- Project Runeberg -  Chefen fru Ingeborg /
Pastor primarius' dotter

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Pastor primarius' dotter

Tiggaren sa:

Jag var förste man hos Balzars. Frun minns mig nog, för det var jag, som stavade mitt namn med z.

Han kunde ha anfört bättre grund för rätten att vara ihågkommen. Det var han, som skaffat henne plats hos Balzars. Men han föredrog att påminna om namnet, ty på den tiden hade det varit någonting nytt och påhittigt att så där med ett penndrag nobilisera sitt enkla son-namn. Det var ett lyckligt fynd, och eftersom det var det enda lyckliga fyndet i hans liv, kunde han inte tro att annat folk lättsinnigt glömt det. Han misstog sig inte. Fru Balzar mindes, att det funnits en Larsson med z, men hon mindes inte att han skaffat henne platsen. Så här hade det gått till:

Hon hade kommit in i butiken, sorgklädd. Alla kände henne, eftersom hon var kund, om också inte någon stor kund. Dessutom var hon dotter till en på sin tid mycket välkänd man, pastor primarius Höök. Det var efter fadern hon bar sorgdräkten, förfärdigad hos Balzars, och hennes förödmjukande ärende var att begära uppskov med betalningen. Så snart hon lyckats skaffa sig en plats, skulle hon göra rätt för sig. Herr Balzar, älskvärd mot alla kvinnor, i synnerhet de vackra, bedyrade med faderlig hjärtlighet att inte ens ett tioårigt uppskov skulle oroa honom, när det gällde en sådan kund. Kanske var denna hjärtlighet i en pinsam stund första upphovet till hennes tillgivenhet för herr Balzar. Hon tackade och gick mot dörren, följd av den artige chefen. Här stannade hon och sa plötsligt - som om det just fallit henne in -: Inte har väl herr Balzar något arbete åt mig? Tanken att en dotter till pastor primarius ville bli modist både roade och chockerade modehandlaren. Han log vänligt, men skakade samtidigt på huvudet. Ödmjuk som en hjälpsökande fortsatte flickan: Jag tar vad arbete som helst, jag ska gärna städa lokalerna -

Herr Balzar kände sig upprörd över denna ogrannlagenhet. Man befann sig bland kunder och expediter och här stod en flicka av bästa familj och formligen tiggde. Det är det värsta med fattigdomen, att den även hos väluppfostrade personer avtrubbar känslan för det passande. Man kan beundra och hålla av en fattig vän, men man skall aldrig lita på hans takt. Herr Balzar rynkade pannan och förklarade med bestämdhet att han inte hade något arbete för henne. Då ingrep Larzon. Man hade just annonserat efter extrahjälp. Varför inte ta fröken Höök på prov? Överrumplad av sin förste man, klämd mellan sköldarna, gav herr Balzar sitt samtycke. Den blivande chefen gjorde sitt inträde i firman tack vare herr Larzons ingripande. Och tiggaren sa: Tretti år efteråt var det Larzon som tiggde arbete. Sånt händer. Dygden belönas. Sånt händer ofta!

Men han hade inte kommit för att vara obehaglig. Då han såg henne förlägen, klappade han henne på foten - hon satt ett par trappsteg högre än han - och fortsatte:

Bry sig inte om det, frun. Jag hade inte stannat en vecka. Jag går, jag går. Jag har vandrarblod. För mig finns det ingenting annat än att luffa.

Han gav henne några upplysningar om sitt eget liv. Det var magra och likgiltiga upplysningar, ty han mindes inte stort av sitt liv. Förfallna stackare, och i all synnerhet alkoholister, äga sällan ett omfattande och klart minne. Det finns stora luckor i deras serie minnesbilder. I gengäld kunna enstaka bilder vara förbluffande klara och friska. Kraftiga och verksamma människor ha en viss motvilja att minnas flydda tider. Minnet är en onödig börda i nuets verksamhet. Så är inte förhållandet med den stackare, som redan kastat alla levande tankar bakom sig. Hans sinne är tomt och kan plötsligt bliva ramen för en sällsynt frisk minnesbild. Tiggaren Larzon kunde inte rätt erinra sig hur och när och varför han blivit skild från sin hustru, men hans hågkomster från en viss period av fru Ingeborgs liv voro vida rikare än hennes egna. Han avbröt den knappa berättelsen om sig själv och utbrast:

Pastor primarius! Pastor primarius! Det var som tusan! Pastor primarius' dotter en vanlig butiksflicka

