Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUST RITIDN1NGEN NORDEN
295
FYRTIO ÅR SOM INGENJÖR-EMIGRANT I U.S.A.
Anteckningar av ingenjör G. A. Åkerlind.
IV.
Jobb med patent.
(Forts. fr. nr 34.)
I slutet av år 1911 »jobbade» jag med patentarbete
och annonserade i de svensk-amerikanska tidningarna
såsom konsulterande ingenjör. Detta gav mig inblick i
det amerikanska patentväsendet försåvitt det rörde den
stora allmänheten, där man trodde att nästan vad som
helst som var nytt för dem kunde patenteras och att
alla patent voro värdefulla,
Förfrågningar inkommo men oftast av sådan natur,
att jag ej kunde uppmuntra fullföljandet av idén. En
svensk påstod, att han uppfunnit en maskin, som på
flott vatten pumpade upp vatten till mannens
ladugård, och han ville ha patent på clen. Någon
beskrivning kunde han dock icke lämna, men jag kunde få
•del i patentet, om jag ville resa dit och sköta om saken
(i Nebraska om jag minnes rätt). Andra gjorde
förfrågningar, men glömde att ge sin adress. Flera svenskar
skrevo, att de hade gjort förfrågningar hos en
annon-sör i svensk-amerikanska tidningar. Annonsörens namn
var Sanders, och han troddes vara svensk. Jag blev
intresserad och skrev ett brev på svenska språket till
honom, och som jag var nykommen, bad jag honom svara
på samma språk. Svaret kom också och var tydligen
skrivet av en svensk arbetare. Senare befanns det, att
denne var »janitor», eldade ångpannan o. d. i byggnaden,
där patentombudet hade sitt kontor, och att denne var
en — neger. Denne kan ju vara lika »smart» som en vit
man, men det var så oväntat att finna en neger göra
geschäft mecl svenskarna, att jag tog upp denna sak
mecl de svenska tidningarna. De hade en konferens
sinsemellan och undersökte förhållandet samt funno, att
mannen ifråga verkligen erhållit patent och till på
köpet lyckats förmedla försäljningen av ett sådant, och
som han betalte sina annonser, ansågo de intet skäl
föreligga att göra något åt saken. Mannen annonserar
fortfarande och har tydligen gjort goda affärer att döma
av den braskande annonsen, och »bok erhålles fritt»
naturligtvis. Ledsamt nog mottaga de
svensk-amerikanska tidningarna av ekonomiska skäl fortfarande
annonser om patentmediciner och »cures», som den övriga
amerikanska pressen för längesedan nekar mottaga. Det
blev tydligt, att jag ej var mannen att förtjäna mitt
levebröd på denna bana, och åter måste jag söka arbete.
Bromaterialhontrollant för Chicago stad.
År 1912 skulle flera broar byggas över
Chicagofloden, och stadsingenjörens kontor behövde en
inspektor eller kontrollant för att övervaka detta arbete och
hålla kontoret à jour. Under de gångna åren hade jag
ofta sammanträffat med stadsingenjören John
Ericsson, särskilt i arbetet för Svenska ingenjörsföreningen,
där han två år var president och jag sekreterare.
Naturligtvis hade jag delgivit honom min ställning, och
då detta tillfälle gavs, erhöll jag platsen. Brobyggnad
var ju icke min specialitet och ej heller hade jag något
med konstruktionen att- skaffa, men jag skulle natur-
ligtvis följa specifikationens alla föreskrifter om
material och arbetets utförande, och i detta hade jag en
lång och grundlig erfarenhet. För några år tillbaka
hade alla stadens arbeten utförts av verkstäder i
»hemstaden», men en »ring» uppstod och staden plundrades,
så att en lag antogs, att alla stadens arbeten skulle vara
öppna för det lägsta anbudet, varifrån det än komme.
Detta medförde att de olika materialen och delarna
till en bro fabricerades på en mängd olika platser,
somliga långt avlägsna, och jag var därför på resande fot
ungefär halva tiden och sedermera hela år med blott en
tripp till Chicago emellanåt. Min nya anställning
gjorde att jag erhöll närmare inblick i staden Chicagos
historia, geografi, samhällsliv och därmed
sammanhängande problem än förut. Må det därför tillåtas mig att
något vidröra dessa ämnen för att uppfriska minnet
av-egenheterna i denna världens yngsta miljonstad.
Staden Chicago erhöll sina privilegier
(»inkorporerades») den 4: de mars 1837. Den ligger nära södra
änden av Lake Michigan, en sötvattensjö 300 miles lång
(omkr. 480 km), 75 miles bred (120 km) och ett största
djup av 300 fot (omkr. 100 m) och ligger 585 fot
(195 m) över havet. Dessa äro siffror att komma ihåg
vid tal om oceantrafik. Chicagofloclen, som här utflyter
i sjön, har tvenne grenar, clen ena gående norrut, den
andra sydsydväst och båda av obetydlig längd upp till
vattendelaren där Desplanes-floden för vattnet till
Illi-nois-floden, som utfaller i Missisippifloden. Det är en
kalkstensformation av endast omkr. 5 miles (8 km)
bredd, som håller världens största sötvattensystem från
att flyta ut i Missisippidalen i stället för i St.
Lawrence-floden. Det är just detta faktum, som så tydligt
bevisats genom konstruktionen av Chicago Drainage Canal
och som vållat så stor oro vid stränderna av Erie-,
Huron- och Michigan-sjöarna samt icke minst cle
hydrauliska kraftintressena vid Niagarafallen och i St,
Lawrencefloclen. Den kvantitet vatten staden Chicago
tillåtes avföra från Lake Michigan för att upptaga,
kloakavfallet från staden är därför starkt begränsad
och har tvingat staden till enorma utgifter för sanitära
anordningar för den snabbt tilltagande befolkningen.
Denna är nu något över 3 miljoner och beräknas att
vid år 1950 uppgå till 5 miljoner.
Som förut nämnts förde mig arbetet till ett antal
stål-, järn- och metallgjuterier på olika platser i USA,
även till det största aluminiumgjuteriet i Cleveland,
Ohio, till plåtvalsverket och rördrageriet i Kensington,
Pa., ty även denna aluminium ingick i konstruktionen
av en av de broar, som byggdes under de senare åren.
Balanserande som dessa broar äro, strävar man att
göra den delen, som sträcker sig över floden, så lätt
som bärigheten tillåter, och då, såsom ibland var fallet,
byggnadslinjen tvingade kortare dimensioner för
motvikten, så reducerades vikten av den längre delen av
brohalvan genom användandet av nickelstål och
aluminium för stolpar och rör för ledstänger. Motvikten
är i vanliga fall fjdld med blyslagg i portlandscement
uti stora kammare och noga placerat så, att
tyngdpunkten förblir densamma under den kvartcirkel brohalvan
beskriver vid sin upp- och nedgång; i fall av kort mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
