- Project Runeberg -  Chefen fru Ingeborg /
Gammal kärkel rostar

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Gammal kärkel rostar

Herr Andersson kom till henne och sa:

Chefen! Gamle Andersson är trött på det här jobbet. Han har fått flugan. Han vill till Paris. I femtio år har han sett Paris på brev, fakturor, kartonger och annat skräp. Så att namnet känner han och nu vill han känna gagnet. Han ska bli en stor syndare på gamla dar, dricka smällkork och älska sköna hetärer. Från och med nästkommande första januari blir firman nödd att pensionera honom. Men oss emellan sagt behöver pensionen inte vara stor. Andersson har skott sig och är förmögen karl. Kontrollen har aldrig varit över sig i den här firman och Andersson har nog prasslat till sig en hundralapp då och då. Tittat i lådan som man sa då jag var springpojke. Så att pensionen behöver inte vara stor, men vad som ges med gott hjärta, det tas emot!

Detta skämtsamma, under många och långa kvällar avfattade tal var herr Anderssons avskedsansökan. Att han skulle ha "prasslat till sig" hundralappar var en ren och skär lögn. Enkla och hederliga själar skylla sig ofta på skämt för ohederlighet - därmed måhända förhånande minnet av lyckligt övervunna frestelser. Besynnerligare var att herr Andersson gav sin avskedsansökan en så narraktig form. Av denne sentimentale gubbe, som hyste stora tankar om sin egen och sin sysslas vikt och betydelse, kunde man ha väntat någonting högtidligt. I själva verket överskattade herr Andersson stundens tragik. Folk blir aldrig riktigt så ledsna över vår bortgång, som vi själva inbilla oss. Den dödsdömde mannen, som efter mycken tvekan och vånda anförtror sin hustru läkarens trista ord, skall aldrig känna sig fullt tillfredsställd med bestörtningen i hennes ögon, skälvningen kring hennes mun. Och den stackars hustrun anstränger sig förgäves att i några högtidliga patetiska stunder sammanpressa den smärta, som hon är dömd att tära till sitt bröd under dagar och år. Herr Anderssons avsked var ett avsked från livet. Han hade hyst dunkla föreställningar om en våldsam scen, ett tårbestänkt famntag, varma böner att han måtte stanna. Emellertid var hans beslut att avgå orubbligt och beslutets motiv av den art, att det inte borde undersökas eller ens omnämnas. För att skydda sina känslor och bevara en pinsam hemlighet uppträdde han som cyniker. Hans cynism överträffades av chefens.

Ännu för ett år sedan skulle fru Balzar ha använt sin för resten obetydliga förställningskonst till att övertyga herr Andersson om hans värde för henne och firman. Hon skulle inte ha tillfredsställt hans krav på bestörtning och sorg, men hon skulle ha gjort ett försök. Nu sökte hon inte ens dämpa det glada och högst belåtna utseende, som vissa tankar bredde över hennes ansikte. Hon nickade och sa: Vi bli nog sams om pensionen, kära Andersson, var inte orolig för den saken! - Skämtet om hundralapparna tog hon för en blygsam vink, att den redlige bör belönas. Hon trodde att det hela var en penningsak och att hon gjorde nog, då hon utlovade en tillfredsställande pension. Utan att ha en aning om den stackars gubbens själstillstånd tillfogade hon helt muntert: Nej, tänk Andersson ska fara till Paris! Ja, varför inte? Någon gång i livet ska man väl roa sig. Det är min åsikt. - Herr Andersson svarade efter ett ögonblicks tystnad: Jag börjar förstå det! - Men varken det egendomliga svaret eller det ännu egendomligare tonfallet bekymrade fru Ingeborg, som spann vidare på sina angenäma tankar. Anderssons avsked hade försatt henne i en synnerligen optimistisk sinnesstämning, och då optimism liksom alkohol betänkligt försvagar hjärnans hämmande och kontrollerande verksamhet, råkade hon strax därpå yttra någonting förfärligt. Hon sa: Andersson, jag sitter och tänker på att han inte kunde valt en lämpligare tidpunkt att begära pension. Jag vill gärna på ett eller annat sätt binda Louis vid firman, men Kurt har inte stort förtroende för hans affärsduglighet. Han motsätter sig absolut att Louis får någon mera krävande och ansvarsfull post. Hur skulle det vara att låta honom efterträda Andersson?

Hon kunde ha slagit honom i ansiktet och han skulle ha kysst hennes hand. Hon kunde ha kallat honom en gammal idiot och han skulle ha funnit skämtet ypperligt. Men när man säger en gubbe att hans livsverk varit föga krävande och ansvarsfullt, begår man en dödssynd. Emellertid svarade herr Andersson ganska lugnt fast med grötig röst: Det vore kanske inte så tokigt. Lönen är ju god och så finge chefen angenämt sällskap även under kontorstiden. - Så värst angenämt bleve det kanske inte, mumlade fru Ingeborg tankspridd.

