Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRITIDNINGEN N OR DEN
361
ändamål. Hela den moderna svetsningstekniken är ju
baserad på detta förhållande, likaså delvis
Aga-belys-ningen m. m. På senaste tid har fast kolsyra eller
kol-syreis börjat användas för kylningsändamål, och det är
kanske endast en tidsfråga, när den kan framställas
såpass billigt att den helt uttränger vanlig is, framför
vilken den har stora fördelar.
På elektroteknisk väg tillverkades på 90-talet
egentligen endast aluminium, men denna viktiga metall har
ännu icke börjat tillverkas i Sverige. Numera ha de
elektrotermiska processerna funnit en betydande
användning, av hela världens zinkproduktion tillverkas en
sjättedel, därav hela den svenska, på elektrotermisk väg, av
vår svenska tackjärn- och stålproduktion kommer redan
resp. 18—20 och ca 10 % ur de elektriska
smältugnarna, och dessutom en hel rad ferrolegeringar, slipmedel
o. d. Ett stort antal legeringar ha funnit användning,
bl. a. nya lättmetallegeringar, särskilt viktiga för
aeroplan- och luftskeppsbyggen, vidare legeringar av
betydande hårdhet, t. ex. nu senast Krupps »Widia», en
wolframkarbid-koboltlegering, som kommer diamanten
mycket nära.
Ett problem, som under kriget vann stor aktualitet,
var kalifrågan. Kali är ju liksom kvävet av största,
betydelse för all växtodling. Före kriget behärskades
kalimarknaden helt av Tyskland. Genom Versaillesfreden
kommo de rika elsassiska kalilagren i franska händer.
Utom i dessa båda länder brytas vattenlösliga
kalisalter i någon avsevärd mängd endast i Polen (Kalusz i
Galizien), fastän mindre förekomster finnas t. ex. i
Spanien, Ryssland mfl länder. Kalisalter liksom
kalihaltiga sjöar finnas inom alla världens stora
ökenområden, fastän de hittills föga bearbetats. Det mest aktuella
på området är f. n. att engelska regeringen och de
ledande i Palestina och Transjordanien nu äntligen lämnat
ett bolag koncession på tillgodogörandet av Döda havets
skatter, dess vatten är ju en 25 %-ig saltlösning, vari
finnas betydande mängder kali. Av icke vattenlösliga
kalihaltiga mineral torde den vulkaniska leuciten vara
den viktigaste. Den har använts rå, endast målen, men
enligt senaste uppgifter skulle den stora italienska
kemi-trusten Montecatini lyckats finna en metod för
uppslutning av leucit till vattenlösligt kali och hoppas så
småningom kunna på detta sätt fylla Italiens kalibehov.
Amerikanarne, som under kriget ledo stor brist på kali,
använde alla tänkbara källor för att öka
kalitillgångarna, utom de naturliga förekomsterna bl. a. det medelst
Cottrells elektrostatiska dammsamlare erhållna,
starkt kalihaltiga dammet- från masugnar och
cementugnar. Det sistnämnda förfarandet försöktes även i
Sverige enligt J u n g n e r s modifierade förfarande, att vid
cementbränning utgå från starkt kalibal tig fältspat i
st. f. den vanliga leran, dock utan nöjaktigt ekonomiskt
resultat.
För Sveriges del är emellertid icke blott kalit av
betydelse, av ännu större vikt är koksaltfrågan, vi äga i
vårt land ingen annan förekomst av detta ytterst
viktiga råmaterial för så många industrier än havsvattnet.
På sydligare breddgrader kan dett-a. visserligen
utnyttjas och professor Otto Pettersson har föreslagit
en metod även för vårt klimat. Den enda verkliga
lösningen, jag kan se, vore konstruerandet av en
indunst-ningsapparat med så stor effekt i förhållande till
kostnaderna, att indunstning av havsvattnet kunde löna sig.
En av vårt lands mest svårlösta råämnesfrågor skulle
därmed vara löst, låtom oss hoppas det bästa för
framtiden !
