- Project Runeberg -  Chefen fru Ingeborg /
Jag, Kurt Balzar, son till firmans grundare

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Jag, Kurt Balzar, son till firmans grundare -

Uppmaningen att tänka efter i tid tog fru Ingeborg som en förebråelse därför att hon ännu inte planerat något för fästmannens framtid. Redan diskuterade Louis och Suzanne dagen för bröllopet och roade sig med att titta på våningar, men den ekonomiska grundvalen för det blivande hemmet tycktes inte bekymra dem stort. Det är jag, som ska tänka på allt, suckade fru Ingeborg och låtsades en förargelse, som i själva verket var en förklädd tillfredsställelse. Hon började undersöka möjligheten och lämpligheten av fästmannens inträde i firman. Därvid råkade hon i strid dels med Kurt, dels med sina egna åsikter om firmans framtid.

Dagarna efter branden, då stämningen på Sommarro var som mest kvav och tryckt, hade mor och son, var och en på sitt håll, med ny iver "gått i selen". Kurt förberedde ett fältslag i stil med hattaffären, en framstöt i samma riktning. En lätt halsschal, som under senvåren fladdrat över kontinenten och som sparsamt och huvudsakligast i kvalitetsarbete nått norden, skulle bli den stora balzarska utställningslokalens förhöstprakt. Affären borde inte få någon särdeles stor omfattning: den avsåg blott att bevara kontinuiteten, understryka lokalens karaktär och nedslagspunkt för snabbt kreverande massmoder. Den egentliga bataljen (en pälsartikel) borde levereras ett par månnder senare. För att nu inte firmans chef skulle få tillfälle att uppställa lika många om och men som vid hattaffären, bedrev Kurt sina förarbeten ytterst hemlighetsfullt, mottog agenter i smyg och hade särskilt postfack för sin schalkorrespondens. Och var alltjämt tillräckligt pojke för att i detta hemlighetsmakeri finna ett synnerligen eggande behag. För den överraskade modern skulle framläggas fullständiga, noggranna kalkyler och preliminära avtal med leverantörerna.

Den som vill överraska har stora utsikter att själv bli överraskad. Kort innan han skulle lägga sista handen vid sina förarbeten upptäckte Kurt i tidningens uthyrningsspalter sin kära lokal, de vårliga hattarnas valplats! Att hyra! Före branden skulle han ställt till med ett uppträde, lugnat sig, bett om ursäkt, smekt mamma mjuk och med feg envishet pressat sin vilja fram. Nu sa han visserligen: Detta måste förhindras. Men tillade: Framför allt får jag inte förivra mig! Han red ett par timmar, tog en kalldusch, gick upp på kontoret, lade tidningen framför chefen och pekade på annonsen. Fru Ingeborg nickade. Hon hade spekulanter och en byggnadsfirma hade redan fått i uppdrag att avstänga lokalen från huvudaffären.

