- Project Runeberg -  Chefen fru Ingeborg /
Svartsjukan segrar

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Svartsjukan segrar

Så snart förnuftet segrat fullständigt bör man vara på sin vakt mot en fara, som just då tyckes som mest avlägsen: vidskepelse! Varje fulländad kedja av förnuftsakter ändar med en vidskepelse. Vanligen består den däri att vi tycka oss se ett Högre Förnuft sätta ofelbarhetens stämpel på vårt arbetes resultat. Vetenskapsmannen faller ofta offer för denna vidskepelse. När han fulländat sin teori och med tillfredsställelse granskat dess fasta inre struktur, upptäcker han med bävan och glädje att alla vedertagna och ärevördiga teorier konvergera mot hans - universum är äntligen ordnat. Förjagas inte vidskepelsen blir teori vetenskapsmannens herre. Ett kinesiskt ordspråk säger: Först tar mannen groggen, sen tar groggen mannen. Man skulle i likhet därmed kunna säga: Först skapar vetenskapsmannen teorien, sen omskapar teorien vetenskapsmannen.

Fru Balzar mötte sin vidskepelse på Ströget i skapnad av en ung man. Han var lång och blond, näsan var rak, hakan kraftig, och på högra kinden strax nedanför ögat hade han ett ärr. Det var mannen med halsdukarna, densamme som hon på Suzannes förlovningsdag tagit för fästmannen - densamme om vilken hon fantiserat en natt, drömt att han skulle gå i spann med hennes Kurt, förträffliga parhästar framför det Balzarska fordonet. Hon visste inte hans namn, hon hade sett honom två eller tre gånger, men hon kände igen honom på de känslor hans åsyn väckte: hon kände sig lätt om hjärtat, glad, varm och trygg. Och nu kom vidskepelsen. Varför mötte hon honom i denna främmande stad just då töcken skingrats och förnuftet segrat? Visserligen möter man i Köpenhamn rätt ofta personer från Stockholm - men ändå! Finns det något som med skäl kan kallas kärlek vid första blick - vilket hon i sin förnuftiga sinnesstämning betvivlade - så hade henne känslor för mannen med den kraftiga hakan varit en sådan kärlek - visserligen outvecklad därför att deras sammanträffanden varit så flyktiga. Om hennes första gissning besannats, om mannen med halsdukarna verkligen varit Louis de Lorche, Suzannes utkorade - ja, då hade också hennes olycka varit ohjälplig. Vilken glädje hade hon inte erfarit vid första anblicken av främlingen ock vilken missräkning, då hon såg den verklige Louis! Just nu då hennes förnuft kämpat sig till klarhet och avfärdat de dåraktiga känslorna för Louis, just nu påminde henne Ödet eller ett Högre Förnuft om den andre. Ser man inte sammanhanget? Än mer! Det Högre Förnuftet lät denne främling känna igen henne, le mot henne, hälsa i förbigående. Hon rodnade lika djupt som smålandstösen.

Följande förmiddag anmälde en av hotellpojkarna att en herre önskade träffa fru Balzar. Han, naturligtvis han! Eftersom det Högre Förnuftet tagit saken på entreprenad. Hon tog med livlighet det framsträckta visitkortet. Livligheten övergick i hysterisk skräck. Hon kastade med huvudet som en unghäst och utbrast: Nej, nej, jag tar inte emot, jag är inte hemma! - Strax därpå lugnade hon sig och sa: Jo visst, jag tar emot, jag kommer strax. Bed honom vänta i vestibulen. - Med skälvande händer och brinnande ögon sysslade hon några minuter framför spegeln. Så tog hon visitkortet, strök det över kinderna, över pannan, över ögonen, tryckte det mot munnen. Och läste det på nytt:

Louis de Lorche.

Även vintern har sina dimmor och det klara förnuftet fördunklas under några ögonblick. Ett år tidigare hade hon öppnat sin farstudörr i tro att möta främlingen och mött Louis. Vilken missräkning! Nu steg hon ned i vestibulen för att möta Louis och mötte främlingen! Ingen missräkning kanske, men hur skötte sig det Högre Förnuftet? Varför detta upprepade qui-pro-quo? Hemlighetsfullt var det i alla händelser endast en kort stund. Främlingen hälsade och sa: Jag hoppas att ni inte tar illa upp? Jag visste att ni var i stan och i går mötte jag er på Ströget. Jag fick lust att göra er bekantskap. Jag känner mycket väl Kurt och likaså er dotter. Dessutom är jag ju kusin med er blivande måg. Alltså en smula släkt med släkten!

