Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inledning
Om man i verkstaden vill tillverka en
serie arbetsstycken efter ritning, har man
att ta hänsyn till måttsättningen. Denna
sker numera så gott som undantagslöst så,
att utom det nominella måttet även
toleranser på detta anges. Toleranserna anger
de gränsar, mellan vilka måttet tillåtes
variera.
I fråga om toleranser har man två mot
varandra stående synpunkter. Verkstaden
måste fordra rättighet att tillverka
arbetsstyckena med mått som avvika från det
nominella, ty ingen tillverkningsmetod är
fullkomlig och fel uppstå alltid. Ju större
avvikelser från det nominella måttet, som
kan tillåtas, desto billigare kan
verkstaden utföra tillverkningen, ty desto billigare
bearbetningsmetoder, maskiner och
arbetare kunna användas (fig. 1/1 a).
Verkstaden har alltså önskemålet vidast
möjliga toleransområde.
Däremot är konstruktörens inställning
till toleransproblemet den motsatta (fig.
1/1 b). Konstruktören ser helst, att alla
maskinelement utföras till nominella
måtten. Om han nämligen kan beräkna —
eller erfarenhetsmässigt välja — spel etc.
mellan mot varandra arbetande
maskinelement, så är det alltid en styrka att veta,
att tillverkningen ger honom just de
avsedda spelen. Om han däremot som i
praktiken måste räkna med att alltid få
toleranser på de enskilda bitarna och
därmed spelvariationer vid det monterade
förbandet blir saken svårare.
Konstruktören måste då bedöma hur stora
spelvariationer, som kunna tillåtas för
fortsatt god funktion och detta kräver stor
erfarenhet. Ju mindre spelvariationer desto
bättre. Konstruktören vill därför ha små
toleransområden.
Vad verkstaden har att utgå ifrån är
emellertid konstruktörens uppgifter på
 |
Fig. 1/1. Måttnoggrannhetens inverkan på
a) tillverkningskostnaden och
b) funktionsjämnheten. |
arbetsritningarna. Toleransavgivelserna
ange de gränser inom vilka arbetsstyckenas
mått skola ligga. Det gäller för
verkstaden att med lämpliga mätmetoder
kontrollera, att måtten fylla de uppställda
kraven.
Om man studerar vilka mått som
erhållas vid tillverkningen finner man, att de i
allmänhet ligga spridda kring ett
medelvärde och att fördelningen kring
medelvärdet kan åskådliggöras av en
fördelningskurva eller fördelningsfunktion
enliga Gauss (se Allmänna delen, s. 150).
Om hålen och axlarna vid en
tillverkning skulle utfalla så, att ett arbetsstycke
funnes för varje μ inom toleransområdet,
erhålles en kurva enl. fig. 1/2 a. Då
arbetaren vid maskinen strävar efter att
komma så nära mitten av toleransområdet
som möjligt (med någon dragning åt
bearbetningssidan) måste detta antagande
anses mycket ofördelaktigt. Trots detta
visar frekvenskurvan, att endast en
kombination axel—hål ger teoretiskt minimispel
och endast en teoretiskt maximispel.
Antalet kombinationer, som ge medelspel, äro
i detta fall 11 gånger så många som för
något av gränsefallen.
I praktiken utfalla dessa värden ännu
gynnsammare. Fig. 1/2 b visar hur en
frekvenskurva vanligen brukar ta sig ut.
Konstruktören bör alltså innan han ger
sig i kast med toleranssättning för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 11:04:51 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/inghb/2/0015.html
