- Project Runeberg -  Chefen fru Ingeborg /
Vandringen vidgas

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Vandringen vidgas

De sista nätterna i hemmet kunde hon inte sova. Timme efter timme satt hon upprätt i sängen, armarna korslagda under brösten, bländade de uppspärrade ögonen med bordslampans låga. Hon väntade ett underverk som skulle hindra hennes resa eller göra den överflödig. Hon väntade, att Suzanne skulle komma in till henne och med några få ord ställa allt tillrätta. Vilka ord, vilken trollformel? De sista nätterna vänta vi underverk och vänta förgäves. Suzanne kom inte. Tysta Marie kom, tryckte henne ned i bädden, drog över henne täcket, släckte ljuset.

Hon reste. Och eftersom prinsessan sagt att hon borde resa till Dalarna, reste hon till Dalarna. Hon tog in på ett turisthotell - visste knappt var - packade upp sina saker, satt på sitt rum den dagen och följande. Hon ställde upp barnens porträtt på bordet, herr Balzars, Julias, Tysta Maries. Louis' porträtt fick stanna i kappsäcken. Svala minnesbilder få ökad styrka om de stödas av ett porträtt: heta bilder försvagas, förfuskas, tåla inte porträttets korrigering. Hon sa till sig själv: Vad man har det bra på ett hotellrum, lika bra som hemma. Allting kan vara lika bra. - Hon tog fram ett stort och välförsett toalettskrin, redan en gåva av herr Balzar, men föga i bruk. Nu satte hon sig framför spegeln och började pröva alla skrinets medel. Arbetet intresserade henne oerhört och resultatet tillfredsställde. Hon utbrast häpen och förtjust: Kors, vad jag är vacker! Tänk, det visste jag inte! - Hon tänkte: Barnen har jag förlorat, hemmet har jag förlorat, affären har jag förlorat. Jag ska åtminstone gå omkring och vara vacker! I matsalen väckte hon ett visst uppseende, men de värda herrarnas beundran intresserade henne inte. Hon log, men inte mot dem. Hela omgivningen var henne likgiltig, gästerna, folket, det vackra landskapet, de historiska minnena. En dag upptäckte hon vid ett av borden den unge italienare, som på Julias fest ägnat henne en het hyllning. Då blev hon förtjust! Hon nickade åt honom. Han kände inte igen henne. Hon vinkade honom till sig, talade om vem hon var och hur de träffats. Han urskuldade sig förlägen med sitt dåliga minne. Hon sa: Gör ingenting! Slå er ned och låt oss prata. Samtalet gick trögt på hackigt blandspråk. Dessutom gjorde hon honom förvirrad genom att oavbrutet stirra på hans mun. När han tog avsked, klappade hon honom på kinden! Denna oväntade smekning i en fullsatt matsal gjorde honom alldeles förbluffad. Hon hötte åt honom med pekfingret och sa: Pas si bête, mon petit! Nästa gång kysser jag er på mun! - Kanske hon också har varit gasförgiftad, tänkte den stackars italienaren och tog till flykten. Men fru Balzar rynkade pannan och muttrade förargad: En sån dumsnut! Varför skulle man inte få klappa honom på kinden? Hur många dumma föreskrifter finns då i världen? Det är bara - Louis som är klok. Honom skulle jag få kyssa hur mycket jag ville! Å, hur mycket!

Efter några dagar tröttnade hon på platsen, men visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon upprepade gång på gång: Jag kan resa vart jag vill. Allting kan vara lika bra. Jag kommer ingenstans. Jag är fången här. - Hennes obeslutsamhet bröts av bluffmannen som plötsligt dök upp på hotellet i en amerikansk gentlemans skepnad. Han spelade upp den gamla låten. Hon skrattade åt honom. Ställ ni bara till med skandal, en stor skandal! Men dagen därefter satt hon på tåget.

