Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
indüstritidningen norden
Fig. 2. South Broad Street i Philadelphia. I bakgranden tornet
på City Hall, 550 ft högt. Foto förf.
kände någon ledig ritare, så uppmanade han mig att
söka platsen. Efter en vecka var jag där och jag har
aldrig sedan haft någon känning av malaria. Min bror
lämnade Cincinnati ett par månader senare och undslapp
några vidare svårigheter från våra erfarenheter där.
Kort jobb på ritkontor i Dunkirk.
Eftersommaren år 1892 började jag således mitt
arbete på Brooks lokomotivverkstads ritkontor i
Dunkirk. Staden (576 fot över havet) är rätt gammal i
U. S. A:s historia och var en tid av mera betydelse
än Buffalo, såsom förut är nämnt på tal om
Eriejärn-vägen. Lake Shore-järnvägen följer stranden av Lake
Erie från Buffalo till Cleveland, O., och går därifrån
till Chicago. Numera är denna järnväg dubbelspårig
och utgör en del av The New York Central System
och likaså ha Brooks lokomotiv verkstäder uppgått i
The American Locomotive Co.
Chefen för ritkontoret var engelsman, John Player,
en rätt egendomlig karaktär, som ej kunde behärska
sitt begär efter whisky, men var initiativrik och
energisk i sitt arbete. Lokomotivbyggandet där som på
andra ställen utfördes traditionsmässigt och de
erforderliga ritningarna voro enkla och få. Nu förestod
världsutställningen i Chicago år 1893 och alla
lokomotiv-byggare i landet gjorde stora ansträngningar att
överträffa varandra. Tendensen var att öka vikt och styrka
hos den rullande materielen såväl som körhastighet,
och för de större städerna började det visa sig önskvärt
att konstruera lokomotiv särskilt lämpliga för
persontåg för kortare distanser mellan förstäderna och
storstaden. De planerade lokomotiven för utställningen
utgjordes av ett expresslokomotiv, ett godstågslok och
ett lokomotiv för suburban persontåg. Det mesta
ritarbe-tet för detta lokomotiv ■ föll på min lott.
Chicago.
I oktober månad sommaren 1893 blev det emellertid
slut med arbetet på ritkontoret och de flesta av oss
avskedades. Jag reste då till Chicago och bodde på
hotell »Stockholm», där jag betalade en dollar och
femtio cents i veckan för ett rum. Hotellet ligger vid
Chicago avenue, på den tiden »Svenska bondegatan»
och trakten var till stor del bebodd av svenskar. Där
funnos flera svenska restauranter eller kanske rättare
matställen och man kunde där äta sig mätt, hur
hungrig man än var, för femton cents. Ett stort bord längs
rummet var belastat med stora fat med kött och potatis
eller vad det kunde vara, och stora tillbringare fyllda
med skummjölk. Man tog plats vid bordet och hjälpte
sig själv eller grannen och ingen såg, om man åt
mycket eller litet. Kaffe i stora koppar och skorpor i korgar
hörde till festen. Detta var en storartad kontrast mot
njuggheten i boardinghusen eller de enklare vanligga
restauranterna, och förklaringen är väl den, att
födoämnena på den tiden voro så billiga, då inga »cold storages»
funnos och knappast några »commission men» eller
mellanhänder, och farmarna sålde sina produkter på
torgen. Trafiken på Lake Michigan var vida livligare
än nu och staten Michigan utefter sjön hade Chicago
som en viktig avsättningsort för sina lantmannaprodukter.
Chicago Stock Yards på den tiden hade heller icke
samma möjligheter att tillgodogöra sig alla produkter
av sin verksamhet som nu. Kött och sådant måste
därför konsumeras inom ett trängre område. Det taltes
om att »ribs» av de slaktade svinen gåvos bort eller
såldes för några cents skålpundet. Det feta fläsket
saltades in och skeppades till de norrländska skogarna och
liknande trakter. I Chicago funnos då två
spårvägs-linjer för kabeldrift, State street och Milwaukee ave.,
och en luft- eller pelarbana från Congress str. till
utställningsfältet var just fullbordad. På denna arbetade
Fordny ånglokomotiv, eldade med antracitstenkol för
att röka mindre, men det blev så mycket mera aska,
som regnade ned på köksbalkonger och trappor.
Banan gick nämligen i en gränd och kallades därför »Ally
L elevated» enär gränden utgjorde det längsta benet i
bokstaven L och det kortaste slutpunkten i 63: dje gatan och
expositionsfältet. De övriga spårvägslinjerna använde
hästar som vanligt. Här såg jag inga mulåsnor såsom i
Philadelphia. Illinois Central-järnvägen, som går på
stranden av Lake Michigan till stationen nära centrum av
staden, hade en storartad persontrafik till utställningen,
där den hade en särskild bangård. Jag åkte dock
på pelarbanan till utställningen varje morgon under
hela november månad och var där, då borgmästaren
Carter Harrison för sista gången drog i kläppen till
den stora kyrkklockan, som utgjorde ett av utställ-
Fig. 3. Niagara, den amerikanska delen av fallet. Fotot taget av
förf. från Goat Island.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