Fru Ingeborg blev het i ansiktet. Hon hade för länge sedan glömt - och tvingats att glömma - hur stor och hur pinsam den kvartssekelgamla skandalen varit. Här satt nu en människa, som visste mer om saken än hon själv. Vad hon själv visste var följande:

Efter moderns död hade hon lämnat flickpensionen för att under de båda sista tonåren sköta faderns hushåll. Hon hade nyss fyllt tjugo, då fadern dog, lämnande henne så gott som medellös. Hon hade inga syskon, inte ens kusiner. Men längre bort i släkten fanns det folk, som kunde hjälpa henne. Vidare hade fadern ägt många inflytelserika och förmögna vänner. Hon trodde, att de på ett eller annat sätt skulle bistå henne. Det visade sig sedermera att ett tjugutal varit lika villiga som mäktiga att hjälpa. Men var och en hade tänkt: Det finns andra, som stå henne närmare än jag. Fadern hade under de sista åren av sjuklighet tvingats att leva som en enstöring. Hans vänner voro alltjämt hans vänner, men en vänskap, som inte näres av dagligt umgänge, vissnar.

Vissnar och finns likväl kvar i form av förpliktelser. När pastor primarius' dotter tog plats som butiksflicka i en modeaffär, skyndade vännerna fram. Någonting sådant fick inte ske! Det skulle ställa släkt, vänner, ämbetsbröder i ofördelaktig dager. Varför hade hon inte vänt sig till dem - sagt ett ord -? Hon kunde ha svarat: Varför vände ni er inte till mig? Den hjälpstarke är skyldig att söka upp den nödställde. Den nödställde har ingen annan skyldighet än att varje morgon väckas av växande förtvivlan, förgäves vittja brevlådan, smyga sig in till vissa mäktiga chefer för att i deras väntrum tävla i ödmjukhet med andra ödmjuka, fylla grå kvällstimmar med maktlösa fantasier, i sömnen söka kraft att vakna till växande förtvivlan. Allt det där hade hon gjort, sorgfälligt undvikande vännerna, som själva voro mycket undvikande. Och hon hade stigit in till främlingen Balzar och i ett anfall av tillfällig sinnesförvirring - den blygsamme nödställdes enda räddning - tiggt om hjälp. Hon hade stött mot en kylig vägran, men i sista stund räddats av Larzon, en herre med vandrarblod i ådrorna och ringa vördnad för det konventionella. Nu kommo vännerna och bjödo henne frikostigt en vida bättre ställning. Men hon sa nej. Hon hade själv skaffat sig en plats och tänkte behålla den. Följden blev brytning. Gamla bekanta hälsade henne alltjämt på gatan, men stannade ej för att hälsa. Unga vänner vägrade henne till och med hälsningen. Några enstaka kommo till henne i smyg för att trösta och uppmuntra. Det var dem hon längre fram i tiden brukade kalla "mina gamla" - desamma som "kommittén" uteslutit från Julias fest. Vissa andra sökte förmå herr Balzar att avskeda henne. Det plågade dem att bli betjänade av pastor primarius' dotter. Den försiktige chefen flyttade henne efter några månader från butiken till kontoret, vilket i varje fall inte var någon degradering.

Ungefär så mycket mindes fru Balzar av skandalen, en serie hågkomster, schematiskt ordnade, detaljlösa. I tiggarens skalle däremot trängdes en massa livliga, färgstarka minnen, sprattlade och snodde omkring varann som guldfiskar i en glaskupa. Minns frun det? Minns frun det? Och hon lyssnade till små berättelser om glömda lidanden, lyssnade rörd och ibland upprörd, fast på ett alldeles osjälviskt sätt. När en liten pys blir orättvist agad, uppröres han inte så mycket av orättvisa som därav att olyckan just drabbar honom. Men när farmor tjugufem år senare skildrar denna för längesen glömda aga, vredgas han över orättvisan, inte därför att den drabbat honom, utan därför att den existerat. Ett lidande är övergående, men dess moraliska innebörd förblir ett värde eller ovärde. Handlingens moral överlever handlingen i årtionden, stundom i årtusenden. Sklidringen av ett justitiemord, begånget i Aten två och ett halvt årtusende tillbaka i tiden, kan komma oss att glömma den felaktiga slaktarräkning, man nyss ville tvinga oss att betala och som dock innebär ett hot mot vårt välstånd.

