Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
ner av flera slag och var äldre än Oisens verkstad.
Olsen själv hade varit anställd hos Riehle Brothers innan
han etablerade egen verkstad.
Till Altoona.
I början av år 1889 erhöll jag ett brev från en
skolkamrat vid Tekniska skolan i Stockholm. Han hade
arbetat i Pittsburg, Pa., och hade nu lyckats erhålla
anställning som maskinritare vid
Pennsylvania-järnvä-gens ritkontor i Altoona, Pa., och rådde mig att även
söka anställning där. Detta gjorde jag och lyckades.
Altoona (1 161 fot eller 348 m över havet) ligger som
bekant uppe i Alleghanybergen nedanför den beryktade
Horse Shoe Bend (Hästskokurvan) och här var
huvudkvarteret för all rullande materiel för
Pennsylvania-järnvägssystemet. En svensk ingenjör Collin var master
mechanic (verkmästare) vid dessa verkstäder under
en tid, men så inrättades a mechanical engineers office
(ett ingenjörskontor) och ritkontor och Collin blev dess
första chef. På den tiden funnos endast ett fåtal
tekniska skolor i Förenta staterna, och de flesta tyska
ingenjörer hade anställning vid den då pågående
industrialiseringen i hemlandet. Fältet var således öppet för
de svenska ingenjörerna och de intogo en verkligen
dominerande ställning på de flesta större ritkontoren i
landet. Så var det i Altoona, där av omkring tjugofem
ritare endast sex voro amerikaner, två tyskar, en
holländare och en schweizare. Chefen för kontoret var
svensk, Axel Vogt och så var the chief draftsman
(ritkontorschefen) Charles Lindström (sändes över
med Bolinders utställning till Philadelphiautställningen
1876 och stannade i landet). Collin hade avlidit några
år före min ankomst till Altoona. Arbetet här var
mycket lärorikt och som ritkontorets tid var från klockan
åtta till tolv och ett till klockan fyra på eftermiddagen,
och då vi ritare hade tillåtelse att besöka alla
järnvägens verkstäder, och då såväl lokomotiv som vagnar
nybyggdes i dessa verkstäder, var det mycket att se
och lära där. På våren eller försommaren det året, 1889,
inträffade den dittills och som jag tror den hittills
största katastrofen i Förenta staterna, näst krigen
naturligtvis. Det var The Johnstown flood, då mellan tre
och fyra tusen människor omkommo. På andra
sluttningen av Alleghany-bergen från Altoona räknat var
en omkring 75 fot hög grusdamm uppförd mellan två
höjder för att dämma upp en bergflod och därmedelst
bilda en sjö. Det var kapitalister från Pittsburgh, som
inköpt trakten, byggt dammen, anlagt ett klubbhus
och byggt sina sommarvillor där. Hur länge sedan
detta arbete pågick vet jag icke, men en dag, i maj
månad om jag minnes rätt, föll ovanligt våldsamt regn,
vattnet i sjön gick över dammen, gruset sköljdes bort
och vattenmassan störtade utför floden, sopande bort
broar och ett lokomotivstall av tegel, som låg i vägen,
och kastade lokomotiv och tendrar vida omkring, —
och så kom vattnet till staden. Läget är rätt
egendomligt. Platsen är innesluten av höga berg med endast
smala öppningar för de två strömmarnas, South förk
och Connemough, inträde och förening, varefter vattnet
fortsatte för att slutligen utfalla i Alleghany river. Vid
den punkt, där strömmarna från bergen förenades, var
en stenbro med flera valv, byggd av
Pennsylvania-järnvägen. Bron var byggd snett över floden och
omkring femton eller tjugo fot hög. Då flodvågen
träffade de första trähusen (endast få tegelhus funnos där
på den tiden) slogos dessa mot andra, men stenbron
bildade en damm mot de kringvräkta husen och en sjö
bildades, i vilken människorna drunknade. Militär
utkommenderades till platsen och en tältstad uppsattes
för de överlevande, och livsmedel och förnödenheter
tillströmmade från alla håll. Järnvägstrafiken genom det
översvämmade distriktet var avbruten för ett par
veckor. Vi på ritkontoret tillätos först icke besöka
Johnstown, men så en söndag erhöllo vi tillstånd att besöka
området. Den spolierade dammen var det första, som
intresserade oss. Som förut nämnts var den helt enkelt
en ofantlig grusbank, och så snart vattnet gått över
toppen och börjat strömma ned på baksidan, sköljdes
gruset bort och vattenmassan störtade som en lavin
mellan de höga bergsidorna utför den starkt lutande
flodbottnen. Vi funno även orsaken till katastrofen. För
att avleda vattnet från sjön hade man i ett
sandstenslager vid passande höjd huggit ut en area, som det
antogs tillräcklig att avleda allt inkommande vatten, som
sedan i kaskader leddes ned ett stycke vid sidan av
dammen. Den dagen, då det våldsamma regnandet
inträffade, var avloppet ej tillräckligt, utan sjöns yta
steg över dammens krön med den oundvikliga följden,
att gruset spolades bort och hela vattenmassan
strömmade genom den ravinartade terrängen ned mot staden.
Cambria stålverk låg invid stenbron, men på andra
sidan järnvägsbanken och undgick därigenom en
svårare förödelse; det tog dock flera veckors tid innan
arbetet åter kunde upptagas. Under senare år har jag
flera gånger haft tillfälle besöka dessa stålverk och
lägga märke till gjorda framsteg. På kyrkogården var
rest ett större monument med inskription, att det rests
till minne av dem, vilkas gravar försvunno vid den
stora översvämningen 1889. Den ödesdigra dammen har
ej återuppbyggts och Pittsburghs invånare ha sökt sig
andra ställen för sin sommarvistelse.
Det må vara av intresse att nämna något om
avlöning på ritkontoret. Det första steget var femtiofem
dollars i månaden och efter ett års arbete höjdes detta
automatiskt till sextiofem dollars och där stod man.
Yngre män stannade därför icke längre än ett eller
två år och det var därför en stark cirkulation. Det
torde nog vara så, att de flesta svenska ritare då och
under ett antal år sedermera kortare eller längre tid
arbetat på Altoonakontoret. En svensk ritare under min
vistelse där hade arbetat under Collins chefskap och
stod fortfarande kvar med sina sextiofem dollars i
månaden, men som han hade familj och många barn, var
det svårt för honom att byta plats. Han erhöll dock
sedermera bättre villkor på Santa Fee-banans ritkontor
i Topeka, Kansas, där den svenske ingenjören
Grafström var chef. Axel Flodenberg — det var ritarens
namn — var före sin avresa till Förenta staterna
verkmästare vid Karlstads -mekaniska verkstad. Efter vad
jag hört avled han i Topeka för några år sedan. Med
Grafström sammanträffade jag flera gånger. Han var
en lång siratlig herre, alltid ytterst omsorgsfull med
sin klädsel. Hans amerikanska vänner kallade honom
»The Count», »greven», och han var särdeles bemärkt
och omtyckt, ehuru han icke var någon vältalare i
amerikansk stil. Jag sammanträffade med honom flera
gånger och har särskild anledning att med rörelse
minnas mannen.
En hjältes ingenjörsbragd och död.
Omkring år 1898, jag minnes ej årtalet, hemsöktes
Topeka av en mycket svår olycka. Kansas River eller
Kow River flyter förbi Topeka och utfaller i Missouri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
