Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
INDUSTRITID N INGEN NORDEN
exemplen kunna med lätthet mångfaldigas. Det är
följaktligen inte alls någon överdrift att påstå, att många
betydelsefulla uppfinningar och upptäckter tillkommit
av ren glömska eller i idel desperation. Små orsaker . . .
Och små orsaker men stora verkningar var det även,
som spelade en uppfinnare i Baltimore — Palmer
hette han — en hel förmögenhet i händerna. Han hade
åstadkommit en hylsa för lemonadflaskor och även
låtit patentera sin konstruktion. Ingen människa ville
emellertid veta någonting av den palmerska hylsan, och
under sex år bar upptäckaren sin modell i rockfickan.
Under ett samtal med en obekant man tar Palmer nu
i ren desparation upp sin modell, vrider den mellan
fingrarna — och så får partnern syn på den. Mannen
visar sig vara en mineralvattenfabrikant och, vad mer,
han visar sig också vara storförtjust över hylsan —
så förtjust t. o. m., att han på äkta amerikanskt manér
köper den på fläcken och betalar kontant!
Ett annat fall, förvånansvärt liknande det nyss
relaterade, tilldrog sig i Chicago, slakteriernas och
konservfabrikernas förlovade stad. En man hade länge
förargat sig över de besvärliga konservdosorna, som
krävde ett särskilt instrument för att öppnas pius en
god portion tålamod och ett visst mått av kraft i
fingrarna. Han konstruerade alltså en dosa med välvt lock,
vilket sprang upp vid ett tryck på en särskild punkt
av burkens sidor. Och även här gick det uppfinnaren
precis på samma sätt som flaskhylsans upphovsman
— ingen ville ta ringaste befattning med den
självspringande dosan. Trött och förtretad sitter
konstruktören en kväll i en restaurant och leker med sin modell
samt låter i ren tankspriddhet locket springa upp. Det
dä,r får en annan av gästerna i lokalen se —• det är en
korvfabrikant, han har tagit sig lite väl mycket till
bästa av det goda ölet, han kan inte riktigt förklara
för sig hur den andre bär sig åt; slutligen förlorar han
tålamodet, stiger fram till uppfinnarens bord, lämnar
sitt kort och beställer på stående fot tio miljoner burkar,
går sedan tillbaka och tömmer sitt glas samt lämnar
restauranten. Enkelt och amerikanskt, även det!
För övrigt kan man tänka på de små orsakerna och
de stora verkningarna även i ett annat sammanhang;
det är nämligen — och i all synnerhet i Staterna —
fler än en, som tack vare en utpräglad struntsak till
uppfinning blivit miljonär både en och flera gånger.
Vem erinrar sig väl exempelvis »uppfinningen» av
den lilla hylsa, som mången brukar sätta över
blyerts-stumpen? Glömd är också dess konstruktör — som
dock på denna småsak förtjänade 50 000 dollars jämnt.
Detta därtill vid en tidpunkt, då en dollar hade ett helt
annat värde än nu. Eller pastorn i Massachusetts —
likaledes för åtskilliga år sedan — som band ett
gummisnöre vid en liten docka och lyckades med denna
leksak förströ sin baby och småningom även andras och
tack vare sitt förutseende att ta patent på
»uppfinningen» under hela femton år kunde lyfta 2 000 dollars
per vecka i royalty och provisioner. Inspirerad av
denna framgång »uppfann» en annan man den bekanta
lilla leksaksapan, som äntrar uppför en stång. Det är
säkert ofattbart för en europé, hur man kan bli förmögen
på dylikt strunt ■—• och dock inbragte det sin
upphovsman 40 000 dollars årligen under femton år.
Ännu ett fall! Det var på den tid, då damerna ännu
buro långt hår. En plågad äkta man förargade sig
över de många hårnålar, som skräpade på mattor och
golv och vilka han här och var nödgades plocka upp.
Och då han en vacker dag fick fatt på sin frus
nålpaket, tog han helt enkelt och böjde varje nål ett par
gånger, så att en våglinje uppstod och nålen satt
stadigare. För honom var succèsen fullständig, då han nu
inte längre behövde bocka sig efter varje nål — men
vad han sade, då han därtill erhöll 50 000 dollars för
sin uppfinning, förmäler historien tyvärr inte.
I ett av New Yorks fattigaste fattigkvarter bor en
fattig skomakare. Dagligen erhåller han fruktansvärt
tilltygade skor att bättra upp, och då kundkretsen inte
alltid har råd att bestå de snedtrampade klackarna med
läder, brukar han beslå dem med små järndubbar.
Resultatet blir emellertid skäligen oväntat: skorna hålla
betydligt längre, omsättningen går nedåt alltför
kraftigt för vår man och han finner sig en vacker dag själv
inför ruin. Och då kommer också en idé — hur skulle
det månne vara att försöka sälja skobeslagen? Saken
slår an, och inte så många år senare finner sig
skomakaren i besittning av en liten nätt förmögenhet på
fem miljoner dollars.
Tryckknappen, piprensaren, pappersklammern äro
andra småsaker, som man i våra dagar tar som
någonting alldeles självfallet — och som dock var och en
på sin tid inbringat sina »uppfinnare» vackra slantar.
Alltfort görs det förresten nya uppfinningar just på
detta småsakernas gebit -— uppfinningar, som aldrig
ens nå fram till den stora allmänheten, men även sådana
som slå igenom och som kunna göra sina upphovsmän
till rika karlar. Man brukar säga, att pengarna ligga
på gatan. Utan tvivel göra de det alltjämt för duktigt
folk — även om de inte precis ligga i första bästa
gathörn.
E. R.
Hawkins’ blylegering för lödning.
Lödningsmedel för förbindning av metalliska ytor
bestå vanligen av bly, innehållande olika, men relativt
stora procenthalter tenn, vanligen fyrtio procent eller
därutöver. Tenn är emellertid avsevärt dyrare än bly,
vadan en stor procenthalt tenn gör, att lödningsmedlet
blir avsevärt dyrare än blyet.
En amerikansk uppfinnare W. J. Hawkins har
emellertid konstaterat, att en mycket billigare smältbar
legering kan för samma eller andra ändamål framställas,
genom att en mindre mängd blyfosfid inkorporeras med i
huvudsak rent bly i och för ökning av dettas flytbarhet
och vidhäftningsförmåga, så att den härigenom erhållna
legeringen säkert vidhäftar de ytor, som skola förbindas.
Den minimala tillsatsen av blyfosfid i legeringen kan
varieras, men i praktiken har det visat sig, att i
allmänhet en legering bestående av i huvudsak rent bly,
försatt med minst omkring en tjugondedels procent
blyfosfid, är fördelaktig såsom vanligt lödningsmedel för
sammanbindning av metalliska ytor. Legeringens stora
flytbarhet gör, att den lättare och mera effektivt kan
intränga mellan varandra närliggande metalliska ytor än
rent bly eller annat lödningsmedel, ocli dess stora
vidhäftningsförmåga åstadkommer, att de metalliska
ytorna säkrare och starkare sammanbindas än som är
möjligt medelst bly eller annat lödningsmedel. För
särskilda ändamål, där stor hållfasthet är nödvändig, kan
bly-fosfidens procenthalt ökas, varvid en procenthalt av en
tiondedel visat sig lämplig.
Vid den Hawkinska legeringens framställning smältes
i huvudsak rent bly, varefter den önskade mängden
blyfosfid antingen i smält eller fast form tillsättes och sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
