- Project Runeberg -  Chefen fru Ingeborg /
Kroppens uppriktighet

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Kroppens uppriktighet

En ostrogotisk konung, förföljd av grekerna, sammankallade sina yppersta krigare och sporde: Vem av er är min troguaste tjänare? Krigarna betraktade varandra, än grannen till höger, än grannen till vänster, och var och en fann det förmätet att framhäva sin egen trohet som den yppersta. Blott en av dem vände sig varken till höger eller vänster utan betraktade oavvänt sin egen bild i den blanka skölden. På hans skuldra lade kungen sin hand och upprepade frågan. Krigaren svarade: Herre, jag. När kungen avlägsnat sig utbrusto de andra i harmsna rop, men krigaren tystade dem, sägande: Varför avundas? När en konung frågar efter sin trognaste tjänare, har han redan dömt honom till döden. Den trognaste bland de trogna fick rätt. Sedan han åt konungen utfört ett hemlighetsfullt uppdrag, prisade kungen hans trohet och tillade: Hur vill du bevara min hemlighet? Kan inte smärtor avtvinga dig den, skall varken vinrus eller kärleksrus avlocka dig den, skall du inte förråda den i sömn eller yrsel, med din tunga eller tecken? Krigaren svarade: Konung, jag känner det säkra sättet att bevara din hemlighet. Och han reste sitt svärd i marken och lyftande händerna över sitt huvud kastade han sig mot svärdsspetsen.

I vardagslivets vänskapsförhållanden utspelas då och då liknande tragedier, fast i smått. Är du min bäste vän, så måste du säga mig sanningen utan förbehåll! Av dig kan jag höra den och av ingen annan. Och vännen avslöjar den gorgoniska sanningen, ler vemodigt och vet att han fäller vänskapens dödsdom. Ty en sann vänskap består många svåra prov, blott ej det hänsynslösa sanningsprovet. Fru de Lorche förstod, att väninnans täta besök i blåvita rummet härmed skulle upphöra, att deras vänskap skulle bli kylig och spröd och vid minsta påfrestning brista. Icke förty gav hon vika för den hetsande ångesten i fru Ingeborgs frågor. Hur hade hon för andra förrått, vad hon inte förrått för sig själv?

Kroppen är uppriktig. Människan ljuger med sin tunga, med miner, blickar, åtbörder, hållning, handlingar, kläder. Men kroppen som helhet står endast stundtals under själens kommando och även i dessa disciplinens stunder finner den medel att förneka sin påtvungna falskhet. Vid dansen på Sommarro dagen före branden hade fru Ingeborg avsiktligt undvikit de Lorche. Avsiktligt, men blott med den svala, nyktra, halvt omedvetna motiveringen: Han bör väl dansa med sin fästmö och inte med mig. Hennes kropp varken kände eller erkände att ett så svalt motiv kunde vara äkta. Alltså insatte den all sin livlighet, smidighet, styrka i de ständigt upprepade försöken att undvika de Lorche, som - ej mer, ej heller mindre angelägen än de andra ungdomarna - fikade efter en dans med den vackra frun. Motståndslöst, behagfullt och på lek gick fru Ingeborg ur famn i famn för att plötsligt, då och då, med bryska vändningar, livliga språng, snabbt ökad hastighet undvika en ende. I åskådarnas ögon, fru de Lorches, Kurts, Julias, herr Anderssons, blev dansen en av dessa pantomimer, där tvenne älskande gäckas med varandra - en grotesk Amor och Psyche-balett, i vilken en förvuxen Amor söker famna sin skälmskt kringirrande, blott alltför robuste Psyche. Detta halvt löjliga, halvt patetiska uppträde, som plågat Kurt, roat fru Julia, förvånat herr Andersson, hade av Kassandra uppfattats som ett järtecken, bådande nya olyckor.

Hennes dystert fikna sinne matades nu med järtecken efter järtecken i växande mängd. Fru Ingeborg hade förargat sig över att hon inte "fick vara i fred" för fästmannens ägodelar. De "kom henne i händerna". Vad han var slarvig! Fru de Lorche sa: Men kära barn - jag fann ingenting mystiskt i det, eftersom jag tydligen såg, att du gick på jakt efter dem. Först trodde jag, att det verkligen var ett utslag av ditt ordningssinne, men när jag märkte, att samlar-manin uteslutande riktade sig på Louis' tillhörigheter, började jag begripa.

