- Project Runeberg -  Chefen fru Ingeborg /
Överraskningen

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Överraskningen

Varför blev hon så trött? Varför ingrep hon icke? Ännu var det tid att ingripa. Men hon gick bort till den svällande läderstolen, sjönk ned. Andersson hade kanske rätt - hon började bli gammal. Med åren mister man spänstigheten. Man mister kanske också omdömet. Vem vet - affären var kanske inte så dålig. Hon nöjde sig med att säga:

Jag skulle ha sagt nej. Men det gör detsamma. Nu är det gjort.

Hon tillade efter ett tomt ögonblick:

Vad var det du skulle berätta om Suzanne?

Usch! fnös han. Det har jag glömt. Det var en trevlig påminnelse!

Han steg fram till läderstolen, höjde handen och pekade på hennes ansikte med pekfingret. Hans röst var allvarlig och påkallade den största uppmärksamhet. Han sa:

Mamma, minns du, att jag för sju år sen några dar efter min studentexamen hade en bjudning på Sommarro för några kamrater och ett par töser?

Det begärde han, att hon skulle minnas. Just nu!

Du minns det alldeles säkert. För jag måste be dig länge och väl, innan jag fick ha bjudningen. Det var ju bara ett halvår efter pappas död och du tyckte inte att det var passande. Men så sa du: Egentligen är det ju bara en barnbjudning. Och så fick jag ha den.

Det svävar för mig, mumlade fru Ingeborg.

Gott. Då minns du också, att det blev en liten skandal fram på kvällen? En av pojkarna hade råkat få för mycket till bästa av vinkallskålen. Han blev oregerlig

Fru Ingeborg gjorde en ovillig grimas:

Nej, det minns jag inte. Det har jag gudskelov glömt.

Omöjligt! Det kan du inte ha glömt. Jag har aldrig sett dig så upprörd som den gången. När han skulle resa sig från bördet föll han omkull och drog med sig bordduken. Sen ringlade han till skogs och vi anställde skallgång. Det var du, som fann honom, insomnad och i ett vidrigt tillstånd.

Fru Ingeborg slog plötsligt ifrån sig med händerna.

Usch! usch! Tala inte om det! Jo, jag minns!

Ser du det! triumferade sonen. Minns du hans utseende?

Fru Ingeborg stirrade framför sig och återsåg den obehagliga scenen i skogen. Pojken liggande på magen i mossan - nedfläckad, illaluktande. Hon grimaserade, sa:

Var det inte en lång, blond en?

Alldeles! Lång och blond. Hans namn har du antagligen glömt. Louis de Lorche. Nej, det kan du inte minnas. Vi voro kamrater på Karlberg och senare på Rosersberg -

Kurt, avbröt hon, vad angår mig den där stackars pojken? Hennes son strålade av dyster triumf och hon anade plötsligt, vad komma skulle. Han sa:

Löjtnant Louis de Lorche är förlovad med din fröken dotter Suzanne.

Bombens yttre, synliga verkan blev inte stor - vilket han inte heller hade väntat sig. Fru Balzar rätade upp sig en smula, det var allt.

Vad menar du med förlovade?

Han svarade med militärisk korthet:

Ringförlovade från och med i dag, tidningsförlovade från och med i morgon.

Men när nu modern nöjde sig med att säga: Nå, det var ju en trevlig historia - - gav han sitt upprörda sinne luft. Han for ut mot systern, gav henne fula namn, kallade henne slafsa och slyna. Fru Ingeborg rynkade pannan och avbröt svadan med ett kort: seså!

Inga stora ord, om jag får be. Sussi är en barnunge och vet inte vad hon gör. Det är det värsta man kan säga om den saken. För resten - hur har du fått reda på det här?

Hur? Jag kom från ridhuset och mötte dem på bron. Jag har nog märkt att de bruka gå och dra, men jag har inte fäst mig vid saken. Nu stannade jag rent händelsevis i förbifarten och frågade vart de skulle gå. I stället för att svara drogo de av vänsterhandskarna. Ringar! Jag stod där och gapade och de gingo vidare. Men Sussi ropade: Vi har lämnat in annonsen men säg ingenting åt mamma. Det ska bli en överraskning.