Bland tiggarens minnen fanns det likvisst några - en hel serie - som upprörde henne inte blott därför "att någonting sådant får förekomma" utan än mer därför att de förekommit i hennes liv. Beträffande dessa episoder hade hennes motvilja att minnas varit tillräckligt stark för att hålla dem alldeles nere. Nu sköto de plötsligt upp i ljuset. Tiggaren, som ibland satt tyst för att låta minnena självmant tillströmma (han var alltför slö för att ha någon makt över dem), inledde denna serie med att utropa:

En liten modist, frun, hon är alltid lätt på foten! Folk är tvärsäkra på det!

Varje yrke anses äga sin särskilda moraliska atmosfär. Läkaren omges av ett kyligt, lätt cyniskt allvar, prästen av ett hjärtevarmt. Lärarens allvar är torrt och dammigt. Officern och köpmannen äro både hederliga, men på så skilda sätt, att officern skulle anse sig vanhedrad om hans heder vore som köpmannens, och köpmannen skulle anse sig ruinerad om hennes heder vore som officerns. Av konstnärens arbete väntar man sig njutning och identifierar därför konstnären med njutningsmänniskan: han är en glad ture, en bohemien. Diplomaten, som dels sysslar med hemlighetsfulla statsärenden, dels representerar vid diverse fester, omges också av en njutningsatmosfär, men en hemlighetsfull, raffinerad, syndig. Samma luft insveper hovkretsar, någon gång tillsatt med en smula religiositet. Den luft en sadelmakare inandas, har en betydligt starkare politisk och social halt än luften kring en dramaturg - även fastän dramaturgen råkat skriva "Vävarna". När Paderevski blev president talade man om operett och fars, ehuru man då näppeligen visste något om hans statsmannaegenskaper. En officersfru har inte lika sträng moral som en prästfru. Bonden och skådespelaren leva i rättframhet, men bondens är tung och allvarlig, skådespelarens lättsinnig och lustig. Bankcheferna slå upp sina tält vid floder med grumligt vatten, under det att stora industrigrundare älska luften kring kristallklara forsar. Kring kyparen och varietéartisten är det någonting unket, kring jägmästaren någonting friskt, kring tidningsmannen någonting skarpt och giftigt, kring klockaren någonting fjantigt och lustigt, kring biskopen någonting högtidligt, kring tryckerifaktorn någonting pålitligt, kring bokförläggaren någonting opålitligt, kring domaren någonting strängt och värdigt, kring polisen någonting brutalt och klumpigt. Likväl möter man ofta värdiga poliser, klumpiga domare, pålitliga bokförläggare och opålitliga typografer, lustiga biskopar och högtidliga klockare, milda tidningsmän, unkna jägmästare och hurtiga kypare. Just därför att de skilda yrkenas sammansättning av individer skiftar i det oändliga, är det besynnerligt att dylika antaganden och föreställingar kunnat uppstå. Men de finnas, dessa sociala fördomar, som lika ofta riktas nerifrån och uppåt som uppifrån och neråt. De spela kanske ej så stor roll, ty i de flesta fall spränger individen yrkesskalet och gäller för vad den är. Officerare, som smutskastas emedan de antagas vara högfärdiga, skådespelerskor, som behandlas lättsinnigt därför att de antagas vara lättsinniga, polisen, som misshandlas av en folkhop blott därför att han är polis, journalisten, som åthutas därför att journalisten eo ipso är framfusig - se där några offer för ett urgammalt socialt missförhållande, som ibland har än allvarligare följder.

En flicka, som får gå i fred i skymningen, om hon bär en matkorg, blir antastad om hon bär en hattask. Modistyrket hör till dem, som omges av erotisk luft. Vandringen från det högvördiga prästhemmet till modebutiken föreföll vissa unga herrar misstänkt. Ungdomen tänker erotiskt, handlar efter erotiska motiv, ibland även på de mest oerotiska områden och misstänker för andras handlingar liknande motiv. En oväntad befordran: han kan tacka sin vackra hustru! En kritiker slår på trumma för en sångerska: det har kostat ungen många kyssar! En butiksägare anställer ett vackert biträde (skönhet kan äga en oskyldig merkantil betydelse): nu har han funnit sig en läckerbit, den gamle flickjägaren! De unga herrarna hade träffat pastor primarius' dotter och bemött henne som man bemöter en prästdotter. Att nu plötsligt se henne förvandlad till en liten modist var alltför eggande för deras erotiska fantasi. Nöden hade varit trollkarlen, men det ville de inte erkänna, eftersom flickan haft hjälpvilliga vänner och eftersom det smakade dem bättre att inte erkänna nöden. De anstälide klappjakt, de bildade ett jaktsällskap och ingingo vad om vem som skulle få första skottet. Alla dessa kvällsliga förföljelser, oförskämda, vidriga närmanden, skrämmande angrepp från bakhåll i portgångar och trappor, förolämpande förtrolighet inför kamraterna hade hon lyckats glömma fullständigt. Men luffaren hade lunkat omkring på vägarna bärande dessa minnen i sin skalle, alldeles som vissa kringstrykare vandra omkring med fåglar i en bur. Minnena hetsade upp honom, inte därför att de voro pikanta eller upprörande utan därför att han, förfallna vrak, mindes mer än hon. Han utropade:

