Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
INDUSTRITID N INGEN NORDEN
eller ett dubbelt G och på den andra 00 eller ett
dubbelt O, varmed vår regerande konung och stiftets
förman doktor Olof Osander förstås. Denna reparation
har nuvarande gymnasierektorn Carl Ingerman
besörjt.
Den 29 augusti. Vid Östregård har herr kamrer
Kroger artigt betjänt sig av belägenheten, nedanför dess
husbehovskvarn, till inrättning av dammar, den ena
över den andra, likväl icke grävda eller vidare med
konst gjorda, än att gemenskap dem emellan är gjord
genom bottenrännor, som kunna öppnas eller tillslutas,
efter behov och behag, och sådana avfallsrännor, att
därigenom det överflödiga vattnet kan avföras, och
man kan även tömma utdammen, till vilken ända galler
äro satta uti dem, att hålla kvar fisken. I dessa med
konst gjorda sjöar är all slags fisk, som vanligen här
fås och upptages med not. Vid infallande vår- eller
höstflöde är en kanal grävd till vattnets avlopp
på det sätt, att fisken ej följer med. Vid denna gård,
som är % mtl rusthåll, sås emellan 30 å 40 t: r årligen,
vårsäde. Höstsädet har icke velat lyckas. Här göres
och årligen nya åkerintager.
Den 31 augusti. Husaby bruk. Vid detta har man
nu icke på femton år gjutit några kanoner. Det var
därför icke unöjligt att få se processen därmed, varför
man fick nöja sig med en mager berättelse från en
korpulent själ. Stora kar grävas ner i sanden framför
utstakningshålet, vari styckena stå rätt upp och ned,
då de bli gjutna. Detta sker även i sand, varmed karen
fyllas, och i vilken, fuktad, träklabbar nedsättas, sedan
de blivit svarvade i den farm, som stycket skall få.
När nu träklossen tages bort, och den delen av
kanonen, som är nedanför fängehålet, vilken kallas druva,
blivit gjord, jämte en pelare av sand mitt uti, för att få
någon öppning uti stycket, så gjutes järnet uti. Man
hade nyligen försökt att gjuta små stycken på det
sättet, att halva stycket formerades i ett och hälften i ett
annat sandställe, som lades på varandra och järnet
gjöts därin. Men det hade icke lyckats, förmodligen av
brist på erforderliga lufthål, dem man icke hade gjort.
Då kakelugnslister gjutas sker det även med två
sandlådor, som läggas på varandra och list formen, som
sedermera tages bort när sanden fått stadga sig,
liggande till hälften i vardera. Därvid äro inga andra hål
än det som gjutes igenom, som är vid ena ändan, och
varifrån lådorna litet luta åt den andra, men det går
ändå lika bra, och luften måste tränga sig igenom
sanden ut. Detta bestyrkes därav, att det tar eld i
trälådorna. Vid kakelugnars gjutning rinner järnet ur
stället till formarne, men vid listgjutningen gjutes det med
slevar, som äro med ler överdragna. Gjutningen sker
då i sand, som är fuktad och den ritning intryckt, som
kakelugnen skall få. Där över siktas alekol. Var skiva
måste vara efter vattenpass avvägd och fullkomligen
horisontell innan ritningen tryckes in, vilken är
upphöjt utskuren i trä. Järnet ledes genom rännan till alla
formarne i sanden, vilka stängas med järnspadar,
beslagna med ler. De formar, som äro näst intill
ställ-öppningen, fyllas först. Emellertid hindras järnet
medelst en spade att komma längre förrän den blivit
full; då flyttas samma spade så, att han hindrar järnet
dit in mera, utan till en annan form.
Den, som skall flytta spadarna, har en grov
linne-kolt, med lösa, vida ärmar, som är helt våt och har
den helt ned för ögonen. Genom ett såll, med långt
skaft på, strös sand ovan på järnet, sedan ytan stelnat,
för att döva hettan.