Under det att Kurt lagt sina planer, hade fru Ingeborg än engång granskat hattaffärens siffror. Förstämningen efter branden, modlösheten, tröttheten gav dem ett nytt utseende, helt och hållet avskräckande. Och mer än av siffrorna skrämdes hon av tanken på affärens omläggning. I det svenska borgardömets själ kvarsitter en svårutrotlig vördnad för hantverket. Maskinen och maskinskötaren ha näppeligen blivit erkända som verktygets och den konstskickliga handens legitima efterträdare. Det gamla hantverket omges med en nimbus av hederlighet, trygghet, förfining. Massfabrikationens, stordriftens större vinstmöjligheter motvägas av större risker, större kapitalbehov och större svårigheter att avväga kapitalbehovet, större beroende av själva arbetet ovidkommande politiska och sociala element. Vinsten förändrar i viss mån karaktär och förblir inte blott och bart det livförande blodet och den nödiga upplagsnäringen utan dessutom en utväxt, en sorts tentakel, som trevar efter nya företag. Den förstorade volymen motsvaras av minskad inre spänstighet. Nutidens stora förmögenheter sammanhållas snarare av sin tyngd än av sin fasta konstruktion. De gamla hantverkar- och småköpmansläkterna, som med sparpenningen uppbyggde och underhöllo verkstad och hem, tillfogade en lott jord, insatte ett litet överskott i något lika blygsamt och riskfritt företag som det egna, kunde under århundraden bevara sitt yrke, sin förmögenhet, sin sociala ställning, sina vanor, seder, åsikter. De byggde på hälleberget. Nutidens människor ha knappast något hälleberg att bygga på. Det har sjunkit i ett hav av politiska, ekonomiska, sociala teorier, i vilket nya vågriktningar dagligen uppstå och korsa varandra och där individer och släkter i en ständig växelvis rörelse stiga uppåt och nedåt. Det stabila läget var länge mänsklighetens ideal, men mänskligheten i sin helhet tycks ha förändrat smak. De individer, som alltjämt behålla den gamla smaken, skrämmas av allt, som kan föra dem själva in i en ny åsiktssfär och för deras verksamhet utstaka nya vägar. Fru Balzar hade betjänat en jämförelsevis liten kundkrets, vars smak krävde för henne välkänt kvalitetsarbete. Omläggningen skulle betyda ej blott en obestämbar risk utan ock att hennes egna insikter och erfarenhet skulle bli tämligen betydelselösa för firman. Det var orsaken till hennes beslut att helt och hållet slopa den nya avdelningen.

Kurt trodde emellertid att hon hade en annan orsak. Sedan han grubblat några dar och övat sig i självbehärskning - ibland med gråten i halsen - sökte han åter upp modern på kontoret, sa: Hör här! Mamma och jag ha alldeles för olika åsikter beträffande affären. Vi skulle inte dra jämnt. Därför tänker jag stanna vid regementet och tillsvidare avstå från att ingå i firman. Det är visserligen emot pappas sista vilja, men det kan inte hjälpas. Han kunde ju inte ana att du och jag inte skulle -

Han tvärtystnade, befarande en mycket omanlig och olämplig snyftning. Den uppoffring han gjorde var stor, och framkallandet av faderns minne och minnet av den lilla familjens trygga enighet och sämja upprörde honom. På fru Ingeborg hade hans ord en annan verkan. Hon hade blivit misstänksam, hon vädrade överallt förebråelser. Sonen beskyllde henne för att bryta mot mannens sista vilja. Hon sa: Det finns också en annan utväg. Jag kan dra mig tillbaka. - Han hade tagit förslaget med i beräkningen och svarade rappt: Det är en utväg, men den är idiotisk. Du har skött den här affären så länge och så utmärkt - - Verkligen? inföll fru Ingeborg. Jag trodde, att den minste springpojke kunde sköta den bättre än jag!

Efter ett ögonblicks tystnad vände sig Kurt om och gick mot dörren. Fru Ingeborg greps av en plötslig ångest, hon ropade: Kära barn, missförstå mig inte! Låt oss resonera om saken! - Han svarade: Vi behöver inte resonera. Saken är avgjord. - Gick.

Vare sig saken avgjorts eller ej, fördes den inte vidare på tal. Fru Ingeborg hade fått ett nytt intresse, som under de första regniga höstveckorna helt tog tid och tankar: Sussis utstyrsel. Som om det gällt någonting alldeles utomordentligt viktigt och brådskande sprang hon omkring i hällregnet, klafsade fram genom vattenpussarna, fyllde butiksdisk efter butiksdisk med sina mångahanda beställningar: duktyg, lakan, linne, broderier, husgeråd, prydnadssaker. Om kvällarna förevisades dagens inköp för Sussi, som regelbundet och med få variationer yttrade: Vad du är snäll! Louis kommer att bli alldeles förtjust. - Till en början märkte inte fru Ingeborg den egendomliga form, tacksägelsen fick. Men en kväll slog det henne och hon utbrast med rynkad panna: Varför säger du alltid att Louis ska bli förtjust? Tycker du inte om det själv? - Sussi svarade: Jo visst. Men du vet, att jag inte har mycket sinne för sånt där. - Inte mycket sinne! upprepade fru Ingeborg förargad. Tänker du gifta dig eller tänker du inte gifta dig? Sussi svarade: Jo. Det är väl meningen, kan jag tro -