Vi är inte alltid benägna att följa budet: Handla mot din nästa så, som du vill att hon skall handla mot dig. Däremot tänka vi gärna om nästan detsamma, som hon förmodas tänka om oss. Folk, som sätta värde på oss, är värdefullt folk. Folk, som anse oss odugliga, är själv oduglingar. Få äro de människor som sakna medlemskort i en eller annan Förening för inbördes beundran. Och ingenting förändrar så snabbt vårt omdöme om en människa som upptäckten att vi misstagit oss på hennes omdöme om oss. Hos barnet och gubben, båda lika känsliga för andras omdöme, ske dessa förändringar blixtsnabbt. På få minuter ryckte herr Andersson upp en örtagård av dygder och besådde den med ogräs. God blev hjärtlös (efterom hon hade "hjärta" att säga dylikt), uppriktig blev hycklande (hur många gånger hade hon inte berömt hans arhete!), hennes beundrade chefsegenskaper bli till löjeväckande inkompetens, eftersom hon kunde påstå, att en kontorschefspost är föga krivande! Herr Andersson hade grundligt misstagit sig! Frågan var blott om han misstagit sig hela tiden. Så fick det inte vara. Herr Andersson kunde inte ha ägnat tjugofem års from dyrkan åt en ovärdig. Hon hade plötsligt förändrats, hon var förhäxad! Hans hjärta bräddades med en bitterhet, som måste få utlopp. Men han var feg, vilket smädeord helt enkelt betyder att hans uppfostran varit starkare än hans självkänsla. En sådan människa ger inte luft åt sina heligaste och hetaste känslor utan att först fråga sig: Törs jag? Tio minuter tidigare hade den sentimentale pensionssökaren brytt sig föga om Mammon: den djupt kränkte och uppbragte mannen däremot tänkte: blir hon ond, kan hon vägra mig pension! En dylik eftertänksamhet mitt upp i högsta känslosvall bevisar ingalunda att känslorna äro oäkta, konstlade. Men deras uttryck blir konstlat. Särskilt för den andligen fattige är intervallen mellan känsla och utbrott ödesdiger. Han får tid att förneka sig själv, gripa efter en förebild, intaga pose, härma någon beundrad person, en romanfigur, en skådespelare. Det var sålunda en vredgad och dödligt bedrövad père noble som mot fru Ingeborg framslungade tiraden:

Hur är det möjligt? Hur är det möjligt!! Hur kan en människa förändras så på några månader, några veckor, några dagar? Och var skall detta sluta? Vi gå på randen av en avgrund!

Fru Ingeborg blev i högsta grad förbluffad. Var det ett av hans vanliga dåliga skämt? Herr Anderssons strömmande tårar svarade nej. Inför det obegripliga begagnade sig fru Balzar av ett universalmedel, använt flitigt av chefer - hon rätade upp sig, rynkade pannan och skärpte rösten, i det hon sa: Vad går åt Andersson? Vad menar han? Vem är förändrad? - Medlet förfelade inte sin verkan. Herr Andersson föll genast ur posen; hans tårar sinade, han yttrade halvviskande och med ett förvridet leende: Förlåt en gammal narr, som ska lämna sin post i livet! Den må ha varit krävande eller ej. Man blir sentimental. Här har jag suttit år efter år på samma gamla stol och kladdat ned samma gamla siffror och hållit av samma gamla flicka. Nu är det slut. Förlåt!

En kärleksförklaring och ingalunda den första. Under årens lopp hade herr Andersson förklarat chefen sin kärlek på ungefär samma sätt och ungefär en gång i kvartalet. Det hade inte varit någon särdeles stor plåga för föremålet; som oftast hade hon inte ens märkt den, ibland hade hon blivit otålig och snäst av. Nu lugnade det henne att höra de välkända sentimentala tonerna. Än mer - hon fann behag i dem. Hon tyckte att gubbens dyrkan bestyrkte hennes ålder bättre än något prästbevis. Hon grep hans hand, tryckte den varmt, hon gav honom ett leende, en blick, hon sa: Vad hör jag? Vad är det för en gammal flicka? Det skulle väl aldrig vara jag?

Herr Andersson lösgjorde varligt sin hand ur det varma greppet. Han stirrade på hennes hårfäste: han vågade inte längre se på hennes ögon eller mun. Han mumlade invärtes: Å hu! Å fy! Å hemskt! Hon är ju en gammal kokett -

På sätt och vis hade han rätt. För ögonblicket var hon en gammal kokett eller snarare - trodde sig vara. Handtryckningen, leendet, ögonkastet, det skälmska tonfallet var ingenting annat än en fulländning av gumbilden. Först då man alldeles tappat bort sig själv, börjar man undra, vem man är - vad man är. Finner man då, att man är en person som börjat glida in i den höga ålderns dödvatten, där ett stort och tryggt lugn råder, måste man rätta sig därefter och framför allt fastslå och framvisa faktum för andra och för sig själv. Fru Ingeborg hade funnit att hon var gammal och tung, ljum och trög - början till en gumma. Enligt hennes kanske gammalmodiga föreställning bär en gumma spetsmössa på hjässan, krås kring halsen, hennes rygg är kutig och magen putig, hennes gång är ful och när hon möter bekanta, kisar hon med ögonen och säger "här rultar jag omkring" - eller någonting annat som godmodigt skämtar med ålderns osköna skick. Vidare smakar henne en gammal kavaljers hyllning rätt väl, hon blir brydd och förtjust, koketterar. Fru Ingeborg trodde, att hon koketterade. Hon hade sett, hur det går till på teatern, i romanerna, bland bekanta. Hon hytte skälmskt med pekfingret och sa: Ja, ja, kära Andersson, vem vet hur det hade gått, om han hållit sig framme i tid. Nu är det för sent.

Rollerna tycktes ombytta. Den otillgängliga sköna syntes le och locka och hennes koketteri skrämde den enträgne beundraren till den grad, att det svartnade för hans ögon. Han visste inte ens, hur han skulle ta sig ut ur rummet. I själva verket var det blott ett taskspeleri, en ommaskering, ett qui pro quo. Karaktärerna förblevo desamma.


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:26:26 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ingeborg/3_3.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free