- Project Runeberg -  Ingenjörshandboken / 1. Allmänna delen /
93

(1947-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Differentialkalkyl

dy

dx2

FF I clFV FF dF dF FF f dFV
dx2\ dy! dxdy dx dy+dy3 \ àx /

y—fVfi.x)] (sammansatt funktion)
y’=f’[(p(x)] • cp’(x)

y"=f"M*)] [<P’(x)V+f’Mx)] ’
y’"=f"Mx)]

+3f’Mx)] <p"(x) <p’(x)+fMx) cf’"(x)

För partiella derivator gäller:
2=f(x, y)

d2z _
dxdy dydx

Ex.: 2 = sin x eos y

dz

—= cosx cosy — = — sin x sin v

dx dy

Fz

dxdy

—— eos x sin y

d’Z

dxdy

= — eos x sin y

Derivationsformler

1. y=(a + fex)"; y’ = fen(a + fex)"’1

2. y = Va2—x2; y’ =

Va2—>

3. y=Va + fex + cx2; y’ = — + 2cx __

2 Va + fex + cx2

4. y:

Va—;

:; y =

2 V (a—x)3

5. y=

Va2—x2’ 7 (a2—x2) Va2—x2

.H/i

—2a2 x

a2 + x2’y (a2 + x2) Va4—x4

7. y = sin ax + cos fex; y’ = a eos ax—
—fe sin fex

8. y = sin"x; y’ = n sin""1 x eos x

9. y = ln[/(x)]; [logaritmisk
derivering av f (x)]

10. y = eax; y’ = aeax

11. y = exxn\ y’ = exxn’1(ri + x)

12. y = xx; y’ = xx(l + ln x)

5. Taylors sats

f{x+h)=Kx)

fMfcj-fM
2!

(n—1)1
fe"

1!
fe" + K

fe2+ ...+

Ä.=—r/(") (x+öfe), där © är ett tal mellan
" n!

0 och 1.

/(x) måste ha derivator t. o. m. n:e ord*
ningen mellan x och x + fe.

9>(x+fe) kan utvecklas i en oändlig Tay*
lorserie, om i (x, x + fe) intervallet /(x) har
derivator av alla ordningar och lim Rn = 0.

n—00

Mac Laurins serie. Denna är ett specialfall
av Taylorserien (fås då x = 0, fe = x) och
gäller alltså under samma betingelser:

/’(O) „ , f (0)

/(*)=/(0)+^x4

2!

Ex. på Taylorutvecklirigar, se s. 79, och
»Approximationsformler». Tab. 1:26 s. 58.

6. Maxima och minima

Funktioner av en variabel. För att bestäm*
ma maxima och minima för en kurva y =
= /(x), som ej har spetsar, undersökes
rötterna till ekvationen f’(x) — 0.

Låt a vara en rot: f(a) = 0. Man under*
söker sedan de högre derivatorna i punk*
ten a. Antag, att den n:e derivatan är den
första som ej försvinner i punkten a.

Är n jämnt, så har funktionen antingen
maximum eller minimum i punkten. Den
har maximum, om /"(a)<0 och minimum,
om /"(a)>0. (Se fig. 6/4, där kurvans

ALLMÄNNA DELEN

93

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:04:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/inghb/1/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free