Och så var det herr Balzar! Han var svår på vackra flickor. Frun kan veta att vi kamrater undrade hur det skulle sluta -

Det äckel, som hans berättelser så småningom fyllt henne med, rann plötsligt över. Hon blev ond. Hur kunde hon tillåta detta vrak att sitta på trappan till Sommarro och fördärva en vacker kväll med obehagliga minnen? Om hon stulit i sin ungdom och fått besök av en gammal medbrottsling, kunde förödmjukelsen inte ha varit större. Skulle han kanske sitta där ännu när barnen kom från tennisbanan, sitta där och rabbla sina minnen?

Hans hågkomster beträffande herr Balzar voro emellertid för fru Ingeborg de minst plågsamma, ty härvidlag var hennes minne hans överlägset. Det fanns ingenting obehagligt att minnas rörande herr Balzar och följaktligen skötte sig hennes minne tämligen oklanderligt. Närmare bestämt lika oklanderligt som hennes förhållande till herr Balzar. Så här hade det varit: från hans sida aktning för en flicka av god familj - från hennes sida tacksamhet mot en man som hjälpt henne i nödläge - från hans sida börjande beundran för en vacker och duktig flicka, blandad med svag sentimental beundran för sig själv (han hade hjälpt ett stackars barn i nödläge - Larzons ingripande hade de båda glömt) - från hennes sida börjande beundran för en man, som var älskvärd, god, finkänslig, vacker, synnerligen framstående i sitt yrke - från hans sida tankar på att "göra slag i saken", "att bli rangerad karl", att gå under det oundvikliga oket (och varför inte med henne, som jag tycker om?), tankar, mot vilka reste sig en svag och omedveten affärsmansmotvilja att gifta sig med en fattig flicka - från hennes sida ett par månader i formlöst svärmeri, som inte rörde sig kring herr Balzar utan fastmer kring en ung man, som hon träffat en enda gång (trots detta erfor hon en angenäm känsla vid varje kroppslig beröring med herr Balzar, även om den endast bestod däri att hans armbåge knuffade den tjocka kassaboken, som i sin tur knuffade hennes armbåge) - på båda sidorna en kort period, kännetecknad av varma handslag, huvudena sammanlutade över boken etc. - från hans sida ett fast och "väl överlagt" beslut (väl överlagt endast om man vill tillerkänna det erotiska tänkandet förmågan att väl överlägga) att "taga denna kvinna etc. i nöd och lust" - från hennes sida en kortvarig rådvillhet (tycker jag verkligen om honom? är det inte rysligt att gifta sig? vad ska folk säga?) - därefter förlovning - eklaterad förlovning med behag och obehag - giftermål. Man kan inte tänka sig ett mera regelrätt förlopp. I tiggarens framställning blev det annorlunda, men denna framställning rubbade på intet sätt hennes minnen, som härvidlag voro fasta. Hans minnen bottnade i en feluppfattning av vissa små händelser, vilka inträffat mellan förlovningen och den eklaterade förlovningen.

