Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristi översteprästerliga förbön - Tredje betraktelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristi överste prästerliga förbön 26 9
tempel o. s. v. Trodde vi endast detta höga och härliga
förhållande, så skulle visserligen alla Guds barn bliva för oss
så stora och höga, att vi icke skulle kunna annat än älska
dem. Alla skröpligheter, kantigheter och besynnerligheter,
som ännu vidlåda dem, skulle då bliva så små och
obetydliga, att de rent av skulle försvinna för våra ögon blott för
detta stora förhållande, att Gud bor i dem, att han har
behag till dem, trives, ja har sin last i dem. Och tänk, huru
angeläget det skulle bliva för oss, att icke ens med ett ord
eller en min såra dem, på vilka vi genom en sådan tro
likasom såge i flammande eldskrift — ja med Kristi eget
dyra blod dessa stora ord tecknade: Jag i dem — jag i
dem och de i mig. O Herre Gud, föröka oss tron!
30. Den andra stora bevekelsegrunden, som Herren
här nämner, uttrycker han med de orden: Och jag haver
givit dem den härlighet, som du mig givit haver. Vad denna
härlighet är, det få vi i nästa betraktelse tillfälle att se.
Här må vi akta på tillägget: Att de skola vara ett och
fullkomna i (eller: till) ett d. ä. fullkomligt ett. Besinna, när
du är med din broder på vägen och frestelse uppstiger i
ditt hjärta att förbittras på honom, att förtala, förakta
eller på annat sätt skada honom — besinna då, att I skolen
mötas vid himmelens port, att Herren givit honom samma
härlighet som dig. Tänk vilket himmelskriande
förhållande, att syskon som hava en Herre, en tro, ett dop, en Gud
samt äro på väg till en och samma eviga härlighet, sucka
emot varandra, förbittras och tala emot varandra, likasom
gällde det att uttränga den ena den andra, i stället för att
hjälpa, stödja, bära, rätta varandra, på det att ingen måtte
bliva efter och förgås på vägen. Och detta medan deras
Herre ligger på sitt ansikte och säger: Jag har givit dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