Kärlek går väl aldrig fri från ett inslag av fetischism, men för den förkvävda eller försmådda kärleken är fetischismen älskogens enda kroppslighet, ett surrogat vars ytterliga fattigdom kommer fantasien att svälla. I min ficka bär jag ett hårband och min hand glider in i fickan smygande och het som älskaren, då han glider in i det mörka sovrummet. Nu är det stilla omkring mig och jag tar fram bandet, sluter ögonen och låter bandet glida fram och tillbaka över ögonlocken. Det känns som en smekning och ur smekningen framträder de smekande fingrarna, händerna, munnen, ögonen, lockarna, halsen, skuldrorna, brösten, midjan, gestalten. En bild, som min fantasi kan skapa när helst den vill, men som fetischen ensam kan skänka några ögonblicks kroppslighet. I sitt förhållande till hädangångna släkten är hela mänskligheten fetischdyrkare. Farfarsfars länstol, som inte får rubbas från sin plats, mormorsmors spinnrock, "som gumman själv spann på", Gustav Adolfs kyller, Napoleons hatt, Galileis instrumenter, Kyrkans reliker, gravfynd, de historiska och arkeologiska museernas samlingar sätta oss i förbindelse med de hädangångna ej blott genom kunskapen utan lika mycket genom känslan. Ur den primitiva driften att genom en fetisch komma i kroppslig beröring med en fantasibild, ett minne, "förfädrens andar", har framvuxit vårt begär efter kunskap om förgångna släkten, historia, arkeologi, vår kulturs palladion. Den vuxna människa, som inte bränner "skräpet i lådan", hårbandet, vissnade blommor, gulnade brev, är förebilden för den vuxna mänsklighet, som inte nedsmälter guldfynden från Mykene för att därav prägla gångbart mynt.

Men fru de Lorche sa:

Stackars du! Jag kan inte hjälpa, att jag ibland fann dig löjlig. Där kunde du sitta med Louis' tobakspung i händerna, fingra på den och kela med den som en kattunge. Och än såg du ut, som om du ville kasta den i huvut på någon, och än som om du skulle brista i gråt, och än kunde du helt plötsligt bli glad och uppspelt, tralla och sjunga. Men kom Louis i närheten blev du ond och fräste. Hur han än bar sig åt, gick han i vägen för dig. Och råkade han bara snudda vid dig i förbigående tog du eld och blev ond. Då hettes det: Vad du är otymplig, låt bli att knuffas! Men det var sanningen inte hans fel att ni stötte samman. Dina tankar kunde du kanske styra, men din kropp gick i sömnen och brydde sig inte om tankarna. Så tog du till flykten, kunde inte längre vara under samma tak. Då kom du till mig. På fem månader hade du gjort mig ett besök, nu kom du var dag. Klappa barnet för ammans skull, brukar man säga, men det här var tydligen att klappa mamman för sonens skull. Du sa: Jag får inte sova, jag står inte ut med att höra honom tassa omkring. Det känns som om han trampade på mig med sina nakna fötter. Kors i all sin dar! Hur kan en stark och sund människa plötsligt bli så känslig? För resten gick han säkerligen i tofflor, så att jag vet inte var du tog de nakna fötterna. Redan då tänkte jag tala med dig. Men var skulle jag börja, hur skulle jag komma in på så ömtåligt ämne? I dag slapp det ur mig oförhappandes därför att jag sannerligen grubblat mig trött. Ett tag föll jag på den dumma iden att söka väcka någon sorts avsky för Louis. Jag berättade det värsta jag visste om honom - hans förhållande till sin far. Aj, aj, aj! Aldrig såg jag en människa lyssna med så förälskad min, skrämd visserligen, men ännu mera imponerad och betagen. Då förstod jag att olyckan var fullkomnad. God eller ond, grym eller barmhärtig? - det var lika bra. Vad hade jag sen att komma med? Ingenting. Jag satt som på teater. Hur ohygglig pjäsen än var, kunde jag ingenting göra för att ändra den. Jag såg dig maskerad som vördig matrona anordna tête-à-tête mellan Louis och den där stackars smålandstösen, som för resten var så rädd för dig att hon skalv! Minns du, hur du lockade mig ut i köket för att själv stå på lur och i rätta ögonblicket "ta dem på bar gärning". Jag kallsvettades, fast jag mycket väl visste, att det inte fanns det ringaste klandervärt mellan Louis och tösen. Och du frågar, hur jag kan veta! Hur kan du själv undgå att veta? Kan en människa förvandlas så fullständigt utan att hon själv märker det?

Ditintills hade fru de Lorche talat i en nykter och tämligen kärv ton i den riktiga föreställningen att kärvhet skulle verka mindre sårande än känslosamhet. Den hopsjunkna, dödströtta varelsen framför henne, med domnad blick, ett ömkligt leende i mungiporna, kom hennes medlidande att svalla över bräddarna. Hon sprang upp, bredde ut sina armar, ropade: Min kära, stackars, älskade vän! - I samma ögonblick förvandlades fru Ingeborg. Gestalten återfick en spänstighet, som den inte vidare skulle förlora. Ansiktsmusklerna spändes och de slappa gumvecken, grubblets och ångestens rynkor utplånades. Varken utan skäl, ej heller förgäves hade hennes fädernesläkt valt och burit en rovfågels namn. Hon var tillräckligt ödmjuk för att utan motsägelse höra sanningen, men hon var icke ödmjuk nog att bära medlidandet. Snabbt lyfte hon handen, avvärjande, och pekade med en befallande åtbörd på soffan, i vilken den förvirrade och snopna fru de Lorche åter nedsjönk. Efter några minuters tystnad yttrade fru Ingeborg: Du har sagt mig åtskilligt, som jag måste tänka över. Säg mig nu bara en sak: Har de andra sett och uppfattat på samma sätt som du? - Undvikande hennes frågande och uppmärksamt granskande blick svarade fru de Lorche långsamt: Vad vet jag? Hur skulle man kunna tala om dylikt? Jag har sagt dig, vad jag såg. Det var inte svårt att se. Det var svårare att inte se.


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:26:27 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ingeborg/3_7.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free