett forstligt, utan ett tekniskt förfaringssätt —
framhåller uppfinnaren — vars följder visa sig
omedelbart, då resultaten av forstliga åtgärder bliva synliga
först efter lång tid, oavsett att dessa senare icke kunna
vidtagas i medelhöga bergs- och fjälltrakter på grund
av klimatologiska och naturorsaker. Förfaringssättet
kan användas i synnerhet å äldre skogsmarker och är
sålunda ett helt annat än cle forstliga åtgärder med
samma ändamål, som lämpa sig till utförande endast då
frågan är om ungskog. Skillnaden mellan detta och
kända forstliga förfaringssätt är ungefär följande.
Den förevarande metoden verkar omedelbart — heter
det, lämpar sig för användning också av varje äldre
skogsområde, i det dess verkan närmast koncentrerar sig
på ytan, på vilken vinden mest verkar, nämligen
topparna och därigenom indirekt ökar rotsystemets stadga,
tjänar icke endast till att förbereda ett hygge, utan i
synnerhet till att bevara ett för hygge ännu omoget
område, tills skogen å detta uppnått planmässig mognad,
och kan användas såväl inom ett skogsområde som också
å dess kanter, oberoende av åt vilket håll denna kant
sluttar.
Ris.
Krupps rostfria stål.
Teknikens utveckling och användningen av
icke-järnmetaller i förening med deras egenskaper har i
många fall gjort råvarorna inom järn- och stålindustrin
rangen stridig, så att det syns begripligt om man med
tillhjälp av den modärna forskningen sökt förläna
järnet och stålet nya egenskaper och expansera nämnda
metallers användningsområden. Stora bekymmer
förorsakades länge de järnbearbetande industrierna av
angreppet på järn och stål genom luften, genom
fuktigheten, syror och andra flytande ämnen, där andra
metaller, företrädesvis kopparn, oinskränkt syntes behålla
herraväldet. Att göra järnet och stålet lika
motståndskraftigt som kopparn, dvs att lösa korrosionsfrågan helt
eller delvis, hava forskarna inom skilda industriländer
ivrigt bemödat sig om, och deras ansträngningar ha
också slutligen krönts med framgång. På grund av
legeringsmetallurgins höga ståndpunkt kan man nu
välja råämnen inom järn- och stålgruppen för
användningsändamål, som för några årtionden sedan skulle
ansetts omöjliga. Medan det i England huvudsakligast
var Hatfield och Brearly, som bragte detta viktiga
problem närmare sin lösning, var det i Tyskland Friedr.
Krupp A.-G. i Essen, som förstod att vinna en
vittgående klarhet om det rostfria stålets problem och
förskaffa stålet nya möjligheter i människans tjänst.
Krupps första försök skedde 1909. Arbetena fortsattes
sedan planmässigt och ledde snart till patenter.
I allmänhet hade man ansett stål mecl hög nickelhalt
som rostsäkrast. I detta hänseende slog Krupp in på en
ny väg, i det han lade huvudvikten på hög kromhalt.
Resultatet blev sådant, att dessa nya stålslag, som under
årens lopp ständigt förbättrades till sin
sammansättning och behandling, blevo avsevärt överlägsna
nickel-stålen med avseende på rostfrihet såväl som på
motståndsförmåga mot varje annan art av korrosion,
varjämte de besitta framstående hållfasthetsegenskaper. Av
dessa kruppska icke-rostande stål kan man särskilja två
huvudgrupper: stål med 13—15 % krom och något
nickel, och stål med 18—25 % krom och en
nickelmedelhalt. De båda grupperna äro mecl avseende på sina
fysikaliska och kemiska egenskaper mycket olika varandra.
De till första gruppen hörande stålen, VM-stålen, visa
liknande hållfasthetsegenskaper som de som
byggnadsstål använda kromnickelstålen, under det att den andra
gruppens stål, V A-stålen, förutom sin motståndskraf-
tighet mot korrosion även känneteckna sig för sin höga
förslitningshållfasthet. VM-stålen äro magnetiserbara,
V A-stålen däremot omagnetiska. Båda dessa arter av
rostfritt stål kunna användas för olika ändamål
alltefter sina egenskaper.
För maskindelar mecl höga mekaniska krav, såsom
ångturbinsskovlar, axlar, kolvstänger, ventilspindlar,
sågblad, kul- och rullager osv, skall man tillgripa
VM-stålen, som i seghärdat tillstånd låta sig bearbeta som
vanligt stål av likvärdig hållfasthet. Alltefter sin
sammansättning indelas dessa VM-stål i särskilda
undergrupper, såsom V1M-, V3M- och V5M-stål, som även
besitta olika hållfasthetsegenskaper. De högsta
egenskaperna i denna grupp äger VlM-stålet i seghärdat skick
mecl en sträckhållfasthet av 80 kg/kvmm, en tänjbarhet
av 14 %, en kontraktion av 50 % och ett Brinelltal av
240. Varmbehandlingen inverkar i stor utsträckning på
egenskaperna; så är det t. ex. möjligt att i det
seg-härdade V5M-stålet genom anlöpning vid 550° uppnå
en sträckhållfasthet av 99,1 kg/kvmm vid Brinelltalet
300. Genom höjning av anlöpningstemperaturen till
700° sänker man sträckhållfastheten till 75,8 kg/kvmm
och Brinelltalet till 210, under det att tänjbarheten
stigit från 11,3 till 16,7 %. Genom anlöpning vid 600°
och 650° erhålles motsvarande mellantak
Anmärkningsvärt och viktigt för användningen av dessa stål
vid högre temperaturer är deras förhållande vid dessa
temperaturer. Det seghärdacle VlM-stålet med 81,5
kg/kvmm sträckhållfasthet besitter vid 200° fortfarande
76,8, vid 300° 75,1, vid 400° ännu 66,5 och vid 500°
en sträckhållfasthet av 49,2 kg/kvmm. Även cle andra
till denna grupp hörande stålens förhållande är
anmärkningsvärt, i det att t. ex. det härdade och vid 370°
an-löpta V3M-stålet, med 156 kg/kvmm sträckhållfasthet
vid rumstemperatur, vid 500° fortfarande uppvisar en
hållfasthet av 134 kg/kvmm. Om varmbehandlingen
av dessa stål kan sägas, att de kunna smidas, glödgas,
härdas och seghärdas. Vid smidning förvärmes stålet
långsamt till 800° och bringas sedan fort till en
smid-ningstemperatur av 1 100—1 150°. Om smidesarbetet
ej är slutfört vid 900°, upphettas på nytt. Efter
smidningen låter man stålet långsamt kallna. Önskar man
ett mjukt stål, så bringas clet till glödning och detta
långsamt och likformigt till 750—780°, varpå man
låter det svalna i ugnen eller i luften. Vill man däremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