Masugnen gick nu, efter sex veckor, men kan i år
ej drivas mera än fem till, i brist på kol, som i vintras
ej kunde framköras. Annars plägar han gå ordinärt i
20 veckor. Här nyttjas åtskillig malm, som tages på
bottnen i sjöarna Salen, Wederslöf, Snuggen, mfl.
Åsne- och Salmalmen nyttjades nu på det sättet, att
man tar 8 skäppor Åsne, 5 skäppor Salemalm, 12
tunnor kol, l1/^ skeppa grönsten såsom fluss till var
uppsättning. Masugnen är 14 alnar djup, 7 kvarter vid i
diameter ovan till och kupig mitt på. Stallet kunde
ingen ge mått på. Malmen brukar man helst upptaga om
vintern, då hål göres på isen, på det ställe man
förmodar någon malm skall vara, vilket är allestädes. Då
samlas han ihop med en lång träraka, som är spetsad
på bägge ändarna åt båda och öses med densamma i ett
såll, vars stomme är av järn och botten av rötter eller
vide, vilket fästas i därtill gjorda hål i nedersta
kanten. En stör eller lång stång klyves i ena ändan i tre
delar, vilka fästas i sållet, och då sållas sanden ifrån
den upptagna malmen, som sedan tages upp, lägges
uti ett annat såll med handtag uti, där han vidare
sållas över ett annat hål och oartade stenar utplockas.
Sådan föres han till någon ö eller land, till sommaren,
då han med pråmar föres fram och är färdig att
nyttjas. De bruka att bygga sig kojor på isen av granris,
då malm tages om vintern.
Här gjutes ock grytor. Malmen, varöver kärnan
svarvas, är vriden och virad omkring träklossen. Stora
kittlar av 20 kannerum göras av järn, vartill nyttjas
en förut stöpt järnkrans av den vidd grytan skall vara,
och varefter hon sedan randas. Ler fästas vid andra
sidan, som är något ojämn eller med små taggar
försedd, så att vid ena kanten är en lervägg gående i den
bukt, som grytan skall bli djup, och vid den yttre
kanten en annan. Mellan bägge är ett rum, som järnet
rinner uti, och gör grytans tjocklek. Allt detta är
nedsatt i sand under gjutningen.
Diö bruk sades alldeles ligga nere, även så Ryds
bruk, men malmarterna, som där nyttjades, lovades
till-handakomma.
Den 1 september. I betraktande av de sista halmtak,
som uppe i landet göras, har man varit betänkt på att
lära denna konsten här på orten, efter det man icke
kommit till Sunnerbo härad eller Skåne, där de ännu
bättre göras. Då gavlen inpassas, upphuggas de s. k.
»bjuråsar» vid ändan av stockarne och tränagel slås
in utanför. Dessa åsar ligga längs efter ladräckan, till
1 alns längd ifrån varandra och äro bättre än
stånd-raftar. Man begynner nerifrån och lägger därifrån ett
varv halm av den tjocklek man vill ha på taket. Detta
bindes till på det sättet, att en raft lägges ovan på
halmen, ovan på bjuråsen, och bindes genom halmen vid
bjuråsen med en vidja, varvid aktas att vidjan tages
upp genom samma hål, som hon trädes ned. Därpå drar
man åt något och jämnar sedan med täckrakan i
stubben, att det blir slätt och jämnt, varefter det starkare
åtbindes. Sedan det blivit bundet över hela takräckan,
lägges ett annat varv på tämligen tjockt, vilket på
samma sätt som förr, fast i början löst, bindes och
drives sedan med täckrakan, att det ena strået slutar efter
det andra, varvid aktas, att det blir jämnt över allt, och
emellan var tillbindning en alns rum. Slutligen drar
man bättre till och fortfar därmed över hela taket.
Halmen behöver ej vara så mycket strid, isynnerhet till
ryggningen, som göres bäst lika som ett höfång, med
rivan, och lägges tvärt över, sedan bägge taken
kommit nära varandra. Denna ryggning kan göras av ljung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