Kunde just tro det, tänkte fru Ingeborg och trots sonens förebrående blickar tillät hon sig art småle: Hon sa:

Summa summarum - en förlovning är inte någon katastrof. Vi få se tiden an. Sussi är naturligtvis för ung. Sjutton år! Nåja - jag var nitton, när jag gifte mig. Men i alla fall. Hurudan människa är han? Dricker han?

Kurt tänkte efter. Han ville vara opartisk. Han trodde, att de Lorche festade en smula, men visste inte om han drack. Fruntimmer? Visste han inte. Spelare? Nej. Tog inte i kort. Affärerna? Säkert dåliga. Som officer? Rätt bra men ingenting över sig. Hälsa? Bra. Att döma av utseendet.

Du förstår, mamma - som kamrat har jag ingenting särskilt emot honom. Men som svåger - nej tack! Sånt har man på känn. Det är i alla fall någonting obehagligt med honom. Någonting karaktärslöst, någonting slafsigt. Jag vet inte vad det är -

Från yttre kontoret förnams ljudet av skrapande stolar, springande fötter. Strax därpå inträdde herr Andersson, krumböjd, med händerna tryckta mot magen, grinande.

Hi - hi - hi. Chefen! Fröken Suzanne Balzar går på gatan arm i arm med en ung herre. Säg sen att vi inte börja bli gamla! Våra barn förlova sig. Om två år är vi mormor.

Kurt sprang bort till fönstret men kunde ingenting upptäcka. Paret hade antagligen stigit in och var på väg till kontoret. Man väntade med en viss spänning. Slutligen öppnades dörren. Suzanne. Men ensam. Hon hade en mycket käck hållning, en mycket spänstig gång. Hon bar sitt lilla huvnd mycket högt. Vanligen var hon blek, men för tillfället hade vinterkylan givit henne en smula färg. Hon hade stora mörkblå ögon, alltför stora för den smala ansiktsovalen. Hennes blickar voro trotsiga, hennes mun trotsig, hennes lynne förfärligt trotsigt. Det berodde kanske därpå att hon i själva verket var en liten vek stackare utan vilja och märg.

Hon kom in spelande glad och käck. I handen höll hon en hög, smal käpp med elfenbenskrycka - ett mod den vintern - och skötte den med behag. Hon såg ut att vara mycket lycklig. Men när hon varsnade brodern, tvärstannade hon. De alltför stora ögonen mörknade och flammade. Kindernas färg flammade. Läpparna skälvde. Hon höjde käppen, pekade på brodern och utbrast:

Usling! Du har skvallrat!

Skvallrat? upprepade brodern. Jag! Skvallrat!

Han rodnade högt upp över de tjocka brynen, han ville försvara sin heder men fick inte en syl i vädret. Suzanne skildrade och bedömde hans handlingssätt ur olika synpunkter betraktat. Hon slungade fram ett tjog satser utan skiljetecken och varje sats slutade med ett allt kraftigare: usling!

Från spegelrummet kom fru Julia Koerner. Svept i en päls av blåantilop och med en mäktig esprit över hjässan liknade hon någon underbart praktfull och skön exotisk fågel. Hennes hållning var den stolta tranans och hon knäppte, oberörd, sina handskar. Men med sänkta huvuden, slokande vingar smögo sig de båda små änglarna genom rummet, försvunno.

Suzanne avslöt sina anklagelser i en ton, som sakta dalade ned mot gråten. Hon sa:

När jag en enda gång i mitt liv går och förlovar mig, så ska jag inte ens få överraska min egen mamma!

Fru Koerner framkastade en fråga, ställd till alla och ingen:

Är ungen förlovad?

Med sista återstoden av trots stötte Suzanne sin käpp i golvet och utslungade ett förbittrat: ja!

Fru Koerner utförde tyst en hovnigning, fortsatte att knäppa sina handskar.

Under det lilla uppträdandet satt fru Ingeborg stilla i sin stol. Och hon överraskade sig själv med att tänka: Det är ändå bra skönt att sitta bekvämt. Tillfogande med en invärtes suck: Jag börjar bli gammal.

Nu rätade hon upp sig, klarade stämman och sa:

Kära Sussi, gråt inte. Jag försäkrar dig, att jag är överraskad. Kolossalt. Om överraskningen kom i dag eller i morgon kan ju göra detsamma. Men nu vill jag veta - har du din fästman här?

Suzanne trodde, att han gått hem till sin mamma. Hon hade lämnat honom i herravdelningen, men han skulle gå strax.

