- Project Runeberg -  Industritidningen Norden / Femtiosjunde årgången, 1929 /
415

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

INDUSTRITIDNINGEN N OR DEN

415

Widia består av wolframkarbider, som med en
tillsättning av cirka 8 % kobolt pulvriseras fint, blandas
omsorgsfullt och pressas i formar, varefter materialet i
en elektrisk ugn upphettas till 1 500—1 600° i
vätgas-atmosfär. Härvid smälter kobolten och omsluter
karbidpartiklarna. Frågan huruvida kobolten ingår i direkt
förbindelse med wolfram eller karbid är ännu icke
uppklarad. Materialet är därpå färdigt för slipning och
underkastas ej någon ytterligare värmebehandling.

Widia är mycket dyr och användes därför i regel i
form av pålödda plattor. Då den egentliga
formgivningen blott är möjlig vid framställningen måste man
vid beställning av widia insända ritning eller modell,
och de största dimensioner, som för närvarande kunna
erhållas är stänger med måtten 20 x 25 x 125 mm eller
plattor med en diameter av 70 mm och tjocklek av 30
mm.

De skaft, på vilka widiastyckena fastlödas, äro av
segt, hårt SM-stål. Lödningen utföres med koppar, som
bättre än mässing bortleder det vid spårskärningen
uppstående värmet. Vid lödningen bör man undvika direkt
beröring mellan lågan och metallen, då oxidering
betydligt nedsätter widias goda egenskaper. Bäst sker
lödningen i en muffelugn. Lödningen bör ske omsorgsfullt
och det bör noga iakttagas, att de ytor, som skola lödas
samman passa väl till varandra,

Av stor betydelse är huru slipningen utföres. Den bör
ske under riklig vattentillförsel; slipar man torrt, bör
man under alla omständigheter passa på, att man icke
utsätter verktyget för hastig avkylning genom
neddoppning i vatten, då, det. uppkommer sprickor, som förstöra
detsamma. Man får ej trycka hårt mot slipskivan ej
hårdare än vid slipning av snabbstål.’

Slipningen sker på special-karborundumskivor från
Robert Zapp i Dusseldorf. Till sist skarpes skäret, och
det är mycket viktigt, att det är skarpt; detsamma
håller sig emellertid mycket längre än snabbstål.

Firman Krupp har i sin broschyr om widia lämnat
upplysningar om olika vinklar och på det hela taget
om verktygens form för olika material och olika
användning av verktygen (svarvning, borrning, hyvling osv),
vilka regler noggrant böra följas.

Verktyg mecl widiaskär användas dels till
bearbetning av mycket hårt material och material, som det
eljest är mycket besvärligt att arbeta i, såsom t. ex. gods
med sand eller slagg i 3Ttan, dels andra material, då hög
skärhastighet är av särskild betydelse.

Man har flerstädes till en början haft dåliga
erfarenheter mecl widia, emedan man ej haft klart för sig de
särskilda krav, som det ställer. Widia fordrar först ocli
främst en solid inspänning av både gods och verktyg,
och det ägnar sig därför t. ex. ej för invändig svarvning
av längre cylindrar, då skäret kommer på stort avstånd
från skaftets inspänning. Ej heller lämpar det sig väl
för spiralborrar.

Bäst är naturligtvis att använda maskiner, som äro
speciellt konstruerade för widia och beräknade för de
stora hastigheterna. Sådana maskiner tillverkas nu av
ett flertal firmor och desamma komma, sannolikt att
bliva, framtidens maskiner. Emellertid får man ju i
de flesta verkstäder i åratal räkna med. att man måste
använda cle maskiner, man nu har, och då blir det i
många fall dessa maskiner, som bestämma gränsen för
clen hastighet, med vilken man kan köra. Av särskild
vikt är, att spindeln löper stadigt i lagren, så att det
ej uppstår några vibrationer.

Såsom förut nämnts är Carboloy intet annat än widia,
för vilket General Electric har licens i USA, och där-

för blott kan sälja det där. Man har dock gjort en del
förbättringar av detsamma vid General Electrics
laboratorium, och det synes sannolikt, att amerikanarne hava
i någon mån modifierat sammansättningen. I varje fall
har dr. Hoyt i sitt ovannämnda föredrag lämnat några
upplysningar, utöver vad man känner om widia, av
vilka några här återgivas.

Carboloy kommer i hårdhet strax efter diamant och
kan repa korund, som i den Mohska hårdhetsskalan har
nr 9 (mjukt järn har cirka 4,5, härdat stål 6,5, smärgel
7,5 och kiselkarbid 9,5). Man kan ej bestämma
Brinelltalet på vanligt sätt med en stålkula, men man har i
stället använt en diamantkula, och, medan för det
hårdaste stål härvid erhållits cirka 1 000 Brinell, har man
för Carboly funnit 2 000—2 500 Brinell. Med hänsyn
till hårdhetens bevarande vid höga temperaturer
angiver dr Hoyt, att Carboloy i ljus rödvärme kan skära
nickelstål. Häremot har anmärkts, att det är ett stort
fel att låta widia och carboloy arbeta med skäret i ljus
rödvärme, då de i detta tillstånd angripas av luftens
syre, varvid hårdheten minskas. I detta samband
omnämndes även, att, när man använder kylning, kan
man vid svarvning i stål uppnå en cirka 40 % större
hastighet än vid arbete utan kylvätska.

Vad beträffar cle av dr Hoyt omnämnda försöken må
relateras, att carboloy skär i glas (man kan t. ex. skära
gängor i glas), i hårda porslinsisolatorer och i det kända
Hadfieldska manganstålet. En användning av stor
betydelse är för avslipning av kommutatorer till elektriska
maskiner, där glimmern eljest är ett svårt material att
svarva i.

Om Carboloy meddelas slutligen, att General Electric
ännu ej börjat fabrikationen i stor skala,

Fk.

Försöksdriften enligt
Flodin-Gustafsson-metoden.

Omkring den med stort intresse omfattade nya
Flo-Jin-metoden för järnframställning har länge rått
tystnad, anmärkes i G. H. T. I våras meddelades att den
stora Fagersta-koncernen igångsatt försöksdrift enligt
den nya metoden vid koncernens bruksanläggningar i
Långshyttan i södra Dalarne, men sedan dess har intet
avhörts om saken.

Enligt vad brukets disponent Erland Bergh nu
meddelat, har den nya malmreduceringsprocessen vid den i
stor skala utförda försöksdriften visat sig infria de
förhoppningar man ställt på densamma. Ugnsanläggningen
arbetar bra och metoden har visat sig tekniskt fullt
genomförbar. Det erhållna järnets kvalitet är god. Vid
Flodin-ugnen i Långshyttan sysselsättas ett 20-tal man,
och inga hinder synas föreligga att med större
ugnsenheter och lämpligare utrustning höja produktionen med
samma arbetarantal, så att arbetslönerna icke behöva
bli dyrare än vid de gamla Bessemer- och
Martin-metoderna, utan tvärtom. Träkolsåtgången är ungefär
hälften mot den vid tillverkningen av vanligt tackjärn, och
förbrukningen av elektrisk kraft ingalunda högre än
vid tackjärnsframställningen i elektisk masugn. Det
beror på kraftpriset, om driften även skall visa sig
ekonomiskt lönande och alltså den nya järn
framställningsmetoden slå igenom.

Ind. Norden har från vederbörligt fackmannahåll
erfarit underrättelser överensstämmande mecl de ovan
återgivna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 04:11:03 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/indunord/1929/0417.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free