- Project Runeberg -  Chefen fru Ingeborg /
I det blåvita rummet

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

HÖSTEN

I det blåvita rummet

En morgon läste hon i tidningen, att fru Koerner slagit sig ned på Saltsjöbaden för att i lugn och ro instudera en ny roll (den äldre damen i det gammalmodiga stycket hade hon efter förnyad själskamp avsagt sig). Fru Ingeborg sken upp, tänkte: I kväll ska jag roa mig; jag ska bjuda Julia på champagne! Men när hon leende och med en stor kvast rosor i handen trädde in till väninnan, blev hon illa mottagen. Den stora skådespelerskan utbrast: Det här var det obehagligaste som kunde hända mig! Vad du är förändrad! Gammal i ansiktet och rultig i kroppen! Hur länge tänker du stanna? Det går tåg var halvtimme. - Och då denna störtskur ej förmådde släcka fru Ingeborgs bedjande leende, tillfogade hon: Min vink var för fin för att fattas. Jag väntar min älskare och anhåller om en smula grannlagenhet! - Snopen drog sig fru Ingeborg tillbaka och hennes snopenhet blev inte mindre, då hon strax därpå upptäckte, att den förmente älskaren inte var någon annan än Kurt. De möttes på stationen och Kurt meddelade trumpet, att han kommit för att "äta en bit mat med teaterapan". Någon förfrågan om modern ville dela den där biten mat hördes inte av. Sonens trumpna och förlägna uppsyn hade sin goda grund. Fru Julia hade med sin vanliga, självsvåldiga uppriktighet talat sanning: Kurt var hennes älskare. Ett mångårigt syskonlikt kärleksgnabb hade plötsligt övergått i en allvarligare lek. Därom visste fru Ingeborg intet och kände sig förödmjukad. Väninnan och sonen funno henne så tråkig och obehaglig, att hon inte kunde få vara med på ett hörn! När man blir vägrad en liten gunst måste ogunsten vara stor.

En ny väninna ersatte den förment förlorade. Fru de Lorche. Vänskapen mellan skådespelerskan och fru Balzar hade varit slitstark och uppriktig, men hade - vad fru Ingeborgs känslor beträffar - förblivit sval och lugn som varje verklig vänskap är. Hennes nya känslor för "den obehagliga stackars människan" flammade upp ett, tu, tre som en förälskelse. Hon dyrkade henne, tillbragte var ledig stund i den blåvita kammaren, medförde ständigt gåvor, som för varje gång blevo allt dyrbarare, tog den lilla damen med sig på teatrar, fester, utflykter, planerade slutligen en längre resa, som de skulle göra tillsammans - "så att vi få vara alldeles för oss själva". Om sonen ingav henne en fysisk motvilja, så fyllde henne modern med fysisk och psykiskt välbehag. Luften i den blåvita kammaren på ålderdomshemmets vind var mängd med en svag doft - kanske av torkade rosenblad - som nästan berusade henne. Den hade samma verkan som minnet av en doft, vi insupit i vårt tidigaste barndomshem. Hon längtade efter den på kontoret, hon längtade efter den om nätterna. Hon längtade efter pastellen i blått och vitt, där en tunn, fin liten gumma i en mycket gammaldags klänning ses långsamt vandra bland få och gamla möbler eller sitta vid fönstret, stickande sina pärlor och leende åt ett minne.

Hennes nya känslor för fru de Lorche kan delvls förklaras därmed, att den lilla damen verkligen var en mycket angenäm människa så snart hon upphörde att vara Olyckans prästinna, en patetiskt siande Kassandra. Hennes sätt var så mjukt att man fick intrycket av en själ med utomordentligt lätt, glidande flykt. Hon var klok och i sin klokhet - som det tycktes - utan beräkning, osjälvisk. Denna kyliga, men mot allt och alla välvilliga, förstående klokhet finner man ofta hos folk av gammal, kultiverad stam. För människor med tyngre och hetare blod skvallrar den om en förståndets och känslans jämvikt som är dem själva förment. Därav följer beundran och avund - oftast i oträngt mål. Under deras samtal undvek fru Ingeborg såvitt möjligt att nämna fästmannen, väl vetande att hon därmed endast skulle väcka den slumrande Kassandra-andan. Och vad hon mest älskade i det blåvita rummet och bäst behövde var dess lidelsefria, svala atmosfär. Engång lockades hon dock att vidröra ett ämne, som aldrig lämnade hennes fantasi helt i fred: förhållandet mellan Louis och vännen-självmordskandidaten. Genast täcktes himlen av stormmoln och fru de Lorche utbrast: Nämn honom inte! Jag har glömt honom, jag vill inte ens minnas hans namn. Jag brukade kalla honom Nattdjuret. En vidrig varelse, en äcklig vampyr. Han förstörde min pojke under mina ögon och jag kunde ingenting göra. Folk påstår att Louis försökte tvinga honom till självmord. Det tror jag inte på: men vore det sant, så hade han handlat alldeles rätt.