Nå, sa fru Ingeborg, vi få antaga att han gått hem för att överraska sin mamma. I min ungdom brukade en ung man, som inte personligen kände sin flickas familj, avlägga visit åtminstone en vecka före eklateringen. Det brukas kanske inte numera. Men jag hoppas jag får se den unge mannen någon gång före bröllopet?

Suzanne sa:

Vi kan bjuda honom på middag i kväll. Honom och hans mamma.

Fru Ingeborg tänkte efter.

Nej, sa hon. Det går inte. I kväll ska jag ha hattmannen. Jag kan inte tala affärer med hattmannen, moral med fästmannen och älskvärdheter med hans mamma. Det blir mig för mycket. Vi få uppskjuta ceremonien till i morgon. Nu bara en fråga: Hur länge har du känt honom?

Suzanne spärrade upp ögonen.

Känt? Känt! Mamma känner honom också. Minns inte mamma den där gången på Sommarro - ?

Jo, jo, jo! - hon mindes. Och hon kunde icke säga, att det var angenämt. Hon tillade:

Jag vågar väl ändå hoppas, att det inte var den gången han vann ditt tolvåriga hjärta?

Men det var det. Ty han var så söt. Och det var så synd om honom. Och alla gjorde narr av honom. Och han var olik de andra.

Jag tackar dig, Gud, mumlade fru Ingeborg, att inte alla de där pojkarna voro lika. Det var nog med en skogspromenad.

Högt sa hon:

Julia! Min dotter är förlovad med en herre, som heter de Lorche. Du, som känner alla, känner naturligtvis också honom? Vad har du att förtälja?

Knäppande handskens sista knapp steg fru Koerner fram till flickan och gav henne under högdraget halvfällda ögonlock en blick från ovan.

Mitt barn, är du förlovad med herr de Lorche? Jag gratulerar.

Hon kysste i luften och tillade svärmiskt:

Den! Den är tjusig! Den har jag länge haft i kikarn -

Då hände någonting obehagligt. Pyret, som stod hopkrupet, gråthuttrande, stött mot sin bräckliga lilla käpp, spratt plötsligt upp som ett vilt och smidigt litet djur. Färgen föll snabbt från kinderna, men ögonen flammade. Högra handen höjdes med krökta fingrar.

Du skulle våga - du skulle våga -

Fru Koerner ryggade tillbaka, förskräckt. Hon stirrade på flickan, som åter sjönk ihop. Så vände hon sig långsamt mot fru Ingeborg och yttrade allvarligt:

Kära vän, det här är uppränningen till en tragedi. Barnet är redan svartsjukt.

Hon gick mot dörren till yttre kontoret, vände sig om.

Svartsjuk! Jag beklagar. Och svartsjuk på ett halvgammalt fruntimmer med sminkade läppar. Det är dystert. Dessutom ett fruntimmer, som först i dag hört herr de Lorche nämnas. Som aldrig sett honom. Och som följaktligen aldrig haft honom i kikarn.

Det var en sortiereplik och fru Julia Koerner gjorde sin sortie.

Fru Ingeborg befallde:

Sussi, kom hit! Sätt dig här!

Hon drog ned flickan på stolens armstöd, hon tog fram sin näsduk, torkade hennes ögon, kinder och näsa.

Alltså, Sussi, sa hon, nu är du förlovad. Ingen kan hjälpa det. Jag menar - det blir nog bra. Du har kanske gjort ett gott val. Jag vet ju ingenting. Men om jag nu inte gör några invändningar utan låter saken ha sin gång, så gör jag det med ett bestämt förbehåll. Jag kommer att taga grundligt reda på, vad din fästman är för sorts karl. Och finner jag honom olämplig - så bryter jag förlovningen.

Det kan du inte, mumlade flickan.

Fru Ingeborg smålog.

Kan jag inte?

Sussi vände bort ansiktet. Fru Ingeborg befallde:

Titta på mig!

Hon tog henne under hakan och vände hennes ansikte mot sitt. Men flickan blundade. Fru Ingeborg befallde:

Se mig in i ögonen.

Långsamt gledo ögonlocken upp. Fru Ingeborg smålog och upprepade: Kan jag inte?

Flickan slöt åter ögonen och tårarna började sila fram i ögonfransarna. Hon torkade dem mot moderns hals. Så viskade hon: Du kan. Men du får inte.


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:26:25 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ingeborg/1_2.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free