Hon reste i sporrsträck till Paris för att hälsa på Sussi och Andersson, togs emot med öppen famn. I den främmande omgivningen återfann dottern sin mor, herr Andersson sin beundrade väninna. Jubel och gamman! Fru Balzar sa: När jag nu är i Paris, ska jag klä upp mig! Angelägen att visa sina kunskaper ville herr Andersson föra henne till muséer och teatrar. Hon slog ifrån sig. Usch nej! En gammal modehandlerska intresserar sig bara för kläder. Kom, låt oss gå till magasinen. De tillbragte dag efter dag i magasinen, och fru Balzar skydde varken kostnader eller extravaganser. Hon sa till Sussi: I dag är det min tur, i morgon ska vi köpa åt dig. Men den morgondagen kom aldrig, fru Balzar köpte alltjämt åt sig själv. Plötsligt gick solen i moln. Den rödblommiga, uppspelta Paris-Suzanne bleknade bort och blev till en glåmig, förvirrad, hängsjuk Stockholms-Suzanne. Fru Balzar ansatte herr Andersson och klämde slutligen fram orsaken. Fästmannen skulle komma till Paris! Brevväxlingen hade på sistone svällt ut till ett par brev om dagen och herr Andersson antog, att fästmannens resa var ett resultat av denna livliga brevväxling. - Antagligen vet han inte att frun är här, tillfogade herr Andersson, tystnade, rodnade, stoppade skägget i mun. Fru Balzar sa: Andersson, vi låtsas inte om att jag vet något! Jag måste resa i övermorgon och det kunde se ovänligt ut. - Vid middagsbordet berättade hon, att hon måste resa. Suzanne spratt upp, kippade efter andan. Och under det att hela det lilla ansiktet skalv av lättnad och fröjd utbrast hon: O, så tråkigt, så tråkigt! - Det är dessa ungdomars små komedier som man åser med huvudet lutat, ögonen halvslutna, ett leende i ryckande mungipor: det är dessa små komedier som gör att man med ens känner sig så slapp och modlös och gammal. Fru Ingeborg klappade dottern på handen och sa: Ja, det finns många tråkigheter och oroligheter i livet. Ibland förväxlar man det ena med det andra.

Hon slog sig ned i en tysk stad - visste knappt vilken - och vandrade på dess kajer i vinterdimman, hörde sirenerna spela, såg fartygsskrovens konturer, gissade varifrån de kommo, vart de skulle gå. Hon sa till sig själv: Det är någonting jag har glömt. Vad kan det vara? Här går jag och går och ingenting blir gjort! Men vad skulle jag göra? Det är kanske affären, som sitter kvar i kroppen på mig. Förr hade jag alltid något att tänka på, nu har jag ingenting. Och vart ska jag fara? Jag kan fara vart jag vill och därför är jag precis som en fånge. Kommer inte loss. Jag kan fara till Paris. Jag kan stämma hemliga möten med Louis. Å, han kommer nog! Varför skulle han inte komma? Det kan vara lika bra att komma som att inte komma. Men jag far inte till Paris.

Hon for till Danmark. I en dansk tidning hade hon läst att fru Koerner gästspelade i Köpenhamn. Henne skulle hon söka upp. Men när hon trädde in i det stora hotellets vestibul mindes hon plötsligt hur snävt hon avskedats i Saltsjöbaden. Hon blev förskräckt, hennes kropp råkade i en ömklig skälva. Hon tänkte: Jag törs inte. Jag är precis som en sån där butelj, som flyter omkring på sjön med mynningen nätt och jämnt över vattnet. Jag sjunker för rakt ingenting. - Hon blev stående i vestibulen, kom varken fram eller tillbaka. Svängdörren till gatan roterade oavbrutet, hissen gick upp och ned - hon sneglade förskräckt från dörren till hissen, från hissen till dörren. Fru Koerner kom, tätt omsluten av en livvakt på fyra, fem herrar. Skådespelerskan tvärstannade mittframför väninnan, hon knuffade omilt undan sin livvakt, tog väninnan om livet, förde henne in i hissen, upp på sitt rum, satte henne i en stol, föll på knä framför henne och brast i gråt. Varför gråter du? mumlade fru Balzar. Fru Julia sa: Därför att du är hemskt vacker och därför att jag är dum. Jag kan hälsa från Kurt, att han älskar dig över allt på jorden och att affären klarar sig. Jag har hört att du köpt en massa kläder i Paris och dem vill jag se. Jag längtar efter Kurt och ingenting kan så döva smärtan som åsynen av vackra kläder. Låt oss genast fara till ditt hotell.

