Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERROLEGERINGSMETALLER
vilka tillsättas som rena metaller. I en fer*
rolegering ingå två eller flera metaller.
Dessutom ingå alltid de vanliga järn*
ledsagarna kol, kisel, mangan, fosfor
och svavel i mindre mängd. Halten av
dessa och särskilt halten av kol kan vara
av dominerande betydelse för användnings*
ändamålet. Anledningen till att dessa le*
geringar innehålla järn är i första hand,
att järnhalten icke vållar någon olägenhet,
då de ändock senare skola legeras med
järn. Om utgångsmalmerna äro järnhaltiga,
vilket ofta är fallet, finnes därför icke an*
ledning att vid metallens framställning
frånskilja järnet. Ur flera synpunkter är
även en viss järnhalt i legeringen önsk*
värd, t. ex. vid svårsmälta metaller, såsom
volfram och molybden, där en önskvärd
sänkning av smältpunkten åstadkommes
genom järnhalten.
Ferrolegeringar framställas i allmänhet
genom reduktion av oxidiska råmaterial
(malmer) med lämpligt reduktionsmedel.
Följande framställningsmetoder förekom*
ma: reduktion med kol i elektrisk smält*
ugn, reduktion med kol i masugn, reduktion
med kisel i elektrisk smältugn (siliko*
termisk reduktion) och reduktion med alu*
minium i degel utan extra värmetillförsel
(aluminotermisk reduktion). Framställ*
ning i masugn kan ske av vissa icke alltför
svårreducibla metaller, t. ex. manganjärn
och kiseljärn. I de flesta fall är emellertid
den erforderliga reduktionstemperaturen
så hög eller legeringen så svårsmält, att
elektrisk smältugn måste användas. Önskas
låg kolhalt i legeringen, användes kisel i
stället för kol som reduktionsmedel. Den
aluminotermiska processen tillgripes bl. a.
för framställning av mycket svårreducibla
metaller ävensom i vissa fall, då man önskar
metallen i ren form. Framställning i elek*
trisk ugn är numera vanligast. Då för*
brukningen av elektrisk energi är hög. har
ferrolegeringsindustrin lokaliserats till län*
der med god tillgång på billig elektrisk
kraft, såsom i Europa: Sverige, Norge,
Finland, Schweiz, norra Italien, södra
Frankrike och södra Tyskland, Jugoslavien
m. fi.
De för järn* och stålindustrin viktigaste
ferrolegeringarna resp. legeringsmetallerna
äro: kiseljärn (ferrokisel), manganjärn
(ferromangan), krom järn (ferrokrom), vol*
f ramjärn (ferrovolfram), molybdenjärn
(ferromolybden), vanadinjärn (ferrovana*
din), titanjärn (ferrotitan), nickel, kobolt,
fosfor järn (ferrofosfor) och svaveljärn.
Kisel
Utgångsmaterial vid framställning av
kiseljärn är ren kvarts (kiseldioxid), som
blandas med järn i form av järnskrot och
reduceras med kol. Tillverkningen sker
huvudsakligen i elektrisk smältugn. I mas*
ugn kan högre kiselhalt än ca 14 % icke
uppnås. I Sverige förekommer en bety*
dande tillverkning av kiseljärn i elektrisk
ugn såväl för inhemskt behov som export.
Stora fyndigheter av ren kvarts finnes i
skilda delar av Sverige (t. ex. i Dalsland,
Bergslagen, Lappland).
Kiseljärns specifika vikt sjunker med
stigande kiselhalt. Brottytan är metallisk
och färgen övergår vid stigande kiselhalt
från silvervit till mörkgrå. Rent kiseljärn
förändras i allmänhet icke i luften. Kisel*
järn med 50—60 % kisel har dock benä*
genhet att utan yttre påverkan sönder*
falla till pulver, därvid utvecklande giftig,
brännbar gas, huvudsakligen fosforväte,
som tidigare orsakat svåra explosions* och
förgiftningsolyckor. Kiseljärn med nämnda
kiselhalt tillverkas därför icke numera. Ki*
seljärn förekommer i handeln krossat till
styckeform i storlek varierande från hu*
vudstorlek till pulver. I handeln förekom*
mande standardkvaliteter hålla förutom
järn följande kiselhalten ca 12, ca 25, ca
45, ca 75, ca 90 och ca 99 % Si. Den sist*
nämnda kallas även kiselmetall.
Kiseljärn har sitt största användnings*
område som desoxidationsmedel för järn
och stål. Även för legeringsändamål ut*
nyttjas kisel för vissa speciella ändamål,
t. ex. dynamoplåt, fjäderstål m. m. Inom
gjuteritekniken kommer kisel till använd*
ning för legering av tackjärnsgjutgods. I
aluminiumgjutgods ingår vanligen ca 16 %
kisel. Kisel användes även vid det s. k.
ihrigiseringsförfarandet, varvid kisel från
kiselkarbid legeras in i ytan av stål som
korrosionsskydd. Processen försiggår vid
ca 900° C i klorgas och roterande ugn.
Mangan
Utgångsmaterial är manganmalm av
olika typer. De största fyndigheterna fin*
204
INGEN ]ÖRSH ANDBOKEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