Som om detta frikännande av sonen varit för mycket för Kassandra, tillade hon med en suck: Min stackars pojke har tyngre saker på sitt samvete. Han tog livet av sin egen far.

När en Kassandra framslungar ett ohyggligt och osant påstående, använder hon en mindre patetisk ton än vanligt och bifogar ett småleende, som betyder: Det är inte fullt så ohyggligt som det låter, men - - - Därmed förhindrar hon att påståendet just genom sin orimliga hemskhet förfelar sin verkan. Äger däremot påståendet en sanningskärna, använder Kassandra sina djupaste brösttoner, sitt mörkaste patos. Hon säger till exempel: Tänk, det var självmord. Han tog livet av sig. - En undersökning ger vid handen, att "han" dött i blindtarmsinflammation. Vari bestod sanningskärnan? Då mannen ansattes av de första häftiga smärtorna, trodde han sig vara offer för ett kolikanfall. I stället för att gå till sängs och tillkalla läkare sökte han bota sig genom våldsamma kroppsrörelser. Efteråt konstaterade läkaren att sjukdomens olyckliga förlopp haft till orsak denna första okloka åtgärd. Alltså hade mannen tagit livet av sig. Med en dylik sanning som grundval ser sig Kassandra i stånd att genom mörkt tonfall och dyster min förvandla en olyckshändelse till ett hemskt drama. Fru de Lorche kombinerade de båda metoderna: hennes röst var patetisk, hennes min vardaglig. Därmed vann hon, att fru Ingeborg inte genast slöt öronen för den orimliga skräcksagan om ett fadersmord och likväl fick ett första förberedande intryck av någonting onaturligt och hemskt. Författare, som arbeta i Hoffmannsk eller Poesk riktning, använda ofta samma metod.

Sanningskärnan var här den, att sonen de Lorche pinat sin far obarmhärtigt. Sonen hade under uppväxtåren hållits i en faderlig tuktan, vars stränghet varit överdriven. Så länge fadern tedde sig som en utomordentligt upphöjd, vis och mäktig varelse, fann sonen ingenting förödmjukande i att titt och tätt bli snäst som en hundvalp. Att en man som hans far kärvt ställde stora fordringar på andra var helt naturligt och ökade endast hans beundran. Men när fadern avslöjade sig som svindlare, skojare och därtill en feg och ömklig stackare, fylldes pojkhjärtat av en het förbittring, som inte lämnade plats för någon barmhärtighet. Allt under det att han spelade den vördnadsfulle sonens roll, gav han med oblidkelig påpasslighet hugg på hugg. Fru de Lorche sa: Det var hemskt bara att se honom! Han tassade omkring fadern som katten kring råttan och så snart stackarn rörde sig, fick han en klösning! - Bland annat brukade han ur de dagliga tidningarnas rika samling av bedrägerier söka ut de lämpligaste och läsa upp dem för fadern, avslutande läsningen med en oskyldig fråga: Pappa, den karln var väl ändå en skojare? eller: Pappa, hur skulle du döma i en sån här sak, om du vore domare? eller: Pappa, tror du att han klarar sig från fängelse lika fint som du? Ibland sökte fadern komma undan med ett stammande svar, ibland tog han till flykten. Då skyndade sonen efter honom, ställde sig i hans väg med den strama och vördnadsfulla givakthållning, som fadern själv trumfat i honom, och han sa: Pappa, har jag sårat dig? Jag trodde nästan att du redan glömt den där lilla tråkigheten! - En annan gång kunde han säga: Vad folk ändå är snälla! Jag mötte den och den (en fordringsägare) och han hälsade på mig som om vi inte skojat honom på ett öre! Eller: Den och den frågade om pappa hade någon sysselsättning, men jag sa att pappa njuter sitt otium cum dignitate. - Fadern: Kära du, jag vet nog, att jag inte längre har någon dignitas. - Sonen: Det vet jag också. Men likaväl som man säger fattig men stolt, kan man kanske säga ohederlig men vördnadsväd. Jag håller på pappas värdighet! - På detta och liknande sätt förföljde han fadern med oblidkelig ihärdighet. Den äldre de Lorche sökte skydd hos hustrun. Han kunde komma in i hennes rum skälvande och med svetten ymnigt rinnande över panna och kinder. Kära du, jag har så ont i huvut - skulle du inte vilja be Louis att lämna mig i fred?