En vecka kamperade de båda väninnorna samman och här liksom under de första dagarna i Paris var allting ljust och lätt, sorgerna glömda. När man nalkas bristningsgränsen är glädjen lika snabb som sorgen och lika lätt motiverad eller omotiverad. Ett meningslöst ljud kan fylla en med fröjd, ett annat lika meningslöst med skräck eller sorg. Ting och händelser ha förvandlats från verkligheter till symboler, med vilka fantasien trollar fram än rosenröda spådomar, än svarta. Fru Ingeborg började ana att hon överdrivit och förstorat alltsammans: sina känslor, sommarens händelser, barnens förargelse och sorg. Skådespelerskan understödde henne genom att oupphörligt föra Louis de Lorche på tal som om han varit det minst brännbara samtalsämnet i världen. Till på köpet höjde hon honom till skyarna, prisade honom utan och innan, karaktär, utseende, allt. Fru Ingeborg började säga emot: med viktig och förnumstig min påpekade hon hans fel alltifrån hans fräckhet att redan på förlovningsdagen fråga om han skulle få sina skulder betalade, ända till hans obehagliga barfotatassande på Sommarro. Fru Julia stirrade och gapade, utbrast: Man hör att du är ättling av gamla präster och knektar, gift med en liten kramhandlare i Stockholm och mor till en dito. Din kälkborgerlighet är din olycka. Du inbillar dig vara kär och förargar dig över nakna fötter. Om jag hade varit förälskad skulle jag ha kysst de nakna fötterna. Men du är en bracka och brackor koka soppa på en spik. Råkar deras fiskblod vara en grad celsius för hett stånka de och tro sig kära! - Fru Ingeborg rodnade och hennes väninna rodnade ännu djupare, ty talet om kärlek hade undsluppit henne oförhappandes. Plötsligt sa fru Ingeborg: Han vill, att jag skall dö. Han fordrade av sin far, att han skulle dö. Han fordrade av sin vän, att han skulle dö. Nu fordrar han detsamma av mig. Det är för resten helt naturligt. Han tycker om Sussi och jag har kommit emellan. Alltså bör jag försvinna. Förr i tiden brukade Kurt säga: jag gifter mig inte så länge mamma lever. Nu tycks Suzanne tänka detsamma. Alltså bör jag försvinna. Det är hopplöst. - Hon smålog och skakade på huvudet. Fru Julia började gnola på en visa, låtsades ej ha hört. Efter en stund sa fru Ingeborg: När jag hör din röst, ringer en replik i mina öron. Jag minns bara de här orden: Då förbarmade sig den gode Guden över henne och lät henne dö av köld. I vilket stycke är det du säger så? - Fru Julia svarade tankspridd: Det var mig ett förbannat förbarmande att låta folk dö av köld. Har jag sagt något så dumt, tar jag tillbaka. Och låt oss förjaga alla gråtmilda känslor genom att tala illa om Axeline! - Skådespelerskan började med hurtigt mod förtala Axeline och andra kolleger och rivaler. Fru Balzar lyssnade till synes med intresse, men lyfte efter en god stund handen avbrytande och sa: Nej, Julia, det var inte på scen du sa så där. Du sa det engång i spegelrummet då du berättade rövarhistorier för flickorna. Det var för resten samma dag Suzanne förlovade sig. - Utan sammanhang vare sig med väninnans påstående eller sina egna teaterhistorier yttrade fru Koerner: När jag upptäckte dig i vestibulen trodde jag först att du var en sån där avsatt drottning, som spelar en stump vid måltiderna och tar upp kollekt. Du var mycket vacker och avsigkommen. Men dina sex nya ganska vackra och något extravaganta toaletter övertyga mig om att du välver vittgående planer. Det har gått trögt för dig, men äntligen har puppan förvandlats till fjäril. Du gamla prästdotter, hushållerska och kontorsgumma har blivit mondän. Modehandeln har segrat över kyrkan. Jag abonnerar på alla dina fester och framför allt på ditt bröllop med en fattig och flintskallig greve, vid vilket bröllop jag skall vara den där lilla flickan, som går främst i brudnäbben. Och ändock, min vän - hur lysande och banal din framtid än torde gestalta sig, skall jag aldrig glömma att du är en stackars drottning i landsflykt! - Skådespelerskan utförde behagfullt en hovnigning, tillade: Jag niger inte för dig personligen, jag hälsar hela den anstora ätt.


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:26:27 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ingeborg/4_4.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free