Samhällets tyranniska fordran att in i detalj bestämma individens liv tar sig under skilda tider skilda uttryck, men individens protest mot detta förtryck har som oftast tagit gestalt inom den erotiska sfären. Om man hade en pålitlig statistik (contradictio in adjecto) beträffande antalet hor och antalet inbrott, begångna under ett år (för att inte tala om det socialt mera betydelsefulla brottet: vägran att göra militärtjänst), skulle man kanske upphöra med pratet om erotikens samhälleliga betydelselöshet. Det är ingalunda betydelselöst att individen protesterar mot samhället, som, hållande honom i sitt järngrepp, stundom hjälper honom, stundom stjälper, stundom förbättrar, stundom försämrar, men som alltid handlar "på en slump" (ty i vida högre grad än individen lever samhället ett "driftliv", föga påverkat av förnuft, än mindre av ideal). Individen, som inte kan erkänna att ett riksdagrbeslut eller "härmed nedkallar jag Guds välsignelse över detta äkta förbund" eller andra formula äro lika bindande som hans eget bondförnufts slutsatser, protesterar in Veneris. Det är inte köttet som är svagt, det är anden, viljan, modet: han väljer den lättaste, vanligaste, minst riskfyllda formen för protest. Ett påtagligt och ganska roande uttryck tar sig denna "protestantism" i äkta makars plötsliga lust att hemligt, förstulet smekas. Den regelrätta godnattkyssen, den ofta upprepade omfamningen blir dem med ens förhatlig. Man ersätter dessa legitimerade handlingar med en hemlighetsfull promenad i Hagaparken eller en resa till Venedig. Och vare sig penningpungen väljer Haga eller Venedig ger man sig sken av att vara ytterst nygifta eller ännu hellre bara förlovade eller allra helst förenade i en "brottslig" kärlek. Sålunda kan det hända att ett grånande silverbröllopspar smyger sig in i en veneziansk eller hagalundsk portgång för att med skygghet och ängslan pussas. Det är brudrovets spänning man vill känna. Samhället ordnar och stämplar ("trikinfritt") allt. Vi anse detta ordnande och stämplande nödvändigt, men i våra bästa ögonblick - d.v.s. fåtaliga då vi leva - finna vi det odrägligt. Om man nu överraskar ett dylikt silver- eller järnbröllopspar i veneziansk eller hagalundsk omgivning frestas man kanske att säga: De där söka krydda en falnad och fadd kärlek! Man har fullständigt orätt. Den äktenskapliga kärleken falnar inte. Över de flesta skilsmässor skulle man kunna rista orden: Du är inte död, du sover. Ynglingen, som naken, på spänstigt höjda fötter smyger sig in i brudkammaren, är inte mer älskad än gubben, som blottas för sista tvagningen. Kärleken är en förklädd prins. Det tycks roa honom att taga tjänst hos Kroppen, springa ärenden, förrätta drängsysslor. Han vet att han en dag skall återfinna och återvinna sin värdighet. Kärleken är kroppslig och suveränt oberoende av kroppen. Credo quia absurdum. Jag älskar en flicka. Om nu Moses stiger ned från Sinai och förbjuder mig att äga henne kroppsligen, så kan jag mycket väl lyda honom. Jag kan draga mig tillbaka till Sinai och leva som eremit, eller jag kan fara till Babylon och roa mig på tusende sätt. Men om Moses förbjuder mig att älska flickan, så kan jag inte lyda denne urtyp för alla dåraktiga samhällsgrundare. Jag skall vandra genom mitt liv och hans samhälle med flickan i mitt hjärta, och då jag ligger på mitt dödsläger skola alla samhällen störta samman och flickan skall komma och kyssa mig. Emellertid har Moses inte förbjudit mig vare sig att äga eller att älska flickan. Då låtsas vi att han lagt denna dumhet till alla de andra, och gömmande oss i ett veck av jättens mantel protestera vi genom en oförbjuden kyss mot samtliga Tio Guds Bud - dessa stentavlor, på vilka människan byggt en religion, samhället ett polisreglemente.

Sedan köpman Balzar och pastor primarius' dotter förlovat sig, bestämt dagen för eklateringen och - approximativt - dagen för bröllopet, började de leka den gamla leken: "förbjuden frukt smakar bäst". Förstulna och krampaktiga handtryckningar, kyssar-bak-dörren, finurligt planlagda möten i lagerrummet, en middag på Pelikan, ett möte i Humlegården, ett möte hos Balzar, en supé på Djurgårdsbrunn - alltsammans verkställt efter många och långa viskande samtal över kassaboken, och i upphetsad rädsla att "någon skulle få nys om något". Detta "något" som de redan bestämt sig för att annonsera i tidningarna om ett par månader! Det hade varit en lustig tid och det var lustigt att på gamla dar höra dess små händelser skildras av en, som bevittnat dem och missförstått dem. Herr Larzon och hans kamrater hade med utomordentligt intresse avlyssnat en komedi, som de trodde var en tragedi: den värnlösa flickans kamp med förföraren. Och de hade inte nöjt sig med att avlyssna, de hade efter förmåga ingripit. Upprepade gånger hade de stört herr Balzar i hans "skamliga" kärlekshandel, hindrat honom, i förtäckta ordalag uppmanat honom att hålla sig på mattan. De tyckte om henne, de beundrade henne personligen och voro stolta över att äga en kamrat, som var dotter till pastor primarius. Hon spred glans över firman, över yrket, och de ämnade inte tillåta att denna glans fläckades. När de slutligen misstänkte att det hade hänt som i själva verket hände först tolv timmar efter det att prästen sagt: Vill du Jean Jacques Emile Balzar taga denna kvinna - blev deras förbittring så stor, att de beslöto taga sin förment otuktige chef i upptuktelse. En kväll begåvo de sig alltså i samlad trupp till herr Balzar och fordrade att han skulle gifta sig -