Fru Ingeborg tänkte: Det måste ha kommit en fnurra på tråden. Hon började ge akt på fästmannens kommande och gående och märkte dels att han kom rätt sällan, dels att han gick rätt snart. Och hon såg dem nästan aldrig smekas. Plötsligt erinrade hon sig att hon vid två eller tre tillfällen mött fästmannen tillsammans med en av Julias smålandstöser. Kunde det vara någonting på den kanten? Misstanken var svag, allra helst hon inte visste om det vid de tre tillfällena varit samma flicka - hon kunde inte skilja mellan de tre systrarna. Hon försökte sondera Sussi. Vad jag tycker, att ni har blivit kyliga mot varandra, du och Louis? Svaret dröjde, men kom äntligen med ett muntert skratt: Det är Kurt som drillat oss efter anständigt fästfolks exercisreglemente! Här i huset törs man inte kyssas! - Skrattet och svaret lugnade henne. Hon fortsatte att göra inköp och beställningar, tog ibland Sussi med sig, men gick helst ensam, eftersom dottern visade en upprörande likgiltighet. Klädd nästan som en torgmadam klafsade hon omkring i regnet med kutig rygg och framskjutande mage. Till mötande vänner och bekanta sa hon: Här rultar jag omkring och sätter bo åt min dotter: det är ett riktigt höstgöra! - Vännerna tänkte: Vad hon har blivit gammal! Hade de uttalat tanken, skulle de ha berett henne en stor tillfredsställelse, men det kunde de näppeligen ana. Den nya håruppsättningen - slätt uppkammat hårkrön med en liten svart spetsmössa - hade gjort henne tio år äldre. Dessutom började hon kisa med ögonen, som om hon varit närsynt, vilket dock inte var fallet.

Den 21 oktober uppträdde hon hemlighetsfullt och mysande som en mormor på julafton. Hon skulle ge middag. Inbjudna voro fästmannen med mor, fru Koerner och herr Andersson. Värdinnan tog emot i höghalsad, långärmad svart sidenklänning med beigefärgat krås kring hals cch handlovar, på huvudet en vit spetsmössa med beigefärgade band. Fru Julia sa: Är det fråga om maskerad, så går jag hem och sätter något på mig. - Bordet var dukat med husets gedignaste silverpjäser, rikt blomsterstrött samt med blomgirlander kring två av kuverten. Mittpå bordet en krokan med datumsköld krönt av en marsipanamorin. Kurt utbrast: Herregud, är det pappas och mammas bröllopsdag? - Men det var det inte. Den mysande fru Ingeborg spejade förgäves efter någon förståelse hos Sussi och fästmannen. De voro lika förvånade som sällskapet i övrigt. Snopen vände sig fru Balzar mot fru de Lorche, frågade: Var det inte i dag ett år sen de förlovade sig? Du sa engång i våras att det var den 21 oktober? - Jag vill minnas det, mumlade fru de Lorche, smålog förläget och rynkade pannan. Förlovningen övergick i förstämning. Vad var det för en besynnerlig idé att fira en hemlig förlovningsdags ettårsjubileum! Inte ens fästfoiket hade kommit ihåg dagens betydelse. Fästmannen utropade: Mamma är storartad! Tänk så vänligt! Och kysste på hand. De övriga tego, togo plats. Tysta Marie vankade runt bordet, bjöd och mumlade: Konstigheter och besynnerligheter, konstigheter och besynnerligheter. Plötsligt lade Sussi armen över ögonen, reste sig hastigt från bordet och försvann. Tystnaden fortfor. Fru Ingeborg stirrade oavbrutet på fästmannen och såg nu för andra gången svettpärlorna sippra fram på hans panna. Hon sa befallande men med grumlig röst: Gå genast efter henne! Fästmannen reste sig försiktigt som om han varit rädd att störa en festtalare, smög sig ut ur rummet. Och tystnaden fortfor att tala. Det blev fru Ingeborg omöjligt att sitta kvar. Hon följde efter de båda andra och fann dem i dotterns rum. Hon såg dem genom den halvöppna dörren. Fästmannen höll flickans huvud mellan sina händer och kysste henne. Åsynen av denna ömma scen fyllde fru Ingeborg med ett varmt välbehag. Hennes spänning brast i en djup lättnadens suck: hennes heta ögon tårades. Hon greps av en frestelse, som hon inte förmådde motstå. Hon steg in i rummet, tog dottern ur fästmannens famn och kysste den nyss kyssta munnen. Själv strålande av lycka utbrast hon: Vad ni unga är lyckliga, vad ni ändå är lyckliga! Åter kysste hon dottern, som förblev orörlig med huvudet bakåtböjt, de fuktiga ögonen slutna.

