- Project Runeberg -  Ingenjörshandboken / 2. Maskinteknik /
45

(1947-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ytbeskaffenhetens praktiska betydelse

Fig. 1. Profilkurva.

Fig. 3. AbboUkurva för ytans bärighet.

Alla märken i ytan efter bearbetnings»
verktyg hänföras till mikrogeometriska fel
även om de ha större utsträckning än 1
mm (se ovan).

För mycket små ytor bör man i varje
särskilt fall avgöra till vilken kategori
felet hänför sig. Så t. ex. vid generatris»
längder och radier på 1 å 3 mm torde
ett fel av 0,5 à 1 mm i ytans riktning vara
att anse som krokighet resp. orundhet,
dvs, avvikelsen hänföres till makrogeo»
metriska fel.

Profil- och bärkurvor

För att bestämma ett ytfels storlek stu»
derar man vanligen ett snitt genom ytan.
Man erhåller därvid en karakteristisk kur»
va, fig. 1, av vilken man kan bedöma dels
ojämnheternas djup och utsträckning och
dels materialfördelningen i ytskiktet.

Profildjup. Linjerna o—o och u—u i fig. 1
kallas grundlinjer. Dessa skära bort vissa
extrema toppar (H+ och H—), som icke
anses normala för ytan. Avståndet mellan
grundlinjerna kallas profildjup H och
hänför sig till ifrågavarande snitt. Om
profildjupet hänföres till en yta menas
medelvärdet av profildjupen för ett antal
genom ytan tagna profilkurvor.

Ytans fyllighet och fyllnadsfakior. Snitt»
ytan mellan profilkurvan och den undre
grundlinjen anger kurvans fyllighet och
kan därur bestämmas materialmängden i
ett ytskikt med djupet H, vilken har be»
tydelse för bärigheten och avnötningen.
Ifrågavarande snittyta A och längden L
kan mätas med planimeter, då A=fHdL.
För att få ett begrepp om materialmäng»
den jämföres denna yta A med den rek»
tangulära ytan H-L — At. Förhållandet
A/At kallas då ytans fyllnadsfaktor Kf.

Tjockleken av materialskikiet, då yt»
ojämnheterna pressats ned till en homo»
gen yta, blir Kf • H och kallas medeldjup
h. Detta har stor betydelse vid presspass»
ningar.

Bestämningen av fyllnadsfaktorn på
detta sätt kräver rätt mycket arbete och
tid, varför man i praktiken hellre delar
upp snittytan i ytelement, vars form möj»
liggör enkel geometrisk beräkning.

Produkten av fyllnadsfaktorn för två
mot varandra vinkelräta snitt i en regel»
bunden ytan benämnes volymfaktor. Den»
na kan ge ett mera korrekt värde av ytans
egenskaper.

Längdfaktor. Vid mindre krav på nog»
grannhet kan man i stället för fyllnads»
faktorn bestämma en längdfaktor enligt
fig. 2. På djupet y under övre grundlin»
jen lägges en med denna parallell linje,
som skär profilkurvan. De delar av lin»
jen, som ligga inom kurvan, mätas. För»
hållandet mellan summan av dessa delar
och längden L betecknas K[y och kallas
längdfaktor: K, =2l/L, där index y är av»

MASKINTEKNIK

45

Fig. 2. Bestämning av längdfaktorn Kly.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:04:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/inghb/2/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free