Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253 INDUSTRITID N INGEN NORDEN
ningsföremålen och användes vid särskilt högtidliga
tillfällen. Kort därefter blev borgmästaren skjuten och
dödad av en man, som sökte någon politisk syssla.
Det må här anmärkas att vår landsman John
Ericson då var ritare på ett kontor i stadshuset och att
Har-risons son, som var jämnårig med Ericson, hade blivit
»chum» (särskilt god vän) med honom, och då unge
Harrison sedermera blev borgmästare, utnämnde han
Ericson till stadsingenjör. Senare ställdes denna plats
under »Civil service» dvs kompetensen till platsen
skulle bedömas av en kommission särskilt tillsatt för
ändamålet. Platsen annonserades ledig för sökande över
hela landet, men endast några få tävlande anmälde sig
och Ericson avgick med segern. Teoretiskt kan en man
så antagen ej avskedas utan domstols utslag för
oduglighet eller tjänstefel, men även detta kan kringgås av dem,
som makten hava, vilken bittra erfarenhet Ericson
gjorde mot slutet av sin långa tjänstgöring som
stadsingenjör för Chicago. År 1919 var ombyte i City Hall,
som vanligt vart fjärde år. En av de politiska
»arbetarna» gjorde anspråk på stadsingenjörsplatsen och
Ericson trängdes ut. För att undvika domstols
undersökning i saken, fogade sig Ericson efter vederbörandes
önskningar och erhöll fortfarande sin lön som
stadsingenjör (8 000 dollars, om jag minnes rätt). Han uppsatte nu
ett privatkontor, som konsulterande ingenjör och
erhöll som klient staden Cleveland, O., där stora arbeten
för vattensystemet pågingo. Den utnämnde
stadsingenjören gjorde sig dock inom kort omöjlig och för att bli
utav med honom anordnades åter en kommission för
civil service och en kompetent civilingenjör sattes upp
emot den »utnämnde» och det kunde ej bli frågo om
utgången. Den nye stadsingenjören höll platsen till
år 1923, då nytt politiskt ombyte i stadshuset ägde
rum och Ericson återsattes i sin föregående tjänst
som stadsingenjör, vilken plats han innehade till sin
död, vintern 1927.
Efter denna avvikelse låt oss gå tillbaka till
världsutställningen 1893. Verkligt dåliga tider hade nu
inträtt och det började se bekymmersamt ut. Så erhöll
jag en dag ett brev från John Player, chefen på
ritkontoret i Dunkirk. En man på Röck Island-banans
kontor hade gjort förfrågan om en kompetent ritare
att taga hans plats för några månader, enär han skulle
resa till Europa. Jag gick upp till kontoret och fann
att mannen ifråga var en landsman John Lejonmarck
från Sala silvergruvor i Västmanland. Han hade just
gift sig och skulle företaga sin bröllopsresa till
hemlandet. Jag blev naturligtvis mycket glad över detta
oväntade tillfälle till arbete. Ritkontoret var ej stort:
tre unga män, två av dem svensk-amerikaner, och det
tillkom mig att göra det egentliga ritarbetet.
Verkstaden för lokomotiven var ganska stor och
välutrustad, så att där byggdes nya lokomotiv såväl som
reparerades gamla. Vagnsverkstäderna voro även
betydande och nya passagerarevagnar såväl som
godsvagnar byggdes vid sidan av reparationsarbetet. Som
jag hade erfarenhet av allt sådant arbete, mötte det
inga svårigheter att fylla platsen, och då Lejonmarck
återkom på vårsidan, fann han allt i ordning, och jag
stod där åter utan arbete. Då hade tiderna ytterligare
försämrats och som jag hade en gift bror i Röck
Island, 111. invid Mississippifloden, ansågs det bäst att
där avbida bättre tider eller tillfälle att erhålla arbete.
På den tiden existerade ett populärt magasin för
järnvägsmän »Locomotive Engineering». Denna, tidskrift
satte igång en tävlan för de bästa anordningarna på
lokomotiv och tender med avseende på bekvämlighet
Fig. 4. Broar nedanför Niagara. Till vänster järnvägsbro, t. h.
kombinerad (dubbeldäckad) järnvägs- och landsvägsbro. Foto förf.
och säkerhet för förare och eldare, och jag arbetade ut
ett förslag och ritningar, varmed jag lyckades erhålla
ett pris. Järnvägsolyckor voro på den tiden vida
allmännare än nu. Nyligen hade hänt, att ett lokomotiv
körde in i en passagerarevagn med påföljd bland annat
att föreningen av matarröret med ångpannan bröts
utav med resultat, att vatten och ånga rusade ut och
skållade till döds de människor, som voro instängda
i den krossade vagnen. Jag utarbetade en anordning
varigenom den sortens olycka kunde förekommas och
erhöll även patent på förslaget. Detta var min första
erfarenhet på patentväsendets område. Under våren
1894 timade den då mycket omtalade storstrejken vid
Pullman-verkstäderna i Chicago, då slutligen federala
trupper utkommenderades såsom en sista resurs att
bryta strejken. Under tiden var järnvägstrafiken
mycket hindrad och folk höll sig ifrån Chicago.
Äter i Dunkirk.
Tidigt på sommaren erhöll jag brev från Jolin Player
vid Brooks lokomotiwerkstäder, att de erhållit en
större beställning på lokomotiv och nu hade plats för
flera ritare. Jag var naturligtvis glad att genast kunna
resa. Vid framkomsten till Dunkirk fann jag att
beställningen var den största i sitt slag, som någonsin
mottagits i U. S. A. Det var brasilianska republiken,
som beställt ej mindre än 400 maskiner av olika typer
att levereras inom bestämd tid. Det blev nu för John
Player att skaffa ritare, och han hade erfarenhet av
svenskar och föredrog dessa (naturligtvis!). Inom kort
voro vi sex svenskar, två engelsmän och två amerikaner
utom några ynglingar för blåkopiering, »records» o. d.
Avlöningen var 90 dollars per månad. Arbetstiden nio
timmar; åtta på lördagen. Erie-sjön med den gamla
hamnen och vågbrytaren låg endast ett par tusen fot
från »Main street» och utnyttjades av oss svenskar till
bad och simning, vilket mycket förvånade
infödingarna. Själv erhöll jag en varning från
stadsmyndigheterna, att mina simbyxor voro för korta! På en udde
ungefär en mile från staden Point Gratict stod ett
fyrtorn, som lyst emigranternas väg i gamla dagar och
ännu användes för sjöfarten, ehuru något fartyg sällan
besökte hamnen utom någon gång på högsommaren för
exkursioner till Buffalo eller Erie, omkring femtio
miles avlägsna.
Niagarafallen voro icke längre avlägsna än att vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