Vad är det Larsson säger! utbrast fru Ingeborg, kippande efter andan. Vad är det för dumt prat! Det är inte möjligt -

Tiggaren sa:

Jo jo mensan, frun! Vi gick till honom och han blev mjuk i knäna -

Mjuk i knäna! upprepade fru Ingeborg.

Visst! sa tiggaren. Det var jag, som talade med honom. På skarpen, förstår frun. Och sen blev det förlovning.

Hans version av det Balzarska äktenskapets tillkomst var påtagligt falsk. Dess enda sanning var, att Larzon under tiden mellan förlovningen och förlovningens eklatering blivit vittne till några förstulna smekningar, anat "det värsta", vredgats över att en fin flicka, som han till på köpet betraktade som sin skyddsling, råkat ut för någonting dylikt samt sagt till sig själv: jag ska minsann lära chefen att veta hut. Längre hade han inte gått då, men tio eller tjugo år senare hade han förverkligat sin tappra och ädelmodiga föresats - i fantasin, förfalskat sina minnen. Sådant är just vad man kan vänta sig av en man, som stavar sitt hederliga Larsson med z. Ty vad innebär en dylik felstavning? Den säger oss, att mannen i fråga velat "göra sig gällande", skilja sig från hopen, stiga uppåt. Vidare säger den oss att hans förmåga att göra sig gällande är lika slö som hans önskan är livlig. Eljest skulle han inte tillgripa ett så futtigt medel som att felstava sitt namn. Det säger oss än vidare att han är en obeslutsam människa. Han tror att namnet Larsson är ofördelaktigt, men kan inte förmå sig att slunga det helt och hållet och kalla sig Björk eller Borg eller Habsburg. Han nöjer sig med att förfalska det gamla namnet.

Föreställningen att hennes tappre, ridderlige och ytterligt förälskade Jean-Jacques skulle ha tvingats till äktenskap av sina biträden var i all sin löjliga absurditet pinsamt osmaklig. Fru Balzar blev ond, hon kände sig förolämpad. Nu är det olyckligtvis så, att en medelklassfru inte kan bli förolämpad av en luffare. Hon står för högt över honom. För resten inte bara över honom. Mången liten borgarfru säger till sin väninna: Nej, kära du, jag kan verkligen inte bli förolämpad av min piga - Fru Balzar var allt annat än struntförnäm, men kunde likväl inte erkänna sig förolämpad av en luffare. Hon kunde inte säga: Min herre, jag ber er gå, ty ni har sårat mina känslor. Hon kunde inte ens säga: Det där har Larsson drömt! Redan det hade varit att tilldela honom för stor betydelse. Emellertid ville hon komma snabbt ifrån samtalsämnet och började därför utfråga honom rörande hans egna förhållanden.

För slö att snabbt byta ämne dröjde tiggaren några ögonlilick vid det gamla och mumlade: Han blev mjuk i knäna; det var mig, som talade med honom - Uttrycket "mjuk i knäna" - kanske en luffarterm i stil med skalliga bankmäns uttryck "diskontera håret" - bibehöll han, men utbytte i andra satsen ordet jag mot ordet mig (mej). Det tydde på att hans tankar börjat glida åt annat håll. Småbarn använda ofta ackusativ i stället för nominativ: mej vill ha mat. Tiggaren hade ur sitt fattiga förråd av tankeämnen tagit fram det tredje. Det första var Larsson med z, det andra pastor primarius' dotter, det tredje barnen. Efter den i dunkel höljda skilsmässan hade makarnas barn, tvillingsystrar, upptagits som "egna" av ett barnlöst äkta par. Ett villkor ställdes av fosterföräldrarna: de verkliga föräldrarna skulle inte få återse barnen. Larzon respekterade villkoret de första tre eller fyra åren, men när han under sina många irrfärder engång råkade komma i närheten av deras nya hem - en bondgård i Skåne - frestades han för starkt att "titta på dem ett tag". Han gick inte ända fram till gården utan satte sig vid ett dike under en pil ett bra stycke från mangårdsbyggnaden. Det var inte särdeles troligt att barnen skulle komma dit, men han tänkte: Kommer de, så är det bra, och kommer de inte, så är det väl meningen att jag inte ska se dem. Emellertid somnade han där han satt stödd mot pilen, och när han efter en stund vaknade stod två tultor, fem- eller sexåringar, och tittade på honom.