Ett par veckor senare kom det till en ny brytning mellan fru Balzar och hennes son, skilsmässan fullbordades.

Ungefär samtidigt med Kurts uppoffring, tronavsägelsen ad interim, överkorsandet av hans framtidsplaner, hade den stora skådespelerskan utsatts för något, som hon själv kallade en skamlös intrig, under det att andra nämnde olyckan fiasko. Den vemodiga höststämningen och det ömma förhållandet till Kurt gjorde fru Julia benägen att taga olyckan snarare romantiskt än tragiskt. Det ödsliga men komfortabla Saltsjöbaden bildade ett lämpligt sceneri för en idyll i grått. Skådespelerskan blev för någon tid vemodig och romantisk. Kurts förmåga inom det romantiska facket var visserligen begränsad, men han hade ingenting att invända emot långa, ensliga skogsvandringar med den vackra damen eller ömma tête-à-têter på det dystra och "verkligen ganska stiliga" havet. Var och en klemade med sin sorg och deltog varmt i den andres. Att trösta och tröstas är en av älskogens vackraste och mest sinnrika lekar. Den ljuva plikten att trösta lockar fram de finaste känslor, de mjukaste tankar och renar njutningen från dess fräna bismak av krass egoism. Fru Julias ettriga förargelse över fiaskot blev till en smäktande romans och Kurt kände sin förbittring mot modern förvandlas till en vemodig men upphöjd känsla av förlåtelse. Desto mer oförberett träffade honom slaget.

Han hade ett ärende till kontoret och tog vägen genom affären. Till sin häpnad såg han, att den skiljovägg, som redan rests mellan utställningslokalen och affärens herravdelning, åter nedrivits. Han kunde inte begripa det. En springpojke gick förbi och Kurt sa: Va ska det här betyda? - Stursk över att veta mer om "affären" än själve chefens son, utbrast pojken triumferande: Vet inte löjtnanten det! Herravdelningen skall utvidgas kolossalt och löjtnant de Lorche ska bli chef för den!

Den gången sökte han inte lugna sig med en ritt, svalka sig i en kalldusch. Han gick raka vägen till modern och frågade om uppgiften var riktig. Hon stammade: Vad vill du jag ska göra? Jag måste ju tänka på deras framtid - - Han bibehöll sitt lugn, sa: Mamma inser väl att de Lorche är fullständigt inkompetent, fullständigt ovederhäftig? - Hon mumlade: Han kunde ju alltid få försöka - - Och Kurts röst sjönk till en viskning, hes av ansträngningen att behärska stämman: Alltså, han skall få försöka, men inte jag? - Fru Ingeborgs huvud dalade och Kurt tog deuna slappa huvudböjning som ett jakande. Han teg ett ögonblick, yttrade därpå med en värdighet och en helig vrede, som kunnat anstå en kronprins, vars tronföljd hotas:

Jag, Kurt Balzar, son till firmans grundare, skall alltså drivas bort för att lämna plats åt en främling, en utböling? I all anständighets namn förbjuder jag mamma att handla så hänsynslöst. Sker det kommer jag inte vidare att sätta min fot i mammas hem. Som förresten inte längre är mitt hem.

Sade och gick. Chefen, fru Balzar, satt där blek och glåmig, trumpen och trött, mumlade: kära, vad har jag gjort? Jag har ju ingenting gjort. Ännu. Jag får naturligtvis hitta på någonting annat -


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:26:26 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ingeborg/3_2.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free