Om jag bad! utbrast fru de Lorche, och en glimt av smärtats vällust flammade i hennes ögon. Där stod jag dagligdags mellan dem. Min ömklige man hopkrupen bakom min rygg, min son framför mig med ögon som skeno av ömhet. Min man höll jag inte längre av, min son älskade jag över allting. Och dagligdags skulle jag för den enes skull kämpa mot den andre, uppretas, förbittras, finna honom omänsklig, avskyvärd. Å fy, fy! Jag var en vek och beskedlig liten människa - undra på att jag blev den gamla markatta jag är!

Med den äldre de Lorches död hade dessa förföljelser ingenting annat att skaffa än att den vidriga tvekampen därmed tog slut. Fru de Lorche andades ut. Sonen förvandlades, blev åter hennes pojke, som älskade henne och som hon kunde linda om fingrarna. Han visade arbetslust, arbetskraft, hemkärlek. Några månader såg det ut som om mor och son skulle gå mot ljusare och lugnare förhållanden. Plötsligt kom slaget. Den falske vännens inflytande, nöjen, försumlighet, vinglerier, drinkarperioden. Fru de Lorche sa:

Nattdjuret tog honom. Jag slogs om min pojke, till sist nästan kroppsligen. Engång gav jag den andre en örfil. Då gav han mig blommor och bad att få kalla mig mor. Jag kunde ta löfte av Louis: Gå inte ut i kväll! Han lovade. Så kom Nattdjuret, satte sig bredvid mig och började konversera. Såg inte åt Louis. Jag försökte vara älskvärd, glad, underhållande, kvick. Jag vämjs, när jag minns. En mor, som vill hålla kvar sin son med gråt, är ömkansvärd, men när den gamla stackarn försöker skratta kvar honom, blir hon ömklig. Där satt jag och konverserade med Nattdjuret och sneglade varannan minut bort mot Louis. Först var han lugn och beslutsam, nickade åt mig. Så blev han orolig och undvek att se på mig. Så blev han slapp i ansiktet och började småle. Så brast han i skratt och då var det färdigt, de båda herrarna gingo till sina nöjen på krogar och bordeller. Allt det där är över nu; Sussi har gjort Louis till en annan människa. Men för mig är det inte över och går aldrig över. Hur kunde han så blint låta leda sig av det där kräket? Tron på demoniska makter måtte ha uppstått hos någon stackars mor, som såg sin son förförd och som inte ville erkänna det enkla faktum att det ena kräket sällar sig till det andra. Ibland är han mig vidrig.

Vem? skrek fru Ingeborg, och hela hennes kropp restes och spändes till försvar. Samtidigt slappnade den andras kassandriska spänning och hon sjönk ihop till en liten gumma, som mumlade: Louis - Louis - Louis - min pojke -

Fru Ingeborg viskade - som om någon obehörig varit i rummet -: Du borde skämmas! Du menar inte vad du säger! Du kommer att ångra dig! - - Vid ett senare tillfälle, då hon inte längre visste vilka gåvor hon kunde bjuda väninnan, begärde hon i sin ömma iver besked om hon verkligen inte kunde göra någonting för henne. Fru de Lorche klappade henne på handen och svarade: Vad du gör för Louis, det gör du mig! - Genast lyste fru Ingeborg upp och yttrade triumferande: I dag är det kanske annat ljud i skällan! I dag är han kanske inte så förtappad? - Vartill fru de Lorche genmälte: Är han förtappad, så är jag förtappad. Vi hänga samman. Men med dig är det ju en annan sak.

Yttrandet var en smula gåtfullt, men fru Ingeborg begärde inte någon förklaring, erkände inte ens för sig själv att fru de Lorches yttrande var egendomligt. Under de följande kvällarna undvek hon sorgfälligt alla ämnen, som kunde föra fästmannen på tal. Den blida harmonin i blåvita kammaren förblev några veckor ostörd. Men en kväll sa fru de Lorche: Numer tala vi aldrig om Louis. Är det inte besynnerligt, att hans mor och svärmor sitta samman kväll efter kväll utan att tala om honom? Varför undvika det? - Fru Ingeborg svarade tankspritt: Det finns ju annat att tala om. - Visserligen, medgav den andra, tillade långsamt och lågmält: Men jag skulle vilja veta, varför du undviker att tala om Louis? - Fru Ingeborg leende och alltjämt tankspridd: jag vet inte! Jag ska kanske tänka efter! - Fru de Lorche ännu mera lågmält: Ja, du bör kanske tänka efter. I tid.


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:26:26 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ingeborg/3_1.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free