Han förbehöll sig rätten att få ta hand om sin ärade släkting. "Ta hand om" visade sig betyda att varje afton arrangera en eller annan fest, vars förnämsta syfte tycktes vara att förvandla natten till dag. Fru Balzar kom snart underfund med att mannen med den kraftiga hakan led av nattskräck. Att hon så länge och flitigt deltog i dessa fester och fortsatte ett tvivelaktigt umgänge berodde på tre omständigheter. Först och främst förde han - i likhet med fru Julia - ständigt fästmannen på tal. För det andra sökte fru Ingeborg i det längsta hänga fast vid den räddande tanken att hon hyste varma känslor för den "oriktige" Louis de Lorche. För det tredje hade frun, vars sängtid varit nio om vintern och tio om sommaren, gripits av en högst banal lust att festa, att "vara ute bland folk", att visa sitt vackra ansikte och sina fina kläder, att äta god mat och dricka goda viner, att berusa sig. De Lorche sa: Tyvärr måste jag tillstå att min käre kusin har en viss svaghet för glaset. - Fru Ingeberg svarade: Än sen! Man känner sig glad och nöjd. Är det kanske inte bra att vara glad och nöjd? Skål! - Längre fram sa hon: Det är trevligt att se en massa människor omkring sig och att dricka upp dem - jag menar: att dricka tills man inte längre ser dem! - Hennes kavaljer delade fullständigt denna smak. Vad åter hennes andra motiv beträffar så måste hon snart nog slunga inbillningen om de varma känslorna. Det Högre Förnuftet som sänt "den rätte" i hennes väg och efter den förvillade kärleken till fästmannen åter låtit dem mötas, hade tydligen tagit fel på person. Hon fick för varje dag eller snarare natt allt större avsmak för den rucklare, som tydligen inte hade håg för annat än slappa och förslappande njutningar. Hans slapphet var så blöt att hon måste förvåna sig över den envishet och skicklighet han visade i de ständigt upprepade försöken att svärta ned fästmannen. Här hade han henne i sin hand och höll henne i otrolig spänning. Den som såg den halvrusiga kvinnan, trots ruset levande i varje muskel, i ansiktet, i läpparnas febrila rörelser och framför allt i ögonen, som oavlåtligt betraktade den nästan helrusige, sluddrande mannen, kunde få en vision av katt och råtta. Men han var katten och hon råttan! Han lekte i sitt rus så skickligt med anspelningar och halva ord att hans perfiditet ej ett ögonblick släppte sitt tag i hennes själ. Så länge dessa antydningar rörde sig kring dåliga affärer, slarv i tjänsten, dryckenskap, blev verkan ringa. Det såg han snart och övergick till det erotiska området. Hade henne fast. Matade henne med misstankar, fantasier, bilder, som ruset - avklippande varje kontroll - gåvo en obestridlig verklighet.

Denna långa backanal med sin förvirrande blandning av festlokalers ljus och gators mörker, smäktande musik och en sluddrande mans framviskade snuskiga anspelningar fick ett plötsligt slut då mannen med den kraftiga hakan en natt höjde sig ur den erotiska sfären och utropade med patos: Dessutom måste jag säga, fru Balzar, att han är hjärtlös. Det är till en grym och obarmhärtig människa ni ger er dotter. Han känner ingenting sådant som medlidande! - Han såg att dessa beskyllningar inte gjorde något starkt intryck på fru Balzar, som just satt och undrade över detta besynnerliga patos. Efter en stunds fundering böjde sig mannen fram mot henne och fortsatte sluddrande och viskande:

Fru Balzar - han och jag har vari go-goda vänner. Har jag inte a-alltid sagt er det? Ja. En lång tid var vi - va ska jag säga - oskiljaktiga - som ett pa-par för-förälskade. Folk kallade oss pa-parhästarna. Ja. Men så råkade jag i en olycklig be-belägenhet. Ske-skenet var emot mig. Ve-vet ni vad min bä-bästa vän då gjorde?

Han såg framför sig med uppspärrade, glasartade ögon, ryste till som om han först nu upptäckte vilken ohygglighet han förtalde. Rullande med ögonen utbrast han i hög falsett:

Han ville tammefan tvinga mig att begå självmord. Tammefan var han inte nära att lyckas! Tammefan satt han inte i rummet bredvid och väntade på skottet!

Han pekade på ärret under ögat. Hans avsky över kusinens hjärtlöshet var stor, men häpnaden var tydligen ännu större. Hos fru Ingeborg motsvarades den av en plötslig lättnad i spänningen. Hon stirrade på mannen, så brast hon i skratt, så reste hon sig, stödjande händerna mot bordet och inte utan att vackla, så stirrade hon ännu några sekunder och brast än engång i skratt. Och hon sa:

Herregnd, nu förstår jag! Nu förstår jag varför ni hatar och förtalar Louis med så berömvärt nit. Ni är helt enkelt Nattdjuret.

Na-nattdjuret? upprepade den druckne förbluffad.

Fru Balzar kallade på kyparen och betalade. Hon betraktade sin kavaljer och log mot honom med en viss välvilja. Hade hon haft en käpp eller paraply i handen skulle hon ha kliat honom på ryggen just som man gör med ett svin.

Åter ensam på sitt hotellrum erkände hon för sig själv att det klara förnuftet någon tid dolts i dimma. Men nu hade även denna vintertjocka lättat och luften var ren, renare än någonsin. Den skarpblick varmed hon genomskådat Nattdjurets lögner och illvilja visade bäst, hur lugn, behärskad och befriad hon var. Hon beslöt att återvända hem om en vecka eller två.

Men hon reste redan följande morgon. Efter tre timmars lugn sömn råkade hon in i en lång och förvirrad dröm. Den rörde sig kring Louis, men föreföll rätt oskyldig och mycket otydlig. Plötsligt drogs ett förhänge åt sidan och hon såg Louis naken liggande framstupa i en naken kvinnas famn, de båda tätt förenade kropparna rörde sig i rytmiska spasmer.

Hon väcktes av ett långt, utdraget tjut som hon själv framstött och som hon inte ens efter uppvaknandet kunde omedelbart tysta. Hon sprang upp, klädde sig hastigt, packade.


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:26:27 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ingeborg/4_6.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free