Och tänka sig, frun! utbrast tiggaren förtjust, tänka sig, de var inte rädda för mig. De hade på känn att jag ville dem väl.

De stannade en stund hos honom, lekande och småpratande sinsemellan. Några månader efteråt satt han åter i diket vid pilen. Samma sak upprepades, med den skillnaden att de nu kände igen honom och hälsade honom som en gammal vän. Sen dess hade han under tio års tid besökt dem två eller tre gånger om året: en gång på högsommaren, en gång i november (då de gåvo honom hemmalagad korv) och en gång i april. Vid de tiderna höllo de utkik på pilen och han behövde sällan vänta förgäves eller länge. Han berättade inte sagor för dem, eftersom han inte kunde några sagor och han gav dem inte leksaker. Han var själv en leksak, som de fått, när de voro riktigt små och som det alltjämt roade dem att titta på, fast de redan voro vuxna jäntor. Han försökte beskriva dem för fru Ingeborg, men blev därvid så ivrig, att han stammade och slutligen tappade talet i ett nytt anfall av astma. Han bad om en cigarett, ty ett par rökbloss lättar det astmatiska trycket över bröstet. Hon gick in och hämtade en ask, oupptagen, och tog samtidigt ur hushållsskrinet en hundralapp. Hon skulle ha velat ge honom både mer och mindre - mer om hon därmed verkligen hjälpt honom - mindre därför att det dock är meningslöst att sticka en så stor slant i handen på en fullständigt förfallen stackare. Tiggaren tog emot hundralappen som om den varit en femöring, och i stället för att tacka utbrast han: Frun skulle se töserna! Frun skulle! Han tryckte på ordet skulle som om han velat säga, att lite var kunde ha gott av att kosta på sig en skåneresa för att få titta på töserna. Han berättade, att de kallade honnom guffar. Det hade de hittat på själva och det fann han betydelsefullt, eftersom de ju inte visste att han var deras far. Tro om de hade något på känn? Blod är tjockare än vatten. För resten fann han det också mycket löjligt att bli kallad guffar av sina egna barn. Han frågade om det inte var skämtsamt? Och han skrattade och slog sig på knäna. Är man bara tillräckligt ödmjuk, finner man till sist i Försynens stränga regemente det skämtsamma. En eländig luffare har två döttrar, välklädda, välfödda, vackra, lyckliga - han besöker dem när det faller honom in, ser efter hur mycket de vuxit, hör dem kvittra och babbla, han blir väl emottagen, omhuldad, nästan hedrad, kallas guffar, får bröd och korv - alltsammans utan att behöva betala ett öre. Det är skämtsamt, ty vore han en arbetsam och ordentlig fader skulle han ha en massa besvär och kostnader och inte roligare för det.

Plötsligt suckade han och sa:

Men brännvin har de inte, töserna. Skulle frun vilja bjuda mig på något starkt?

Hon hörde inte alls på det örat, utan frågade om det inte kändes hårt att se dem så sällan och kort. Han muttrade: Varför det? Man träffas och så går man sin väg. Det kan vara lika bra som något annat. Men jag blir sittande här tills frun ger mig något starkt.

Hotelsen att stanna kom henne att tänka på att han helst borde ge sig i väg så fort som möjligt. Ty om nu Andersson komme från myrstacken och om han och luffaren kände igen varandra - vilket var troligt - så skulle den sentimentale Andersson börja tala om gamla minnen med sin förolyckade kamrat. Hela historien skulle dras omigen, vilket var odrägligt i och för sig. Men inte nog med det. Barnen skulle komma, bli nyfikna, lyssna. Hon kunde riskera att de fingo till livs den osmakliga historien om förlovningen. Eller någonting liknande. Alltså var det obehagligt att han satt där och nödvändigt att han gick. Hon beslöt att ge honom en sup. Visserligen är det orätt att ge en drinkare sprit, men å andra sidan betyder väl ett glas mer eller mindre inte mycket för en redan fördärvad kropp? Och om hon nu kunde befria sig själv från ett obehag genom att bereda stackaren ett behag, så kunde det inte ligga någonting så värst ont i det. Emellertid sa hon någonting om att hon inte borde ge honom sprit, eftersom spriten tydligen varit hans fördärv. Han gav henne en förargad, föraktfull blick och svarade: Frun ska inte vara dum! Det är själen som tar kål på kroppen och om den använder rep eller sprit, det kan vara lika bra. Man super därför att man vill bli av med livhanken.