På tal om indunstning bör jag kanske beröra frågan
om sulfitlutens användning. Det är ju ett av alla
fackmän beklagat faktum att vid tillverkning av
sulfitcellulosa icke fullt hälften av träsubstansen tillgodogöres,
över hälften går i luten. Av dennas torrsubstans
komma i bästa fall 15 % till godo vid
sulfitspritframställ-ningen. Mycket har arbetats på att finna ett
fullständigare utnyttjande av luten, men hittills förgäves.
Visserligen försäljas mer eller mindre starkt indunstad lut
för en del ändamål, men det är förhållandevis
försvinnande små kvantiteter. Detta är återigen ett
framtidsproblem, som måste lösas och säkert kommer att lösas;
kanhända blir avfallsluten en dag lika värdefull eller
värdefullare än cellulosan själv!
Mycket vore ännu att nämna inom olika kemiska
industrier, men det skulle föra för långt. Jag vill endast
erinra om mekaniseringen inom glasindustrin, hur icke
blott buteljer o. d. blåsas medelst maskin, utan hur
numera även fönsterglaset snart till övervägande del torde
framställas automatiskt, dock icke efter
blåsningsmeto-den. Intressant är uppfinningen av de nya glasen, som
genomsläppa ultravioletta strålar, och som redan funnit
en viss användning i skolor, sjukhus o. d., men vars
egenskaper ännu icke äro fullt utredda. Samma torde
kanske kunna sägas om de nya medicinska eller
näringspreparaten, som genom bestrålning med
ultravioletta strålar gjorts starkt vitaminhaltiga.
På den internationella kemikaliemarknaden lia- de
senaste 15 åren medfört betydande förändringar,
huvudsakligen förorsakade av världskriget. Före detta voro de
flesta länder beroende av Tysklands organiska industri,
speciellt tillverkningen av färger, farmaceutiska
preparat o. d. Under kriget måste ententeländerna upptaga
dessa fabrikationer, efter freden förklarades de jämte
vissa andra industrigrenar såsom »nyckelindustrier» och
skyddades medelst importförbud eller prohibitiva tullar.
Nu tillgodose USA, England, Frankrike och delvis
Italien och Japan större delen av sitt eget behov av dessa
produkter. USA kastar t. o. m. ut överskottet av sin
massproduktion till dumpingpriser på världsmarknaden,
sedan de egna avnämarna fått betala normala priser.
Förenta staternas industri och särskilt deras kemiska
industri profiterade mest på kriget, då den fick sända
oerhörda kvantiteter varor till sina allierade i Europa.
Deras kemiska industri är nu den största i världen,
fastän det- mesta förbrukas inom landet. Tyskland har åter
nått fram till sin förkrigsstäilning och är världens
största exportör i kemiska produkter, icke minst tack vare
sin nya kväveindustri. Tyskland exporterar lika mycket
som de två näst största exportörerna, USA och England,
tillhopa.
Såsom ovan redan anmärkts har nödvändigheten av
att i krigsfall eller vid avspärrning kunna förse sig med
de viktigaste produkterna i hög grad främjat den
kemiska industrin i de f. d. krigförande länderna. Talet
om evig fred har inverkat menligt på
självförsörjnings-frågan i länder, som icke deltagit i kriget och där man
icke haft samma tillfälle att lära av livet. Har man bott
ett par årtionden bland främmande nationer under
irre-dentistiska förhållanden, tror man icke på den eviga
freden, särskilt som förhållandena efter världskriget
uppvisa flera irredenta än före detsamma.
Efterkrigstiden har utmärkt sig för en betydände
koncentration inom den kemiska industrin. Jag behöver
endast erinra om det tyska I. G., den engelska I. C. I.
(Imperial Chemical Industries), den franska Kuhlmann,
italienska Montecatini, amerikanska Du Pont m. fi.
jättekoncerner. Av ännu större intresse är kanske, att
dessa sinsemellan inlett samarbete såväl i ekonomiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
