Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vävnader
Fig. 21/6. Tvåskaftsbiridning. Fig. 21/7. Ripsbindning. Fig. 21/8. Panamabindning.
Fig. 21/9. Treskafts varpkypert. Fig. 21/10. Femskafts varpsatin.
krympfri väv åstadkommes genom sanfo*
risering, varvid väven behandlas i särskild
maskin, inställd så, att väven samman*
tryckes till sådan grad, att den praktiskt
taget icke krymper vid vanlig tvättning.
Kvalitetsbedömning hos väv
Kvaliteten hos en vävnad är beroende
på ett flertal olika faktorer och bedömes
delvis från olika synpunkter, allt efter det
ändamål, för vilket väven är avsedd. Om
man bortser från mer eller mindre lyx*
betonade vävnader, beror vanligen kvali*
teten på fibersammansättningen, vikten per
ytenhet (m2), trådtätheten, hållfasthets*
egenskaperna, krympningen och hos fär*
gade vävnader färgäktheten.
Fibersammansättningen i väv är i hög
grad bestämmande för vävnadens egen*
skaper. Yllevävnader, särskilt sådana av
kardullsgarn, äro sålunda relativt porösa
och därför varma och skrynklas ej sär*
skilt lätt, varför yllevävnader väl lämpa
sig till klädespersedlar. Bomullsväv är
vanligen mindre porös än ylleväv och
skrynklas lättare. Ännu mera tät och hård
är linne* och hampväv. De skrynklas lätt,
men ha relativt stor drag* och rivhållfast*
het och liten tänjbarhet. Grova sådana
lämpa sig därför till tekniskt bruk, som
presenningar, sadelgjord etc. Finare lin*
neväv har vacker glans och användes i
stor utsträckning till bordslinne samt
handdukar, det senare beroende på att
väven lätt suger upp vatten och icke »lud*
dar av sig» i nämnvärd grad.
Vikten per m2 är ett mått på material*
mängden i väven. Trådtätheten anger
hur många varp* resp. väfttrådar per
längdenhet som ingå i väven.
Som mått på hållfastheten hos väv an*
vändes vanligen avslitningskraften. Den
bestämmes normalt på vävremsor, uttagna
i varp* resp. väftriktningen. I de flesta fall
uttagas 60 mm breda remsor, varur trådar
utdragas på båda sidor, så att en effektiv
remsbredd av 50 mm erhålles. Av kläde
och andra hårt valkade vävnader uttagas
genom rivning 90 mm breda remsor. Dessa
remsor inspännas i hållfasthetsprovare, så
att en fri remslängd av 200 mm erhålles,
och belastas därefter till bristning. Den
belastning, som erfordras härför, är vä*
vens avslitningskraft. Liksom vid fibrer
och garn påverkas avslitningskraften av
fuktigheten i väven, ävensom i viss mån
av hastigheten, med vilken avslitningen
utföres. För erhållande av reproducer*
bara värden brukar man utföra bestäm*
ningarna på lufttorra prov vid 65 % rela*
tiv luftfuktighet och reglera avslitningstiden
till ca 60 sekunder. Samtidigt med avslit*
ningskraften bestämmes även vävens tänj*
barhet, varmed menas förlängningen av
den i provningsapparaten inspända rem*
san vid belastning till bristning. Vid nog*
grann bestämning av tänjbarheten använ*
des en viss begynnelsebelastning på rem*
san, vanligen 1/2 kgf. Vävens tänjbarhet
är beroende på fibermaterialets tänjbar*
MATERIALLÄRA
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