Svaret gav henne inte något moraliskt stöd, men betydde heller ingenting, eftersom hennes beslut redan var fattat. Hon gick in i salen och öppnade hörnskåpet. Där stod en akvavitbutelj med ungefär tre eller fyra vanliga supar på botten. Hon tänkte: slår jag upp en sup så dricker han den där han sitter och blir kanske sittande, men får han buteljen, så ger han sig nog i väg för att njuta i fred. Det var finurligt tänkt och rätt uträknat. Tiggaren, som stoppade på sig hundralappen utan att bevärdiga den med en blick, överväldigades av glada känslor vid åsynen av buteljen. Hundralappen kunde skaffa honom massor med sprit, men för den rätt förfallne betyder en närliggande njutning oändligt mycket mer än den avlägsna. Låt en drinkare välja mellan en sup i dag och tio i morgon och han skall välja det förra. Att vara nykter i morgon skrämmer honom inte alls, bara han får vara onykter i dag. Denna omständighet ger honom själv en illusion av att vara herre över sin last. Han känner att det är just i dag han behöver brännvin, i morgon kan han reda sig utan. Alltså är det inte så farligt med honom. Tyvärr har han ingen morgondag.

Tiggaren reste sig hastigt på något ostadiga ben, ryckte med skälvande händer till sig buteljen och stoppade den i fickan. Därpå gjorde han en lustig rörelse med armarna som om han i inbillningen omfamnat en kär person - kanske den ädla givarinnan, pastor primarius' dotter - tog så åt hatten och sa: Ja, tack nu för mig, frun. Nu går jag till töserna. Det lät så lätt och ledigt som om töserna bott hos grannens i stället för långt nere i Skåne. Lyckan, som kluckade muntert och vänligt i fickan, förkortade alla vägar, jämnade alla backar. Betydligt käckare än han kommit gick han. Utkommen på bryggan tog han första klunken. Så försvann han.

Fru Ingeborg återtog sin plats på trappan. Hon tänkte på tiggaren och hans töser, försökte sätta sig in i hur det skulle vara att ha sina barn på de villkoren. Se dem några gånger om året, konstatera att de ha det bra, att de växa och frodas, att de är snälla och glada. Leka och prata med dem några timmar och gå sin väg. Naturligtvis för att återvända snart nog. Ja, varför inte? Den kroppsliga närheten betyder väl inte så mycket. Man har dem i tankarna och i ögonen ändå. När man vill kan man se dem lika tydligt som om de stode inför en. Man kan till och med resonera med dem, eftersom man rätt väl vet, hur de resonera. Och man slipper att bli småförargad över en massa struntsaker. Det dagliga samlivet sliter på känslorna. Ibland kan man bli rasande på dem, man kan avsky dem en timme och vara förargad på dem en hel dag. Det slipper tiggaren. Han får bara vackra och glada intryck av sina barn. Det kan också vara värt något. Hon borde kanske fara bort en sommar, vara alldeles ensam några månader. Varför inte? Man bör vänja sig i tid att leva ensam, ty förr eller senare blir man ensam. Hon skulle vara borta hela nästa sommar. Inte denna - eftersom den redan var påbörjad. Men nästa sommar. Varför inte?

Svaret kom nästan omedelbart när nu ungdomen i sommarmaklig takt återvände från tennisbanan. Hon såg på Kurt, hon såg på Suzanne. Hon smålog och sa till sig själv: Tänk att jag tror att jag ändrar mig! Det där att titta på dem är bestämt detsamma för mig som brännvinet för tiggaren - det piggar upp och gör mig lite karskare.

Och hon skakade på huvudet. Kurt sa:

Vad är det mamma? Varför sitter mamma på trappan och skakar på huvudet? Här har mamma suttit och dåsat i timmar. Varför rör inte mamma på sig? Mamma kommer att bli fet och gammal i förtid. Och varför skakar mamma på huvudet? Just som jag kommer.

Hon svarade:

Jag skakar på huvudet åt mig själv. Jag tycker för mycket om mina ungar.

Hon började till och med tycka om fästmannen. Eftersom hon aldrig såg honom annat än i en synbarligen oupplöslig förening med Sussi smälte de småningom samman till ett dubbelväsende. Det är svårt att ägna siamesiska tvillingar motsatta känslor: älska den ena och hata den andra.


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:26:26 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ingeborg/2_2.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free